Nyheter

Här kommer jag att löpande, och på enklaste vis, berätta om sådant som på olika sätt har att göra med mig och mina böcker. Stort och smått. (Notera gärna att jag även har ett konto på Instagram, som uppdateras åtminstone en gång i veckan: historiker_peter_englund.)

https://instagram.com/historiker_peter_englund

Nu är ”Paradoxmaskinen” utkommen! Det är som sagt en samling med tidigare publicerade kortare texter i blandade ämnen, mycket men inte allt kritik som jag skrivit för Expressen och Dagens Nyheter. Jag tycker att omslaget blev rysligt snyggt. (Tack, Niklas Lindblad!). Mer information om denna bok återfinnes här!

Nu har ”Paradoxmaskinen” lämnat mina händer, färdigkorrad och klar. (Tack Ida för extra hjälp här!) Så fort jag har ett publiceringsdatum kommer jag berätta det här; skulle gissa framåt april. Det är ingen liten maräng detta: boken innehåller 73 olika texter och är med register med mera 425 sidor lång.

Arbetet på ”Paradoxmaskinen” går nu mot sitt slut. En sista vändning med korrekturet, sedan ska det vara klart. Något publiceringsdatum har jag ej, men det kommer jag kunna presentera snart.

Mitt reportage från fronten i östra Ukraina har även översatts till tyska, och står nu att läsa i den tyska tidskriften Lettre International nummer 143. Väldigt snyggt utgjort måste jag säga.

Jag och Paul Hansen har nominerats till Stora journalistpriset, kategorin ”Årets berättare” för vårt reportage från krigets Ukraina. Motiveringen lyder: ”Med briljans, både i text och bild, tar de oss med till skyttegravar där människor slits i bitar och historien skrivs”. Om vi verkligen vinner priset blir klart på kvällen den 16 november.

Och så här kommer omslaget se ut på ”Paradoxmaskinen”, en samling med kritik och andra texter jag skrivit mellan åren 1990 och 2020, framför allt för dagspress. Boken ges ut någon gång under våren 2024, om allt vill sig väl. (Omslagsbilden är en detalj från ”Lustarnas trädgård” av Hieronymus Bosch.)

Mitt reportage från fronten i östra Ukraina finns nu översatt till engelska och och går att läsa i det senaste numret av den brittiska litterära tidskriften Granta.

Jag är sedan länge filosofie doktor (i historia, vid Uppsala universitet) men nu har jag även utnämnts till hedersdoktor, vid Luleå Tekniska Universitet. (Vilket känns rysligt bra för en norrbottning.) Detta faktum kommer att stadfästas under två dagar i november: den 10:e och 11:e. Det som eventuellt kan vara intressant för folk utanför universitetet, är att på förmiddagen fredagen den 10/11 kommer jag att hålla min promoveringsföreläsning. Och den kommer att vara öppen för allmänheten. Titeln kommer att vara ”Upp som en sol – Ett bidrag till misslyckandets psykopatologi”. Jag skriver på den just nu. (2.X.23)

”Paradoxmaskinen – Kritik 1990-2020”: utgivningen av mina samlade verk (eller vad man nu ska kalla det!) fortsätter nästa vår med en volym betitlad ”Paradoxmaskinen”. Om du inte känner igen titeln så är det helt i sin ordning: det handlar om en samling med redan tryckta texter, publicerade – grovt räknat – mellan åren 1990 och 2020. Undertiteln är ”Kritik”, och mycket är också recensioner jag skrivit för dagspress, i första hand Dagens Nyheter och Expressen. Dock ingalunda allt, för där finns andra publicerade texter som på ett skapsamt vis ryms inom de tre underavdelningar som boken är uppbyggd av: ”Att skriva biografi”, ”Att skriva historia” och ”Att skriva om det samtida”. Här finns texter som sträcker sig från Caravaggio och Gustav II Adolf till Ulf Lundell och Donald Trump, annat som går från penisens eller bröstens eller skogens historia till en diskussion om hur det gick till när jag skrev ”Stridens skönhet och sorg”, medan andra stycken diskuterar sådant som det kalla krigets historia (från ett antal olika nya synvinklar), Röda khmererna i Kambodja, USA:s invasion av Irak, eller den moderna terrorismens natur, med mera, och så vidare. Jag återkommer med mer information när utgivningen närmar sig.

Även i år kommer jag att vara på Bokmässan, visserligen i lite mer blygsam skala, men tillsammans med högklassiga samtalspartners:

Lördag 11:00 ska jag och Åsne Seierstad samtala i DN:s monter om ”Hur bevakar man det allra värsta av allt – krig?”. Och samma dag 16:00 ska jag möta Annika Sandén och tillsammans med henne prata om hennes nya bok, ”Jag, en olycklig spåman”, en biografi över den kände 1600-talsskalden Lasse Lucidor.

Lyckligen åter från östfronten i Ukraina har jag lovat både mig själv och de mina att vara än mer svartsjuk om min tid. Jag kommer därför vara ÄN svårare att locka till arrangemang och sysslor av olika slag. Dessutom har jag ett extremt produktivt år bakom mig, och nu är det viktigt att låta brunnen fyllas upp igen – för att låna ett uttryck från Virginia Woolf. Och nej, jag har inte börjat skriva på någon ny bok – det kommer troligtvis att dröja.

Men hemsidan kommer att uppdateras som vanligt. Dels har jag en hel del texter att lägga ut här (vilket kommer att ske lite pö om pö), dels behöver vissa avdelningar och texter piffas upp. Och mitt Instagramkonto kommer att rulla på som vanligt.

Utgivningen av min backlist kommer också att fortgå. Där har jag möjligtvis något att berätta snart.

Nu är de två sista delarna av den utökade pocketversionen av ”Stridens skönhet och sorg” på väg ut i bokhandeln.

Vadå två delar, kanske någon frågar. Jo, dels finns det avslutande bandet ”1918” tillgänglig som pocket – och den passar ytterligt väl intill de andra. Men dessutom kommer det nu ett speciellt appendixband – alldeles nytt, och med mycket specialskrivet material.

Förutom ett sammanlagt register samt resuméer för samtliga volymer (vem gjorde vad, och när), finns där även bland annat texter om de inblandade människornas öden efter kriget samt hur det gick till när jag skrev ”Stridens skönhet och sorg”.

Bokmässan närmar sig, och jag kommer att vara med i år. Så om man vill lyssna på mig eller träffa mig eller få en bok signerad är följande framträdanden en god chans till det:
Fredag 13.00-13.20
Samtal i GP:s monter. (GP:s monter, G01:25)
Fredag 17.00-17.30
Om Carl von Linnés ”Nemesis divina” – samtal med David Dunér (Svenska Akademien, B01:01)
Lördag 09:30-09:50
Samtal i Aftonbladets monter (Aftonbladets monter, B07:40)
Lördag 14.30-14.50
Onda nätters drömmar – November 1942 och andra världskrigets vändpunkt (Se människan, G-hallen)
Lördag 16.00-16.45
Krig och revolution på nära håll – samtal med Antony Beevor. (Rum för Historia, F3)
Söndag 13.00-13.20
Samtal i DN:s monter (DN:s monter, F01:39)

Och mottagandet har varit gott, måste jag nog säga. Här är några recensionscitat:

”Som folkbildning är detta virtuost utfört, som populärvetenskaplig framställning sannolikt unikt, en bedrift i internationell klass. Som litteratur är det en djupt tankeväckande bok, som får läsaren att vända sig inåt, mot sin egen tid.” Expressen

”En mäktig och gripande kör, och i bakgrunden skymtar ständigt författaren själv, en suverän dirigent, en mästare på polyfoni och mångtydighet.” Dagens Nyheter

”Det är som att hela hans skrivande förlösts … Onda nätters drömmar gör honom till en av landets främsta författare, alla kategorier, alla tider.” Sydsvenskan

”Englund visar hur kriget förstärker nuet, får det att vibrera … Det verkligt stora i Englunds novemberepos är hur författaren lyckas suggerera fram det vardagliga under extraordinära händelser.” Svenska Dagbladet

”En lysande påminnelse, i dessa tider, om hur destruktivt krig är på alla plan.” Göteborgs-Posten

Nu finns den ute i bokhandeln, min nya bok: ”Onda nätters drömmar – November 1942 och andra världskrigets vändpunkt i 360 korta kapitel”. Den finns också tillgänglig som ljudbok, om än i något nedskuret skick. Detta är baksidestexten:

”Vändpunkt, november 1942. Världen står och väger mellan barbari och civilisation, vad som helst kan hända. Ingen vet att historiens största människoskapade katastrof – andra världskriget – nu är på väg att avgöras. Allra minst de som är mitt uppe i den. Här får vi följa några av dem, hela vägen in i deras allra innersta, under den ödesmättade månaden. De är 39 högst olika människor. De kommer ifrån Algeriet, Italien, Kina, Sovjetunionen, Japan, Frankrike, USA. De befinner sig i El Alamein, Guadalcanal, Stalingrad. Treblinka. Eller i Paris, Berlin, Shanghai eller någon fredlig småstad ingen hört talas om. De är militärer och civila, från båda sidor: hemmafruar, journalister, krigsfångar, piloter, flyktingar, sjömän, partisaner, soldater, studenten Livet på en tysk ubåt skildras, likaså livet på en japansk fältbordell. De flesta människorna är unga, och sju av dem kommer inte att överleva detta krig som nu går in i sitt crescendo. Genom deras bevarade vittnesmål – brev, dagböcker, memoarer, förhörsprotokoll – har Peter Englund skapat en lika laddad som intim berättelse om krigets vändpunkt, skildrad inifrån, nära, och får den därigenom att framträda på ett alldeles nytt vis.”

Jag har arbetat på detta verk i tre år, och det känns alltid lika stort när något som en gång börjat som ett lösligt knippe idéer till sist materialiseras som ett ting.

Och nu föreligger även pocketversionen av ”Söndagsvägen” i sinnevärlden. Den är mer än bara en återutgivning av den ursprungliga, inbundna versionen. Texten har rättats, uppdaterats och även fått längre tillägg. Pocketversionen innehåller även foton, bland annat från brottsplatsundersökningen. Som jag nämnt nedan: grundhistorien har inte ändrats. Men jag har lagt till en hel del nytt, både i smått och stort. Två moment har varit centrala. För det första har jag kunnat visa på ett mer fullödigt vis hur dådet påverkade Kickan Granells familj och släkt. För det andra har bilden av utredningen komplicerats ännu ett stycke. Att utredarna upprepade gånger förirrade sig in på stickspår, det är redan skildrat i boken, men de snubblade runt mer än jag till en början begrep. Ursprungsversionen av ”Söndagsvägen” är 335 sidor; den nya pocketversionen är 362 sidor. Det är alltså nästan 30 sidor med nytt material. (15.VI.22)

Igår gjorde jag min sista timmar i studion i Radiohuset. Mina svar till programmet ”Allvarligt talat” är nu inspelade. Programmet har premiär onsdagen den 30 juni 14:30. I P1. (11.VI.22)

Nu har även volymerna ”1916” och ”1917” utkommit ut som pocket! Böckerna innehåller den fulla texten från den inbundna originalversionen, plus alla kartor och bilder – färgbilderna kommer dock i svart-vita versioner. Detta betyder att den samlade pocketversionen av ”Stridens skönhet och sorg” nästan är fullbordad. Framåt slutet av sommaren ges ”1918” ut, tillsammans med den appendixvolym jag nämnt nedan. (Jag tror att många författare när en hemlig dröm om att någon gång skapa ett verk som behöver eller verkar behöva ett fristående appendix.) Men nu finns alltså ”1914”, ”1915”, 1916″ och ”1917” i bokhandeln. (12.V.22)

Och nu blev den allra, allra sista delen av den nya boken slutförd och inskickad. Jag talar om kartorna. Boken kommer att ha två kartor, en som visar Europa och Nordafrika i november 1942, placerad på försättsen, en annan, som föreställer Asien vid samma tidpunkt, på eftersättsen. (Kartorna visar bl.a. var bokens olika personer befann sig – därav de små rutorna med pilar.) Jag gjorde underlagen på det enda vis jag behärskar: med blyertspenna, suddgummi, sax, klister, häftmassa och … just det, Tippex. Det var en riktig vandring ned längs minnenas allé. Dessa mina kluddiga förlagor kommer att förvandlas till riktiga kartor av Maria Grum, som även gjort kartorna till ”Stridens skönhet och sorg”. (13.IV.22)

I sommar kommer jag och författaren Agnes Lidbeck att svara på lyssnarfrågor i den väldigt speciella programserien ”Allvarligt talat” i P1. Det ser jag fram emot, även om både uppgiften och sammanhanget känns lite speciell. (Eller kanske just därför!) Mer information finnes att få här! Och även här. (28.III.22)

Bilderna är klara! På alla vis. Arbetet med att slutföra min nya bok ”Onda nätters drömmar” går stadigt framåt. Bildurvalet är gjort, rättigheterna säkrade och nu har jag även skrivit alla bildtexterna. Jag tycker bilder är viktiga, men jag brukar inte vilja ha dem utspridda här och där, då jag tycker att det bryter textens flöde och lätt blir distraherande. Så även i denna bok kommer fotografierna vara samlade i små bildessäer, tematiskt sammanhållna: Paris under ockupationen, Stalingrad, USA:s hemmafront, kriget till havs, Tyskland, Nya Guinea, Nordafrika etc. Där finns många unika foton, sällan eller aldrig använda, samt några närmast ikonografiska, som jag dock söker att gå lite djupare in i, förklara vad det är vi ser, och i vissa fall vad människorna heter, vad som hände med dem sedan etc. Jag kommer att snart börja lägga ut smakprover foton och bildtexter på mitt Instagram-flöde. Följ gärna med där: historiker_peter_englund. Där lägger jag ofta ut fler nyheter än här. Samt även andra saker.

Pocketversionen av ”Stridens skönhet och sorg” kommer att ha en sjätte del: en Appendixvolym. Och denna arbetar jag på just nu, när både höstens nya bok, ”Onda nätters drömmar”, och pocketversionen av ”Söndagsvägen” är slutförda. ”Stridens skönhet” i sin nya, utökade version är ju onekligen ett stort verk, mycket stort tillochmed: nästan 1 800 sidor (1 783 för att vara exakt). Syftet med den här appendixvolymen är att ge läsaren en enkel möjlighet att orientera i det voluminösa verket, samt att komplettera det med olika texter som jag tror kan vara värdefulla. I appendixet kommer det finnas 1.) resuméer, som sammanfattar de olika kapitlen i tidsmässig ordning, 2.) ett sammanslaget register till samtliga fem volymer, 3.) detaljerade kronologier för de olika krigsskådeplatserna, månad för månad, år för år, 4.) en inledning där jag berättar om olika aspekter kring tillkomsten av ”Stridens skönhet och sorg”, 5.) biografiska skisser, som beskriver vad som hände med verkets olika personer efter kriget, samt 6.) ett par texter om det första världskriget utifrån ett kontrafaktiskt perspektiv: ”Vad skulle ha hänt om …”. Nu föreligger volymerna ”1914” och ”1915” som pocket, och de följs i maj av ”1916” och ”1917”. Och litet senare i år kommer ”1918” och den här appendixvolymen. Omslaget till den sistnämnda syns här ovan.

Jag sitter nu med sistakorrekturet till min kommande bok ”Onda nätters drömmar”. (Tidigare arbetsnamn ”November”.) Och arbetet med att säkra alla fotografierna som ska ingå pågår för fullt. Det rör alltså vackert på sig. Som jag nämnt tidigare är greppet ett flätverk av biografier, lite granna som i ”Stridens skönhet och sorg”, där du som läsare får du möta ett antal olika (och högst verkliga) människor i deras vardag, vad de såg, tänkte, kände och gjorde under de fyra världshistoriska veckorna i november 1942, då utgången av det andra världskriget ännu var oviss. ”Onda nätters drömmar” kommer ut i höst och förlaget är Natur & Kultur. Mer information finns här!

Våren 2022 kommer ”Söndagsvägen – Berättelsen om ett mord” att ges ut som pocket. Egentligen skulle så ha skett tidigare, men jag ville först uppdatera texten. När boken kom ut i juni 2020 var det många människor som tog kontakt med mig. Vilket inte är underligt, då jag för första gången skrivit en bok om en händelse som existerade i levande minne. Folk hörde av sig om allt från fel i terminologin och egna minnen från livet i Skönstaholm vid denna tid, till detaljer rörande utredningen och egna upplevelser direkt kopplade till fallet. Vilket jag är tacksam för. Det har alltid varit en hederssak att alltid rätta fel i mina böcker. (Jag har till och med en särskild avdelning för detta här på hemsidan.) Jag har därför givetvis velat korrigera misstag eller oklarheter. Men dessutom kändes det nödvändigt att göra något med de små och stora berättelser jag fått ta del av. Och det tillfället har infunnit sig, när boken nu skall bli pocket.

Jag har mer än bara uppdaterat ”Söndagsvägen”. Visserligen har inte grundhistorien ändrats. Den ligger fast. Men jag har lagt till en ej obetydlig del nytt, både smått och stort. Två moment har varit särskilt viktiga. För det första har jag från olika håll fått tillgång till information som på ett viktigt vis fördjupar bilden av hur dådet påverkade Kickan Granells familj och släkt. (Här förebrår jag mig själv storligen: när jag sökte människor att tala med om det skedda fokuserade jag på vuxna som levde där 1965 på Söndagsvägen – och glömde bort flera, inte minst barnen. Det var en blunder.) För det andra har jag också vunnit upplysningar som komplicerat bilden av utredningen litet till. Att utredarna gång på gång förirrade sig in på stickspår, det har jag redan skildrat, men de famlade mer än jag förstod. Här måste jag särskilt tacka Leif GW Persson, som hörde av sig till mig och bland annat berättade om poliserna i utredningen, som nu alla är döda, men som han själv träffat och i vissa fall kände väl.

Den nya versionen kommer även att innehålla foton, i första hand från förundersökningen.

Arbetet på min nästa bok är nu slutfört! Arbetsnamn är som tidigare meddelat ”November”. (Omslaget bredvid är till den tyska versionen; titeln är också deras.) Jag sitter nu med förstakorrekturet, stryker, rättar, flyttar komman. Vill gärna berätta mer om själva formen. Detta handlar inte om traditionell historieskrivning och dess stratosfärperspektiv. Istället påminner greppet om det jag prövade på i min bok om det Första världskriget (”Stridens skönhet och sorg”), alltså ett flätverk av biografier. Som läsare får du möta ett antal olika (och högst verkliga) människor i deras vardag, vad de såg, tänkte, kände, gjorde under dessa fyra världshistoriska veckor: en amerikansk hemmafru, en tysk journalist, en vitrysk partisan, en fransk student, en italiensk lastbilschaufför, en brittisk stridsvagnssoldat, en koreansk sexslav, en kinesisk sjöman, en sovjetisk infanterist, en belgisk kontorist, en japansk löjtnant, en judisk fånge i Treblinkas Sonderkommando, och så vidare. Olika röster, olika öden. Allt är inte heller individer. Du får även följa en tysk ubåt under uppdrag ute i Atlanten, och bygget av ett transportskepp på ett varv nere i den amerikanska södern.

Boken skiljer sig från den jag skrev om det Första världskriget på så vis att tempot är högre, kapitlen kortare och mer inflätade i varandra. Som det tidigare verket bygger det på dokument som dessa människor lämnat efter sig: brev, dagböcker, memoarer, men även en del mer udda källor som förhörsprotokoll, personakter och rättegångshandlingar.

Orsaken till att boken ställs färdig redan nu, är att de utländska översättarna måste få tid på sig att utföra sitt arbete. Boken ska som sagt komma ut hösten 2022, 80 år efter Stalingrad, El Alamein, Guadalcanal, landstigningen i Nordafrika etc.

Nu kan jag berätta att min nästa bok kommer ut hösten 2022. Den handlar om det Andra världskriget, närmare bestämt om en enda månad, november 1942, som brukar betecknas som krigets vändpunkt. I dess inledning var det fortfarande möjligt att tro att axelmakterna skulle segra; när den var över stod det klart att det bara var en fråga om tid innan de skulle förlora. Där emellan låg El Alamein, Guadalcanal, landstigningen i Franska Nordafrika, den japanska reträtten på Nya Guinea, det sovjetiska genombrottet vid Stalingrad; bara en månad, men den kanske viktigaste under hela 1900-talet, då allt ännu låg i vågskålen.

Arbetet har pågått sedan 2018, och delvis skett parallellt med skrivandet på ”Söndagsvägen”. Min smala lycka var att ihopsamlandet av källmaterial var klart redan på våren 2019, och att jag därför kunde grotta ner mig i detta, pandemin och alla stängda gränser till trots. Skrivandet har varit sällsynt intensivt men också mycket belönande. Det är länge sedan jag gick till arbetet med sådant fokus, ja glädje. Jag är också synnerligen nöjd över slutresultatet. Kan nästan garantera att du aldrig läst något liknande om det Andra världskriget.

Arbetsnamnet på denna nya bok är ”November”.

Mer information hittar du här! (11.VI.21)

Sedan några år tillbaka har Natur & Kultur inlett en återutgivning av böcker från min backlist. (Själv omtalar jag projektet, icke utan tillfredsställelse, som mina ”Gesammelte Werke”.) Hittills har ”Poltava”, ”Silvermasken” och ”Brev från nollpunkten” givits ut i reviderade och uppdaterade versioner, samtliga försedda med nyskrivna efterord. I år har turen kommit till ”Tystnadens historia”, min essäsamling från 2003. (Det är 18 år sedan i år – fy vad tiden flyr!)

Även i denna har texten reviderats och uppdaterats. Dessutom har det tillkommit en helt ny essä, betitlad ”Den blå himlens historia”. Och precis som med de föregående titlarna har jag även skrivit ett speciellt efterord, som berättar något om bakgrunden till denna bok och litet hur det gick till när jag skrev den. Ett utdrag ur denna text:

”Att jag alls blev historiker är nog ett bra exempel på synkronicitet. Jag började studera det ämnet 1980 vid Uppsala universitet. Om jag dykt upp där några år tidigare hade jag nog inte velat studera vidare: dels praktiserades då en ovanligt rigid historiematerialism, dels var kvantitativ metod de rigueur. (Båda dessa företeelser intresserar mig inte överdrivet mycket.) Om jag börjat studera ett antal år senare hade jag nog inte tillåtits studera vidare: dels hade nya ortodoxier börjat resas i det tomrum de gamla lämnat efter sig, dels hade forskarutbildningen blivit alltmer formaliserad, där antagning skedde efter noggrann genomsållning och upprättande av detaljerade forskningsplaner. En person som likt undertecknad bar på idéer om en tänkt avhandling som var på samma gång vaga som experimentella, skulle tidigt, med knapptryckning, ha förpassats rakt ned i den stora bassäng fylld med hajar som finns under alla universitetsinstitutioner och sedan aldrig mer hörts av.”

Den nya versionen av ”Tystnadens historia” kommer ut under sommaren. (19.IV.21)

Har lagt ut en ny text i Textarkivet. Nu om penisens historia. (5.III.21)

På mitt Instagramkonto har jag några gånger låtit det framskina att jag skriver på en ny bok, efter ”Söndagsvägen”. (Nej, det är varken ett nytt verk i genren sannkrim, a.k.a. True Crime, eller del tre i trilogin om Erik Dahlbergh – jag tänker, att kunde vännen Klas Östergren ta 40 år på sig att fullborda sin trilogi, kanske även jag kan tillåtas att dröja litet till.) Jag har dock varit rädd att berätta vad det är, dels då för mycket snack i förväg lätt leder till energiläckage, men framför allt då det innebär att man står med byxorna nere då det visar sig att allt ens idoga skrivande inte ledde någon vart. För mig föresvävar alltid risken för haveri; och det är alltid långt lättare att kassera något man aldrig skrutit om i offentligheten. Emellertid har jag nu kommit så långt i arbetet så att jag vet att, JA, det kommer verkligen att bli en ny bok! Snart ämnar jag presentera vad den handlar om. Bland annat här. (3.III.21)

Jag vill gärna påminna om några intervjuer, i annan form än text, och som alltjämt är både tillgängliga och aktuella. (2.III.21)