Om julen som hybrid
Man kan kritisera julen för mycket. En kritik som jag dock inte begriper, är den som går ut på att julen egentligen är ett hopplock av skilda traditioner. Det är nästan ett standardgrepp nu, att påpeka att julgranen kommer från Tyskland (1800-tal), att tomten är en sammanblandning av ett kristet helgon och ett övernaturligt väsen (slutligen förenade av Coca-Colas år 1931), att julklappen finner sitt ursprung i ett möte mellan den antika nyårsgåvan och den svenska seden att anonymt ge bort små ironiska menade presenter, att de i grund katolska krubborna med Josef och Maria och Jesusbarnet går att se sida vid sida med den hedniska julbocken av halm (som kan spåra sitt ursprung ända tillbaka till asagudarna), att julstjärnor infördes först på 1930-talet, etc.

Ja, julen som sådan är förvisso en i grund förkristen högtid som givits ett kristet utanverk; lite granna i stil som när man rev det gamla hednatemplet i Gamla Uppsala och byggde en kristen kyrka på dess plats. Men jag tycker att den här märkliga sammanblandning är ett argument FÖR julen, inte tvärtom. Så här fungerar det nämligen i människornas värld, så här pragmatiskt byggs den upp. Det rena, rätvinkliga och motsägelsefria finns bara i huvudet på utopister, akademiker och korsordskonstruktörer. (27 december 2006)

Tankar under högtidssammanträde
Sture Alléns medaljer klirrar mot varandra när han talar, genom glipan till den stängda dörren in till sessionssalen tränger återskenet från fotoblixtar, en knappt märkbar vindil drar in i salen från taköppningen och ett stort stycke stearin från ljuset framför mig ramlar med ett tydligt plums ned i mitt vattenglas. Snart skall Kristina Lugn och Jesper Svenbro ta sina inträden, och jag tittar på de tomma stolarna.

Att leva traditionslöst är att underblåsa illusionen om att du är världens mitt, att världen förändras med dig och för dig, motståndslöst. Traditioner påminner oss om att detta inte är sant. Och ytterst påminner de oss om döden, även de som inte handlar om döden. För traditionen säger att världen förblir medan du förändras, medan du drar vidare, efter det att du gått bort. (21 december 2006)

Öronslick i julhandeln
Jag vet inte riktigt vad jag avskyr mest med att tvingas ut i  den storm som kallas julhandel, men jag tror att det är musiken. All muzak av olika slag är plötsligt utbytt mot sliskig, insmickrande och skärande falsk julmusik, gärna covers, där dansbandsröster med vibrato bedyrar oss att de verkligen drömmer om en vit jul, medan det som de egentligen drömmer om är lite snabba pengar - för julmusik vill ju alla ha, right? Wrong. Det är inte musiken i sig jag avskyr, som det uppenbart manipulativa draget som ligger bakom användningen av den. Julen är sedan länge shanghajad av konsumismen, men skulle de inte kunna hyckla lite bättre, tricksa lite smartare? Flera affärer flyr jag, närmast spyfärdig av det här skamlösa slickandet i mina öron. (17 december 2006)

Under rovfågelns blick
"Ett litet land, en oansvarig akademi, och en kung. Det är vad som krävs för att kunna dela ut ett Nobelpris i litteratur". Den som påstår detta är en tysk litteratör och kulturjournalist, som jag under lördagkvällen träffat på Grand Hotel. Och att han åtminstone har rätt vad gäller detta med kungligheterna, det är svårt att komma ifrån. Två vanligtvis skilda sfärer möts, och den ena lånar av sin aura till den andra. Mycket kan kännas nästan feodalt, och är det också. Om än i moderniserad form.

Banketten med all sina frackar, håruppsättningar, förgyllda glas, ceremonier, processioner, fanborgar och servitörskolonner (som kommer tågande med efterrätten, som en pastisch på trappscenen i "Pansarkryssaren Potemkin", komplett med vita uniformsjackor och allt) ja, den bär givetvis syn för sägen. Och nog kan det kännas bisarrt detta, att TV sänder direkt bilder som visar folk som... äter. Samtidigt är detta fenomen egentligen något uråldrigt. Det var länge gängse bruk, inte minst i hoven, att äta till publik. Till alla finare middagar kom mängder med gäster, som inte hade plats vid borden, utan som enbart var där för att åskåda. Deras funktion var givetvis att bekräfta makten, i en tid då makten måste vara synlig för att erkännas.

Inget har egentligen ändrats, förutom det att bekräftandet gått från att vara omedelbart till att vara medelbart. Processionerna och banketterna har flyttat från den fysiska offentligheten till medias dito. Fast det känns ändå surrealistiskt, när man sitter där, och den långa kamerabommen än en gång sveper ned mot bordet, som vore den en stor, svart rovfågel, och vars enda, ilsket rött lysande öga signalerar att nu måste man skärpa sig för nu är man i bild. (12 december 2006) 

Om snö
Senare under kvällen, efter det att Orhan Pamuk hållit sin Nobelföreläsning, kommer vi att tala om snö. Alltså inte om boken, utan om fenomenet. För snö förekommer inte alls bara i det verket, utan i alla hans olika skildringar av Istanbul. Detta till den grad att det väckt skeptiska kommentarer från vissa - inte snöar det väl SÅ mycket på denna breddgrad? Han har också en vän i Istanbul, en fotograf, som ringt upp honom när det snöat i Istanbul och föreslagit att de då skulle passa på och ta en författarbild - som bevis på att denna typ av nederbörd även förekommer i verkligheten där runt Bosporen. Vi är fullständigt ense om snöns estetiska kraft, om dess förmåga att förvandla och försköna ett landskap. För Pamuk är snön också ett fönster till något försvunnet: antingen en tidigare epok i historien, frammanad av de begränsningar i samfärdsel och liv som den frusna nederbörden leder till, eller helt enkelt minnet av den underbara upprymdhet man kände som barn, när man på morgonen drar isär gardinerna och upptäcker att världen blivit vit. Snön som undantag, alltså. Jag försöker tala också för motsatsen: snö som tillstånd, som ett levnadssätt, men Pamuk hänger inte riktigt med.

Orsaken är nog inte språkförbistring. Till del handlar det om klass. Om man har sin bakgrund i osmansk överklass tenderar ens erfarenheter av snöskottning eller vittjande av vintriga minkfällor vara tämligen få. Dock är det givetvis breddgraderna som främst skiljer oss åt: det är nämligen stor skillnad på att leva där snön är regel och vardag under en stor del av året, och en där den är undantag och fest, en exotisk avvikelse att njutas av gossar och esteter. (8 december 2006)

Ting och glömska
Då jag ändå befinner mig i Paris, och julen närmar sig, tänker jag mig att försöka shoppa en smula. Att jag aldrig lär mig. Det funkar inte på mig, och efter en tämligen kort tid drabbas jag antingen av panikkänningar eller extrem leda. Och måste avbryta. Funderar på varför.

Till del måste det handla om detta med tingen - de tusentals, de hundratusentals, de miljontals. Man befinner sig omgiven av ting som helt saknar betydelse. Ingen har ägt dem, ingen har fäst några känslor vid dem; de har ingen historia, de har ingen laddning - annat än den som finns i prislappen. Paradoxen är, att i tingen hoppas vi finna det som är nutidens kanske största bristvara: mening. Och det är därför de lämnar oss så besvikna, för tingen i sig är menings-lösa. (4 december 2006)

Ting och minne
Jag avskyr förändringar. (Även när de ofrånkomligen inträffar lever jag i ett vilt hopp om att på något vis kunna absorbera dem, och att rubbningen på så vis mest blir ytlig.) En bieffekt av detta är en ovilja att göra sig av med något, för de flesta ting bär på en historia, om än så kort, eller ett minne, om än så obetydligt. Så vinden har slammat igen med en oöverskådlig massa bric-a-brac. Och efter att ha varit med om flera kartongras där uppe, har nu även jag insett att detta är ohållbart. Så vi röjer. Och slänger och slänger, och slänger: trasiga leksaker, urtvättade babykläder, urvuxna skor, uråldriga dataspel, bortglömda köksapparater, oanvändbara möbeldetaljer, överflödiga elutensilier. Det är givetvis kläderna som smärtar mest, även när de är söndriga och fula; ja, kanske just därför. När jag bär ut sopsäckerna till den väntande bilen, är jag tacksam över att de är noga slutna, så jag slipper kontemplera deras innehåll än en gång. Men samtidigt känns det som en befrielse, och då inte bara av mig själv. Även tingen släpps iochmed detta fria, lösgjorda från minnets tyngd, nu åter bilder av inget annat än sig själva. (29 november 2006)

Från kopparstick till dataspel
På farsdag blev jag överraskad med ett dataspel från min äldste son. Han hade en kväll sett mig sitta med det gamla "Medieval Total War", och han gav mig nu uppföljaren. Jag har sällan tid att spela dataspel nu för tiden, och jag tycker dessutom att fantasifattigdomen i branschen är påtaglig. (Till yttermera visso spelas det hela tiden World of Warcraft på husets bästa dator. Och så bör det vara.) Detta är faktiskt första gången på flera år som jag faktiskt blivit sittande med ett spel, och likt klassikern Civilization fast i ett "bara en omgång till, och sen bara en till, och se bara EN till" etc. Du kan läsa min recension av spelet här. Jag kan för övrigt nämna att jag vunnit spelet, efter att ha låtit det Heliga Romerska riket av Tysk nation utbreda sig över större delen av Europa.

Errata: Antalet nationer man kan spela efter att ha låst upp spelet (något man gör genom att vinna en "Grand Campaign") är sjutton - inget annat. Och aztekerna är INTE en av dessa.

Doftminne på Café Linné
Än en gång lunch på Café Linné, än en gång en stor kopp te och en stor kanelbulle, och än en gång med en ny biografi som läsning - denna gång Sigrid Combüchens lysande intelligenta och avundsvärt välskrivna undersökning av fenomenet Knud Hamsun. Reser mig upp för att fylla på mitt vattenglas, när jag passerar ett plötsligt doftskikt, antagligen av parfym. Det luktar... 13 år och flickrum, och jag fylls av vaga, varma minnen av något till hälften glömt, något som finns kvar mer som en känsla än som en bild. Det handlar om min allra första flickvän hemma i Boden, Nina. Det hela var synnerligen oskuldsfullt och sexfritt, men kanske just därför så mycket mer berusande: en första aning av Det Andra, men mött i form av dess plötsliga, förvånande sötma, utan något av dess beska. Och jag minns en undersökning som undersökte i vilka skeden män och kvinnor var som lyckligast. Kvinnor visade sig vara mest lyckliga när de var några och sextio, män när de var... tolv. Det är efter könet, och före det. (23 november 2006)

Goethe och köksstädningen
Läser John Armstrongs "Love, Life, Goethe", en av de mest originella författarbiografier jag nånsin mött. Istället för att utreda detaljerna i författarens liv och verk, som vore det självändamål, söker han det i livet och verket som talar till oss, här och idag. Som i följande passage, apropos Goethes vurm för ordning och reda i hemmet - en drag i hans karaktär som går på tvärs mot den gängse klichén om hur en konstnär lever:

(21 november 2006)

PS till Sopranos och evigheten
Efter detta om Carmela Sopranos gråt bland antika ruiner, fick jag följande påpekande av min vän och kollega Harald Stjerne (som alltså är professor i filmmanus på Dramatiska Institutet, och dessutom en rasande skicklig sådan):

"Den scen du refererar har varit i säck innan den kom i påse. Ingrid Bergman gör i Rosselinis 'Viaggio in Italia' samma resa och övergiven av sitt äktenskap, oförmögen att förstå språket som talas vid Neapelbukten och paniskt rädd för trängseln och oväsendet på gatorna, flyr hon till några ruiner åtföljd av en guide som talar bräcklig engelska. Och här kommer tårar vill jag lova, härligt framställda av den blivande Signora Rosselini och tydligen med en återklang och räckvidd ända in i amerikansk populärkultur. Ingrid B återförenas sedan med sin man då dom fastnat med sin bil på en gata som korsas av en kyrklig procession. Ingrid övervinner sin tvekan inför medelhavskulturen och kan nu gifta sig så att filmen äntligen kan ta slut." (20 november 2006)
 

PS till frågan om IKEA-böcker
Efter detta om att mäta författares värde på den litterära börsen, bland annat genom att notera om deras böcker används som hyllfyllare på IKEA, fick jag ett mejl. Denna blogg har helt avsiktligt ingen kommentarsfunktion, men i detta fall handlar det om en sakupplysning jag inte vill undanhålla världen. Magnus J skriver bland annat följande (och det faktum att han är bosatt i utlandet ursäktar avsaknaden av prickar över å, ä och ö):

"Angaende din iakttagelse om innehallet i IKEAS bokhyllor kan jag som flerarig utlandsssvensk tillagga att aven pa IKEAS varuhus i utlandet anvands svenska bocker i hyllorna. [...] Personligen har jag ocksa den bojelsen att pa maten ga och bladdra lite i de svenska bockerna, fascinerad som jag ar av att man tagit sig besvaret att forsla svenska bocker till jordens alla horn. Normalt ar det denna aktivitet som mest stillar hemlangtan.Eftersom jag har bott pa olika platser i varlden har jag lagt marke till en viss skillnad i urval av bockerna. Enligt min erfarenhet anvander man sig av "fraschast" bocker i Nordamerika med toppnoteringen att jag hittat bade Guillous Hamiltonbocker och en Mankell deckare i Montreal, Canada. Motsatsen finns i Haarlem, Nederlanderna dar inte en forfattare ar mig bekant och for de flesta bockerna man staller sig fragan hur nagon nagongang har ansett det vart modan att skriva en hel bok om just det amnet." (18 november 2006)

Sopranos och evigheten
I det senaste avsnittet av Sopranos - en TV-serie jag följer slaviskt - åkte Carmela till Paris med väninnan Ro. En av de platser hon besökte är ruinen efter det romerska bad man kan se på Boulevard Saint Michel, och som jag faktiskt skrivit om på denna blogg. Just på det här badet utspelar sig en intressant liten scen, där mötet med denna fjärran förflutenhet utlöser en mindre kris hos Carmela, och hon börjar gråta. För henne blir nämligen mötet med historien en påminnelse om hur tillfällig och intig hennes egen existens är, om att snart skall även hon svepas bort.

Jag fann reaktionen på samma gång förståelig och förvånande. För jag har själv stått på exakt samma plats och gått därifrån glad och upprymd: i första hand över att få vara del av detta flöde - om än marginellt -, ett flöde som löper oavbrutet tillbaka till Romartiden. Förvisso handlar det om skillnaderna mellan att leva med historien, eller att leva som om man stod över den. Carmelas reaktion är nog på ett plan synnerligen amerikansk: det är förvisso den mest historielösa kultur som någonsin funnits. (Och att idag tala om romarriket med en amerikan är att tala om rep i en hängd mans hus.) Samtidigt finns den här tendensen att leva ovan historien, leva som om man var utvecklingens mål, givetvis ett allmänmodernt fenomen.

Flödet kommer förvisso att svepa bort oss, men samtidigt gör det oss del av något större. "Tiden är en flod, som drar mig med, men jag är floden" - för att citera Borges. (16 november 2006)

Rörelser på den litterära börsen
Att mäta en författares rörelser på den litterära börsen låter sig göras på flera vis. Ett  är att gå igenom antikvariatens tiokronors-lådor. (Ni vet, de där som ställs ut på gatan, utan översyn.) När någons verk börjar dyka upp där, är det ett säkert tecken på att det författarskapet befinner sig i baisse - antikvariatens prissättning är över huvud taget en mycket säker mätare. Jag kan aldrig gå förbi de där lådorna, mest av gammal vana från den tid jag var student, och inte hade så mycket pengar. (För man kan verkligen göra fynd i de där lådorna.) Nu gör jag det dock med hjärtat i halsgropen, rädd att upptäcka något av mina egna opus liggande där, försmått, förkastat, förverkat.

Nu har jag funnit ännu plats där litterära öden mäts. Det är IKEA. Förr var varuutställningens bokhyllor fyllda med pappersatrapper. Nu rymmer de verkliga verk, inte sällan i många kopior. Jag går förbi, tittar, upptäcker böcker av flera kollegor, ryser. Och vet att hädanefter kommer jag inte kunna gå förbi IKEAs Billy i lugn och ro. (14 november 2006)

"Vänner" och cafékulturen
Någonting har hänt med de svenska caféerna. Jag är uppväxt med en cafékultur baserad på pinnstolen, och vars grundenhet kan tecknas som ett plus två: den genomsnittlige gästen var  en ensam person som drack sitt café med dopp, eller möjligen två som tog sig en snabb fika. Det handlade om en stillsam plats, avsedd mer för rekreation än för möten. Avståndet var långt från, säg, den cafékultur man kan se i Centraleuropa, och där dessa etablissemang var något av centrum för det sociala och intellektuella livet. (Det är ingen tillfällighet att caféerna i Wien kan ta närmast palatsliknade former, samtidigt som de inte sällan är ritade av de främsta arkitekterna.)

Men något har hänt. Somt kan bero på soffans entré. Denna möbel, ett stycke klassisk rekvisita i amerikanska sitcoms, flyttades in på caféet "The Central Perk" i serien "Vänner". Det var uppenbart en dramaturgisk nödlösning, som tillät scener med hemmets intimitet men med den offentliga platsen möjlighet för oväntade möten. Detta bruk har nu imiterats på snart sagt alla svenska caféer, och med en förvånansvärd hastighet. Även mitt favoritfik i Uppsala, Café Linné Konstantina (mittemot Linnéträdgården) har fallit till föga. I samband med en stor renovering i somras åkte pinnstolarna ut samtidigt som sofforna bars in.

Även om det är lätt att vara rutingrinig över sådana här förändringar, så är det uppenbart att det öppnat för en mer kontinental cafékultur, där sådana etablissemang mer blir en plats där vi träffas än där vi drar oss undan. Samtidigt så finns några av de gamla borden och pinnstolarna ännu kvar, så att den som vill kan smyga in där för att i tysthet dricka te, äta en kanelbulle och läsa en bok. Vi har alltså både och! Ack, om världen och livet alltid vore så enkelt. (9 november 2006)

Något om s.k. snökaos
Så har årets första "snökaos" ägt rum, som vanligt inramat av världskrigsrubriker. Snökaos är givetvis en modern konstruktion, och det som ytterst ligger bakom är samma mentalitet som orsakar den globala uppvärmningen. Dock inte väderfenomenet som sådant - snöoväder har alltid förekommit - men snarare det sätt att TÄNKA som gör något så normalt som ett antal millimeter snö till en apokalyptisk händelse. I äldre tid levde man hela tiden med årstiderna, medan vi däremot försöker leva som om de inte finns. Då ansågs det vara ofrånkomligt att man befann sig i händerna på det som nu kallas för vädrets makter, och levde därefter. Vi tror oss stå över naturen, och förväntar oss därför att allt skall fungera som normalt trots att det är, säg, snöstorm, och resultatet kan inte bli annat än just - kaos. Men skyll inte på snön. (3 november 2006)

Katastrofalt om en katastrof
Det var länge sedan jag såg en så grundligt havererad film som Oliver Stones World Trade Center. Det finns något slags laddning i inledningen, men den härrör nästan uteslutande från det faktum att vi som publik vet något som huvudpersoner ej gör: att tornen skall rasa. Så rasar de, och med det börjar ett synnerligen statiskt drama, som kan sammanfattas sålunda: två män kläms fast, familjerna blir oroliga, de två männen räddas och då blir alla glada. The End.

Det statiska springer inte minst ur det faktum att inga av huvudpersonerna egentligen GÖR något: de två männen ligger fastklämda och ömsom pratar, ömsom skriker, samtidigt som deras fruar ömsom gråter, ömsom minns - detta är flashback heaven. Detta blir synnerligen monotont efter ett tag. (Den ende agerande individen introduceras efter ett tag, i form av en bisarr marinsoldat med stenfejs, som klipper sitt hår, drar på sig camouflageuniform - detta är ju Manhattan - varefter han börjar vandra runt med en ficklampa och leta. Och vi förstår att han kommer att finna de två - varefter han raskt försvinner ur handlingen, och dyker inte upp förrän i sluttexterna då det berättas att han senare deltog i kriget i Irak, vilket blir än mer ko-ko då vi alla vet att Saddam Hussein inte hade något att göra med dåden den 11/9 2001.) Historien skulle lika gärna ha kunnat handla om en bilolycka. Den bygger på en sann historia, som den av allt att döma följer troget. Detta är också källan till dess problem. Verkligheten är nämligen en synnerligen dålig dramaturg. (27 oktober 2006)

Makt och energi
Läser Goethe på morgonen:

(21 oktober 2006)

Metafor som väntar på mening
En vildvuxen och synnerligen taggig björnbärsbuske fick en spalje att stödja sig på i augusti. I vår iver att hjälpa den på plats lyckades vi dock skada huvuddelen av de slingriga grenarna. Den rika skörden vissnade på plats. Nu i mitten av oktober, blommar busken på nytt, i syfte att sätta nya bär innan vintern. (18 oktober 2006)

Något om Orhan Pamuk
Något som jag blivit mycket imponerad av i Pamuks författarskap är att han lyckats skriva lysande böcker i två genrer som jag själv betraktat som nära nog omöjliga, nämligen den politiska romanen och den historiska dito. Historiska romaner är fabler om samtiden, vilket all rekvisitan syftar till att dölja. Hos Pamuk spelar rekvisitan mycket liten roll. Han syftar inte heller till att återuppväcka det förflutna som livsform - en omöjlig uppgift - utan söker istället hålen i de tidsskikt som skiljer nu och då, de hål som gör det möjligt att låta en tid belysa en annan, ja, nå en annan. De epoker i det förgångna som Pamuk valt att skriva om i "Den vita borgen" och "Mitt namn är Röd" (alltså sent 1500-tal till sent 1600-tal) innehåller mycket riktigt samma typ av slitningar mellan tradition och förnyelse, mellan ortodoxi och fritänkande som bär sådan tyngd idag.

Att en del turkiska nationalister är så ursinniga på Pamuk förstår man också om man tänker på hans ständiga återvändande till det osmanska, och till den märkliga blandning av språk, religioner och kulturer som kännetecknade det riket. I detta finns en indirekt kritik av hela det turkiska projektet, alltså viljan att ur detta lapptäcke av folk skapa en nationalstat byggd på ett enda språk.

"Mitt namn är röd" är en underbar berättarlabyrint: ömsom en kärleksroman, ömsom en deckarhistoria, ömsom en undersökning av konstens roll och möjligheter. "Den vita borgen" är hans kanske mest lättillgängliga roman, i vars kärna man återfinner en av hans favoritteman: mötet med dubbelgångaren. Orsaken till att Pamuks böcker innehåller så många tvillingar är givetvis att detta är en skapsam metafor för hans eget liv, för de frågor kring identitet som sysselsätter honom så mycket, och inte minst för det som sysselsätter honom än mer, nämligen relationen mellan öst och väst.

Enklaste vägen in hans författarskap är hans underhållande och originella självbiografi "Istanbul", medan "Snö" är en politisk roman av högsta kaliber, samtidigt som den innehåller de berättartekniska metanivåer som är en så viktig ingrediens i alla hans verk. Den är också förvånansvärt rolig, det deprimerande ämnet till trots. (13 oktober 2006)

Inför Gavrilos pistol
Reser man till Wien, finns det min själ ingen brist på museer att besöka. Schloss Belvedere får man bara inte missa, inte minst på grund av dess speciella samlingar, som spänner ända från 1700-tal till vår tid, vilket gör det möjligt att i ett och samma hus beskåda både modernism OCH den tradition mot vilken modernismen riktade sitt uppror. En annan favorit är förstås Leopold-museet: huset är nästan lika vackert som den konst det rymmer - särskilt deras samlingar av den vidunderlige Schiele tar andan ur en.

Ifall att en överdos konst hotar, kan man dock alltid ta spårvagn D till Heeresgeschichtlices Museum i Arsenalen. Där kan man skåda en del helt unika pjäser, som den bil av märke Gräf & Stift ärkehertigen Franz Ferdinand åkte i med sin gemål när de sköts i Sarajevo 1914, den rock Franz Ferdinands då bar - nu nedblodad -, den soffa han dog på, samt den pistol användes i dådet. Jag blir stående länge, länge inför dessa oerhörda ting, studerar kulhålet i dörren, överväger vapnet. Nej, det tar liksom stopp där. Tanken klarar inte av att ta språnget från det där rostiga lilla tinget över till den kolossala katastrof som följde. Det hela är liksom FÖR påtagligt. Gapet mellan orsak och verkan hejdar fantasin, och det materiella reduceras till den restpost det så ofta är. (9 oktober 2006)

Vit, svart och röd
Det var ett långt men roligt sammanträde igår. Alla var mycket nöjda efteråt. Dels beslutade Akademien vem som skall ges årets Nobelpris i litteratur, dels vilka som skall efterträda de två avlidna ledamöterna Östen Sjöstrand och Lars Gyllensten. Vem som får priset kommer att berättas nästa torsdag, men namnen på de två nya kamraterna har redan tillkännagetts: det blir nämligen den utmärkte Jesper Svenbro och den likaledes utmärkta Kristina Lugn. (Att det tog tid berodde främst på att det var sådana bekymmer att få kontakt med Svenbro, bland annat på grund av att det är urusel mobiltäckning i Paris tunnelbana.)

Avbildade nedan är två kärl som spelade en viktig roll igår. Till vänster det tennkrus som används både vid slutna omröstningar och vid ballottering. Så vitt jag vet är det bara Svenska Akademien som ännu brukar denna metod - också kallad kulval. Det går till så, att var röstande ledamot får en svart och en vit kula. En av dessa släpps diskret ned i kruset -plonk. Vit kula betyder att man bifaller invalet, svart att man avvisar det. Till höger den skål med gelehallon, som hjälper till att hålla en på benen fram till den avslutande middagen på Gyllene Freden. (6 oktober 2006)

Att leva i Fram-Tid-En
Minns en viss fas i livet, då en stor del av tiden gick åt att tänka på och tala om FRAM-TID-EN. En helt naturlig sysselsättning när man är ung. Knäpp vore man annars. Men helt analogt så måste man förr eller senare sluta tala om Fram-Tid-En och istället inse att man lever i den. Två triviala saker fick mig att inse detta. För det första: när vi skaffade oss trådlöst bredband. Jag kan ännu inte förlika mig med känslan av ren magi, när jag sätter mig i soffan eller ligger i sängen och läser min epost eller surfar. Jag förstår liksom inte att det är sant, att det funkar. Det är så, så... Framtiden. Det andra var när jag pratade med en gammal vän från Boden, och vi skrattade över det faktum att vi en gång var ett gäng grabbar som gjorde en lista över vem vi trodde skulle gifta sig först, skaffa barn först, köpa hus först etc. Så pratade vi om hur en sådan där lista skulle se ut i dag, och vi ryggade båda snabbt tillbaka, släppte ämnet. Den listan vill inte jag överväga, än mindre se. För en sådan lista skulle innehålla idel nederlag. Och jag inser varifrån den kommer, den där nya, tröttande vanan hos en själv och jämngamla: att tänka på och tala om DÅ-TID-EN. Usch. Det här var inget roligt att skriva om. (5 oktober 2006) 

Erasmus om en vanlig böjelse
Läser i Erasmus Roterodamus "Dårskapens lov" från 1509 (och det är alltså dårskapens själv som talar):

(1 oktober 2006)

Kommentar i morgonen till poesins funktion
Glas är som bekant en extremt trögflytande vätska, men undrar just om dimma är motsatsen, alltså en extremt LÄTTflytande vätska eller, som jag antar, bara en gas? Det krävs sju miljarder partiklar av dimma för att fylla en tesked. När jag stiger upp på morgonen har dimman omslutit huset och det är som om världen försvunnit. Eller möjligen att detta lilla stycke värld brutit sig loss från klotet och seglat iväg för sig själv - som i den där romanen av Jules Verne, "Hector Servadacs resor och äventyr i världsrymden". När jag står där och borstar tänderna i den tidiga morgonen, och blickar ut över det lilla av världen som ännu finns kvar, ser jag något jag tror jag inte sett förut. I det halvlånga gräset glänser hundratals små spindelnät, för en gångs skull synliggjorda genom daggens och dimmans tillfälliga framkallningsbad. Och varje nät är förståss hem för en spindel, ett litet hus kan man säga. Och jag tänker på en annan titel av Jules Verne: "En stad i luften". När jag på eftermiddagen skall gena fram till häcken, kan jag först inte förmå mig att gå ut i gräset, för nu vet jag vad som fyller det. (28 september 2006)

Från bokmässan: Litterär namedropping
Vid pass halv fem kan jag svettig pysa ihop vid ett bord i skybaren, gå igenom mina anteckningar, läsa i Lena Ackebos senaste - vilka dialoger; den människan borde skriva dramatik! - samt ta dagens första caipirinha. Jag kommer inte därifrån förrän tio i åtta. I hissen ned till mitt rum möter jag en festklädd kvinna från förlaget, som bekräftar att middagen är i det andra tornet. Jag byter om så Stålmannen-snabbt att jag obegripligt nog lyckas varva henne, och faktiskt nå det andra tornets hissar först. Där blir jag dock stående bak en mur av två-metersmän med små vita snurrsladdar i sina öron - det är Ayaan Hirsi Alis livvakter. På middagen blir jag till all lycka placerad vid Hanne-Vibeke Holst, och vi finner strax varandra i en underbart meandrande samtal om maktens anatomi; det oförutsägbara samspråket rör sig över ämnen som jämförelser mellan svensk och dansk socialdemokrati, situationen i Irak, diktatorers barndom, Wagners estetik samt mäns livmodersrelation till våld. Till kaffet talar jag om doktorerandets speciella plågor med Alexandra Coelho Ahndoril, samt fotograferar Eva Bonniers ursnygga svarta Manolos med min mobilkamera. På väg därifrån delar jag hiss med Sven-Eric Liedman. Färden ned till lobbyn blir till ett slags absurd enaktare: vi har bevisligen åkt upp från våning ett, men det är inte längre möjligt att tillbaka dit igen. Förgäves trycker vi på knappen. Vi tvingas till slut att kliva av på ett helt annat våningsplan. Längs tysta och tomma korridorer letar vi oss därifrån. Efter en kort promenad nås vi av ett brus med röster som talar i varandra - från Ionesco till Jelinek på två minuter. Nedanför en trappa skymtar vi den vita, upplysta lobbyn. Vi är fria. (23 september 2006)

Från bokmässan: Lunch på rabarberstång
När det tjocknar till ordentligt framåt lördag lunch - och luften blir så där berömt dålig, och ljudnivån så där bekant hög - blir det svårt att ta sig fram längs de centrala stråken, så jag letar mig ut mot periferin, bara för att de skall gå aningen snabbare. Det är där, vid sidan av de stora förlagens slagskepp till montrar, som man kan snubbla över de oväntade sakerna. Och de mest rörande. Jag klarar inte av att se de där små, små båsen till montrar där en ensam karl - för det är av någon anledning ofta en karl - sitter med några egenpublicerade titlar framför sig och tittar hjälplöst bedjande på den förbivirvlande strömmen av mässbesökare, och jag vill stanna och köpa en bok, men törs bara inte, är för generad, utan rusar vidare.

Gör ett framträdande i Bonniers monter och signerar böcker. Ljudnivån förenad med min lilla hörselskada - en följd av en liten incident nere i Bosnien under kriget där - gör att jag skriver fel namn inte mindre än tre gånger. Lunchen blir en sur rabarberstång á 8kr. Sedan ut ur mässan, och upp i hissen för att byta skjorta. Igen. Dessutom kan jag lasta av mina senaste byten: Lars Lönnroths nyöversättning av Njals saga, Lars Gustavssons Konversationslexikon, den senaste volymen i Akademiens klassikerserie (med Kristinas brev och skrifter) samt Rocky volym 9 och 10. Jag tror inte bara att det är bullret och bruset, samt det faktum att jag inte kom i säng förrän vid pass tre, som gör att jag blir så fort trött. Det är nog också detta med alla ansiktena, alla de där förvirrade mötena med kända och okända som varar i snitt 18 sekunder. Hjärnan sliter för att finna en ordning, men misslyckas ständigt. (23 september 2006)

Från bokmässan: Kristinas oavslutade
Framåt slutet av seminariet om Kristina som författare, kommer vi in på det intressanta faktum, att hon trots att hon lade ned kolossala energi på olika litterära verk - inte minst då självbiografin och maximerna - faktiskt aldrig slutförde ett enda av dem. Svaret på frågan "varför" kan inte bli annat än hypoteser. Stina Hansson menar att ett krönt huvud helt enkelt inte KUNDE framträda som författare vid denna tid - det var oförenligt med rollen. Horace Engdahl undrar om det inte var hennes anspråk på att vara unik och över allt annat stående som gjorde själva skrivandet till en omöjlighet - för utifrån en sådan inställning, vem skulle då kunna vara en värdig läsare? Själv gissar jag att detta att bara lämna oavslutade verk bakom sig var så nära denna ytterligt stolta och självmedvetna kvinna kunde komma den speciella sorg vi andra kallar ödmjukhet. (22 september 2006)

Förberedelser inför vintersäsongen
Så ligger de vissnade bladen på det kortklippta gräset, som en vintergata i gult, satt i ständig rörelse  av vindens Big Bang. Att bo på landet har sina nackdelar, särskilt på vintern. Alla årstider är så mycket omedelbarare än inne i stan. Dock finner jag alltid en märklig njutning i de förberedelser som utförs i väntan på kylan: man bär in trädgårdsmöblerna, reparerar spruckna fönster, tätar trasiga dörrlister, ser över taket, ordnar med veden. Sedan, när jag står där och nöjt tittar in i en vebod fylld med ved, känns det som om jag gjort allt som mänsk- och möjligt är. Det känns som om jag har har kontroll över något i grund okontrollerbart. Nu är det bara invänta den första höststormen. Jag tycker mycket om hösten. (20 september 2006)

Dagen efter valet: Statens tjänare eller tjänarnas stat?
Sitter och läser i Reginald Johnstons "Twilight in the Forbidden City". (Johnston skildrar där när han i början av 20-talet arbetade som personlig lärare åt Kinas siste kejsare, P'u-i. Bertolucci plockade mycket ur den här boken när han gjorde sin fina film "Den siste kejsaren" - där Johnston för övrigt finns med som en karaktär, spelad av Peter O'Toole.) Där skildrar han de kolossala problem man hade med det kejserliga hushållet, Nei Wu Fu, (varav huvuddelen var enucker) som hade ett stort ansvar för Kinas problem:

 (18 september 2006)

Två nyligen döda
Under en rätt kort tid har två historiker som betytt en hel del för mig gått ur tiden. Den ene var tysken Joachim Fest, som skrev flera briljanta böcker om nazismen. Hans tjocka levnadsteckning av Hitler är ett mästerverk, och skall man bara läsa en bok om denna person, vill jag nog påstå att det bör den som Fest skrev. Det finns nyare biografier, bättre uppdaterade vad gäller forskningen - jag tänker närmast på Ian Kershaws stora pjäs i två band - men Fest vinner på sin stilistiska briljans, analytisk skärpa och tankemässig flykt som gör läsningen till ett äventyr. Hoppas någon ger ut en ny svensk upplaga. Sedan har även den ryske medeltidshistorikern Aaron Gurevitj dött. Trots att han under en lång tid levde innesluten i det sovjetiska systemet, förmådde han prestera en originell forskning som förnyade vår bild av medeltiden och vars fantasifull grepp inspirerade många, inklusive undertecknad. Han blev med åren en expert på att lura censuren: de var lata, berättade han för mig, och lade man bara in ett antal obligatoriska referenser till Marx, Engels och Lenin i början av boken, så var de nöjda och läste inget mer. Jag har nu lagt ut en intervju jag gjorde med Gurevitj 1990. (15 september 2006)  

Fakta och fiktion - igen
Även denna säsong ges det ut ett antal fiktionsverk som utgår från verkliga personer. Inget nytt i detta. Och även om författarna kryper allt närmre vår samtid, är dessa böcker ändå att betrakta som en variant av den historiska romanen. Deras objekt är visserligen någon och något som en gång har existerat, samtidigt som det faktum att det handlar om ett fiktionsverk, gör att allt mellan dess pärmar också blir till fiktion. Historiska romaner och historia befinner sig helt enkelt på skilda plan rent ontologiskt. Så Ernst Brunner har inte skrivit om Karl XII, han har skrivit om den påhittade gestalten "Karl XII", som råkar ha samma namn som den där kungen som står staty i Kungsträdgården. På samma vis har Jan Arnald skrivit om två påhittade personer som kallas "Arthur Lundqvist" och "Maria Wine", och Alexandra Coelho Ahndoril har fantiserat om någon benämnd "Den heliga Birgitta". Detta är nu romanförfattarens rätt. Och plikt. Att fabulera vill säga.

Detta sagt även om jag personligen ställer mig tveksam till fenomenet, som känns parasitärt. (Och här ropar någon Menduro?) Ofta sätter man sig mellan de där berömda två stolarna. Man är intresserad av förlagornas aura; och även förlagorna själva; och av de upplagor som förlagorna kan ge. Samtidigt har man inte mage för det arbete som en biografi skulle kräva. Så man går halva vägen. Problemet är bara, att ofta blir resultatet något för klavbundet av fakta för att bli bra fiktion, och för fiktionaliserat för att bidra något till fakta. Ett varken eller; när det är tydligt - åtminstone i författarnas offentliga uttalanden - att man strävar efter ett både och.

Undrar dock om inte en ny gräns har överskridits, nu när Alexander Andoril skall ge ut en roman som handlar om en i högsta grad levande person, nämligen Ingmar Bergman. (Boken utspelar sig 1962, vid den tid då Bergman spelade in "Nattvardsgästerna".) Vad gäller döda personer, går ett fiktionsverk bland annat att motivera utifrån tanken att man där vill spinna tankelekar kring sådant som vi faktiskt inte längre KAN veta något om. (Som t.ex. då Steve Sem-Sandberg i "Theres" ger sin version av hur det egentligen gick till då förlagan till hans romankaraktär, Ulrike Meinhof, tog sitt liv i fängelsecellen.) Icke så här, förstås. Ingmar Bergman är förbannad, och jag förstår honom.

Även om alla slutliga omdömen givetvis måste vänta till boken kommit ut, vill jag dock notera att Ahndorils motiv till varför han skrivit denna bok är förbluffande o-orginellt. Hela projektet skall nämligen ha börjat med att han upptäckt "motstridigheter" i de dagböcker, memoarer och reportage som skildrar dessa händelser. Oj! Vilken galax kommer Alexander Ahndoril från? Detta faktum har nämligen vi människor haft att leva med i årtusenden, och det har länge tacklats av romanförfattare - törs jag nämna namn som Cervantes och Grimmelshausen? - och är även grunden för den verksamhet jag själv sysslar med, och som kallas historia. (10 september 2006)  

Jag kan inte undanhålla
er de här länkarna längre. Först: Cats that look like Hitler. Kolla särskilt in "Best Kitlers". Sedan något för alla som någonsin läst en pornografisk roman från 1800-talet: Victorian Sex Cry Generator. Glöm inte att trycka på den lilla knappen, för att generera fler.) Och för de av oss som är fascinerade av hockeyfrillor finns givetvis Rate My Mullet. (4 September 2006) 

Sol y sombra
Det är som att se en öken i vardande. Vilket det troligtvis också handlar om; i det fall växthuseffekten ej hejdas. Solen har bränt landskapet runt Madrid brunt, sprött och torrt. Landet har ännu inte hämtat sig från förra årets katastrofala torka, och vattenreserverna är de lägsta på tio år. Folk jag talar med i staden säger att juli var helt vidrig, med en hetta som aldrig släppte. (Aldrig har jag heller hört och sett så många spanska turister i Sverige; de letar väl den gråmelerade himmel vi flyr, ironiskt nog i syfte att söka deras obarmhärtigt blå.) Äter lunch på Madrids bästa mexikanska restaurang, "El Chaparrito" - som ligger på Calle Mayor 68, helt nära Plaza Mayor. (Flera av de som driver den arbetade tidigare på "El Mordida" i Chueca, och de har tagit expertisen med sig. Billigt är det också.) Äter Lomitos de Iberico och Tortilla de York, sköljer ned med restaurangens utsökta Daiquiris. Efter en lång lunch i restaurangens skuggiga, propellerfläktade innandöme, vacklar vi mätta och salongsberusade ut på gatan. Och vacklar nästan tillbaka igen. För luften känns som en ljummen vätska, och solskenet är så starkt att världen strålar stickande vit i ögonen. Vi tar oss därifrån kryssande från den ena revan av skugga till den andra. (29 augusti 2006)

Om historiefilosofisk narcissism
Läser i E.M. Forsters "Credo" (texten är från 1920):

 (27 augusti 2006)

No creo en los metales
Nu när en ny skrivsäsong strax skall öppna på allvar, begår jag min närmast rituella storstädning av skrivarstugan. Papper sorteras, böcker staplas, golvet dammsugs, skrivbordet dammtorkas, kaminen töms på aska. Jag utför även inbrytningar i två små skrubbar, som visar sig innehålla brötar av gammal datorutrustning: systemenheter, kablage, monitorer, tangentbord, en skrivare, en scanner. Allt fungerar i någon mening, och därför har jag inte kunnat förmå mig att slänga dem. Det är väl något tic från barndomen antar jag, detta att inte kasta sådant som är helt - och knappt det som är trasigt heller, för det går ju kanske att laga. Men jag biter ihop och baxar fram dessa döda föremål, som jag vet aldrig kommer att väckas till liv igen. Och jag kör dem i enbilskortege genom duggregnet till tippen. Tänk så mycket pengar och tid har lagts på dessa ting, som tiden så kvickt lämnat bakom ryggen: så kort är steget från modern till föråldrad. I den världen. Av mina elektroniska föremål är få äldre än fem år. Samtidigt har jag i min ägo böcker som jag fick som 4-åring, och andra som trycktes på 1600-talet. Vad är det hon sjunger, Susana Baca? No creo en los metales - Jag tror inte på det materiella. (21 augusti 2006)

Ruskin och mitt äppelträd
Den viktorianske konstkritikern och författaren John Ruskin har sagt ungefär så, att det pittoreska kännetecknas av att det ej går att planera, att det handlar om en slumpmässigt uppkommen skönhet som dess ursprungliga upphovsman egentligen aldrig avsåg. Tänker på det när jag tittar ut över min trädgård. När jag blev ensam här ute på landet, var trädgården ett av de ting jag fick lämna vind för våg, av ren tidsbrist. Vissa år klippte jag inte ens gräset. (Maj-Gull Axelsson har berättat för mig, att en av de första sakerna hon gjorde efter att ha debuterat, var att strunta i gräsklippningen - så det verkar vara ett författarprerogativ.) Nu, efter år av försummelse, är trädgården vackrare än någonsin. Tillochmed det äppelträd som stormen rev kull en höst, har antagit en viss skulptural kvalititet, där det lutar multnande, fyllt av myror. De flesta vinbärsbuskarna har visserligen dött ut, men istället har där kommit snår av vildhallon - hur har jag ingen aning om. Till min förvåning har även ett par späda körsbärsträd slagit rot. Och det som jag trodde var ett äppelträd, har nu för första gången gett frukt; det visade sig vara päron. (12 augusti 2006)

Om att åldras
Läser i Senecas brev till Lucilius:

 (11 augusti 2006)

PS om tablettaskböcker
Bra artikel av Pontus Dahlman i DN om fenomenet Nostalgiböcker, ni vet, sådana där klippverk där det radas upp gamla glassomslag, JOFA-hjälmar och Moonboots. Vill dock gärna tillägga följande: människan är tack vare sin enastående minneskapacitet  ett djur som alltid kommer att leva en del av sitt liv i det förgångna. Och hon kommer alltid att söka förklaringen till hur hon har kommit dit hon kommit där. Detta är förklaringen till fenomenet Historia. Detta är den yttersta förklaringen till varför vi aldrig kommer att acceptera tanken att vi bara är följden av nuets dånande, dönande, slumpmässiga kaos. (Något som till del dessutom är ett optiskt fenomen: vi står för nära oss själva, helt enkelt.) Men vad händer om vi inte kan eller vill eller ids att gå till historien? Då kommer vår snöpta minnesdrift istället söka nostalgins ansträngningslösa utväg. Men visst finns är det lite sorgligt att se någon söka svaret på sin egen gåta bland glassomslag och tummade tablettaskar. (9 augusti 2006)

På cykel genom minnet
Bakfull och långsamt cyklar jag hemåt. Stannar och äter två kokta korvar med bröd. Dricker mjölk till. Kroppen vaknar till en smula. Jag rullar vidare. Att för en gång skull cykla genom Boden blir till en liten tidsresa. Jag gör andra vägval, ser andra saker. (Då, när jag ännu var en ung man, cyklade jag nämligen hela tiden.) Jag passerar platser jag inte sett på tiotals år, platser förknippade med uppväxandets nederlag och triumfer. Där brukade vi samlas för att demonstrera, där sprang vi terränglöpning, där träffade jag X, där hånglade jag med Y, där hade jag samlag med Z, där blev jag nobbad av Å, där drack jag mig minneslös tillsammans med Ä och Ö, etc. På vissa platser kan jag inte göra annat än att stanna, stirra storögt. På ett ställe går jag in i en trappuppgång, och upptäcker till min fasa att doften är densamma. Något rör sig oroligt i mitt inre.

Alla utflyttare är i någon mening revanschister. Inte minst i kultursvängen är detta Den Vanligaste Historien av dem alla. En kliché nästan. Men en sann sådan. Men någonting hände på vägen till revanschen. Så är det i alla fall i de lyckade fallen. Medlet blir till mål, och man glömmer bort vad det vad som skulle revanscheras. Både detta, och min egen närmast maniska besatthet vid minnet och minnen, ges plötsligt en intressant metafor, när jag når den plats där det en gång stod ett par punkthus, som dock sprängdes - ja, bokstavligen - då de inte längre behövdes i det långsamt krympande Boden. Bara asfaltgångarna - bångnande av tjälen, krackelerade av växtligheten - finns kvar, och de för fram till en tom gräsplätt, till ett hus som inte längre finns. (30 juli 2006)

Lyckans tre dimensioner
För något ögonblick är det som om jag svävar, verkligen svävar över den spegelblanka vattenytan. Antar att det är adrenalinpåslaget som töjer på tidsupplevelsen något. Och jag hinner tänka: "Det kommer bli kallt". Så... slår jag i. En förening av het bastu och kall snaps har uppenbarligen bedövat just de sinnena en smula, för det är inte så farligt. Märkligt. (Älven är nämligen alltid kylig.) Efter att ha snappat efter luft dyker jag ned. Jag vänder mig i vattnet, tumlar nästan runt, vrider huvudet, ser det buteljfärgade ljuset spela. Att dyka så här tycker jag är underbart. Kanske är det känslan av tyngdlöshet. Kroppen rör sig så lätt. Det är nästan som om den inte finns. Man rör sig så ansträngningslöst i alla tre dimensioner, för en gång skull inte fångad i den icke-flygande varelsens två. Kanske kommer vi i sådana här sammanhang i kontakt med en atavism från våra förförförförförfäders liv i havet. Eller så är det att jag för några stunder åter blir tio år. Så släpper adrenalinet, och kroppens bedövade sinnen vaknar till liv, gör sig påminta genom ett slags kittlande, krypande känsla i huden. Antar att jag fryser. När jag kommer upp ser jag Per och Micke utföra två perfekta ihopp: Per begår en klassisk bomb, Micke en lokal variant: en rump-bomb. Solen går bara sakta ned över Luleälven och jag är lycklig. (29 juli 2006)

Hemma igen: svalorna och döden
Jag kan aldrig höra svalor utan att tänka på döden. Vet varifrån det kommer. När man sitter på Las Ventas i Madrid, och det är dags för toreron att sticka tjuren blir det alltid knäpptyst. All uppmärksamhet riktas mot de två där nere på sanden. För en av dem skall dö. (I 99% av fallen tjuren, ibland toreron; för det här momentet, då han skall kasta sig fram över hornen och sätta värjan mellan skulderbladen på djuret, är det farligaste; så t.ex. dödades den berömde Manolete i just detta ögonblick.) Och i det här plötsliga fönstret av tystnad brukar bara en enda sak höras: svalornas tunna skrin medan de flyger i vida slängar ned i arenans breda gryta - omedvetna om eller ointresserade av spektaklet nedanom. Så kliver jag ut på farstutrappen i morgonsolen, hör samma skrin igen och får den där associationen igen. Men den upplöses när jag väl får syn på dem. För nu är ungarna flygfärdiga, och de drar runt i små gäng, blixtsnabbt, svepande. Deras flykt är så ansträngningslös, ja närmast njutningsfull i sin lätthet, som det alltid blir närhelst någon får utföra något i trohet mot sin natur. (Lite granna samma känsla man får av att se en vinthund springa.) Och de seglar runt, runt i den kvalmiga sommarluften, seglande i ett osynligt strömdrag bara de kan känna. (24 juli 2006)

I Paris: historiens konstanter
Promenerar bort från Luco och längs Boulevard Saint Michel ned mot floden. Det är tidig kväll, och dagen har äntligt börjat svalna. Solens långa skuggor slår över ett myller av människor: flanörer, folk på väg hem från arbetet, tiggare, gatuförsäljare, lekande barn, älskande par, gamla gummor som bär på inhandlade varor. Historia är per definition förändring, men förändringen kan samtidigt ta två former: överlagring eller övergivande. Det sistnämnda fallet står för allt det som inte blev, de brutna linjerna, de övergivna djungelstäderna, de fallna civilisationerna. Det förstnämnda för det vi vanligtvis menar med förändring: något gammalt ersätts med något nytt fast på samma plats.

Denna sluttande och trädskuggade boulevard är verkligen ett exempel på just detta. Den har nämligen haft EXAKT samma sträckning sedan detta var en romersk stad under namnet Lutetia. Den löpte då i en rak bana från en nekropol - inte så långt från nuvarande begravningsplatsen på Montparnasse – förbi den romerske guvernörens residens ända ned till floden. Helt nära Metrostationen Sorbonne kan man mycket riktigt se resterna av några termer från slutet av 200-talet.

Detta har alltså i nära 2000 år varit en gata. Och även om allt förändrats vad gäller rekvisitan, kulissen och staffaget, har ändå samma scener utspelats igen och igen vid denna tid på året och denna tid på dygnet, och detta oavsett om vi talar om antiken, medeltiden, 1600-talet eller idag: solens långa skuggor slår över ett myller av människor: flanörer, folk på väg hem från arbetet, tiggare, gatuförsäljare, lekande barn, älskande par, gamla gummor som bär på inhandlade varor. Det finns en förändring som är skenbar. (14 juli 2006)

I Paris: i väntan på von Kluck
Ligger och läser sent på kvällen, när det dämpade ljudet av fjärran dån rullar in genom fönstren, som lämnats halvöppna i den kvalmiga sommarvärmen. Omedelbart associerar jag till artillerield. (Rytmen i smällarna påminner faktiskt om detta fenomen rent aukustiskt. Min gamla fantasi om att ha hamnat i en öppning i rymdtidväven går också igång, liksom automatiskt.) I tanken tar jag ut en ungefärlig kompassriktning, och, ja, det är norrut. Så här borde det ha låtit i september 1914, då von Klucks 1:a armé nått Marne och hans beridna förtrupper kunde skåda Eiffeltornets konturer i sina batterikikare.

Förstår först inte riktigt varför jag fantiserar så här, just här. Vore jag hemma skulle jag genast tänka att det var åska. (Som det för övrigt också är.) Men i denna extremt urbana miljö, rik, ja överrik på historiska kopplingar, går mina tankar alltså raskt åt det andra hållet. Minnen finns här i lager på lager, redo att fälla ut, bara rätt katalysator anmäler sig. I regel är denna katalysator kunskap, men det är intressant att notera att även renodlat sinnliga upplevelser ibland kan räcka. Eller är det bara – för att låna ett uttryck hos Musil – bara min fantasi som, likt en hund, ”med hela sin känsla tjutit emot månen”? (13 juli 2006)

The Wire
I kvällssvalkan bak fördragna gardiner såg jag klart den första säsongen av serien "The Wire" på DVD. Jag missade den när den gick på TV2, till del av lättja, då jag ogärna ger mig in på att följa serier - avskyr den låsning det innebär att ha en bokad tid -, till del av val, då själva upplägget - poliser jagar knarklangare i amerikansk storstad - verkade så förutsägbart, trött och gjort. Men det visade sig vara allt annat än. Snarare tvärtom: oförutsägbart, vaket och nyskapande. Narkotikans hela ekologiska system skildras: från de putsade politiska topparna, ända ned till de AIDS-fläckiga pundarna nere i gatans smuts, med mittpunkt i enviget mellan en specialutsedd polisstyrka och en langarliga i ett av Baltimores mest nedkörda svarta slumområden.

Handlingen rör sig framåt via oväntade vändningar, samtidigt som den stora styrkan ligger i karaktärsteckningen: alla inblandade skildras, om inte med kärlek så i alla fall med en vilja till förståelse. (Det finns gott om skurkar med goda sidor, och hjältar med mörka. Eller snarare: här finns inga hjältar.) Samtidigt skildras våldet utan all sympati, närmast i förbigående, utan tillstymmelse till förskönande koreografi eller upphetsande dramaturgi. Det smäller bara, folk faller och så är det slut. Efter att ha sett ungefär en ziljon polisserier på TV fick jag känslan av att för allra första gången skymtat något som liknar verkligheten. "The Wire" saknar dessutom det som är det stora problemet med en sådan bra serie "Sopranos", nämligen dess fallenhet för romantisering, av både människor och miljöer. Inte minst det melankoliska slutet, med dess avsaknad av alla triumfbasuner, kändes synnerligen realistiskt.

Vad som demonstreras här, är att få metoder för att upptäcka världen är så skapsamma som ett sinne öppet för komplexiteter. (3 juli 2006)

På Spaning
"Ty så grymt är livet, att vi en gång kommer att längta tillbaka hit". Det är ett klotter jag skrev på vår logementstoalett när jag låg i lumpen på A6 i Jönköping. Det var sommaren 1979. Nu på återfärden från Danmark stannade vi till på det numera nedlagda regementet, där mer och mer försvinner under jättelika köplador och parkeringsplatser: kasernvakten har ersatts av ett McDonalds och på det fält där jag hade granatkastarexercis ligger nu ett stort OnOff. Under fönstret till mitt gamla logement - nu förvandlat till något slags kontor - stod mycket riktigt en kundvagn övergiven.

Detta med värnplikten är ju på väg bort som ett Definierande Skede i Livet. Ens egna återbesök känns mer och mer aparta, ett svårförklarligt beteende som sannerligen sätter datumstämpel på en. Varför återvänder vi i tanken ack så gärna till denna period? (Vi som haft den, vill säga.) Mycket har nog att göra med värnpliktstjänstgöringens karaktär av passagerit: det var en punkt i livet då obligatorierna äntligt var avklarade och allt syntes möjligt. Allt. Men ingenting som följer på detta, oavsett hur väl det går, kan riktigt svara mot denna gränslösa förväntan, av det enkla skälet att även ett framgångsrikt liv bygger på val, på att välja bort; och på vägen lämnar man alltid en annan version av sig själv bak ryggen; och kanske blir mötet med en sådan här plats därför också ett möte med detta andra, borttappade jag. Kanske.

Dagen för muck var i slutet av augusti, och vi var i tanken redan på Ibiza, så jag och några några kamrater struntade i sista uppställningen, utan tog våra väskor, hoppade ut genom ett korridorfönster på baksidan, ut från 15 månader i armén, sprang nedför en nu försvunnen grässlänt bort till en buss och det liv som nu väntade. På bussen blev jag ertappad med att planka. Det var inget gott omen. (1 juli 2006)

Shopping i Ullared och på Ströget
Njaararararararara. Så låter det bakom mig när vi bara har 100 meter kvar. Det är en flodvåg av tomma kundvagnar som kommer rullande, aningen för snabbt, nedför den lilla asfalterade kullen mellan H&M-huset och Sko-Kanonen. Det är lite skrämmande, just för att de alla är på väg åt samma håll: mot entrén på Ge-Kå's. Det går liksom inte att passera Ullared utan att stanna till vid detta Sveriges mest berömda lågprisvaruhus, som har uppåt 20.000 besökare per dag - vissa dagar är köerna så stora att de varnar för dem i lokalradion. Denna gråregniga dag är det dock inte alltför illa, även om det blir lite trångt när floden av tomma vagnar saktar ned för att pressas in genom entréns vågbrytare: Njarararrururrrrrrr. Där inne är det dominerande ljudet istället gnisslet från tusentals klädgalgar som skiftas runt i jakt på den rätta storleken.

Idag är shopping långt mer än ett sätt att skaffa sig ting som skänker vissa funktioner eller fyller vissa behov eller tillochmed stillar vissa begär. Det har blivit ett mål i sig. När vi köper en märkesvara konsumerar vi inte i första hand tinget utan reklamen. Det vi är ute efter är inte så mycket funktionen vi skaffar oss, som känslan vi får när tinget blir vårt. Det är lätt att gå in i ironiläge på GeKås, men jag känner att jag inte har vidare svårt att avstå. Någon har sagt att en arbetarklassbakgrund betingar tre saker för en: taskig smak, dåligt självförtroende och sunt förnuft. Jag vet inte så mycket om mina medshoppares självförtroende, men där finns en del prylar som verkligen skulle kunna leda till estetisk infarkt i vilket hem som helst, som en elektrisk akvarietavla. Sunt förnuft tycker jag att det visas upp i riklig mängd, i det att här gäller fortfarande PRISET som köpargument, inte varumärket eller auran eller fetischvärdet. De korkade shopparna finns inte här; de ser jag istället några dagar senare på Ströget i Köpenhamn, där de går runt på Hermes och med blaserad kännarmin köper på sig väskor för 60.000 spänn.

Tillbaka till Ullared. Två 20+ kvinnor står bredvid mig på GeKås sminkavdelning. Kvinna 1: "Å fy fan! 5:95! Jag köper två! Kvinna 2: "Meh, du använder ju inte fransböjare! Kvinna 1: "Jamen dom är ju så billiga." Själv lämnar jag varuhuset med tolv strumpor, åtta par kalsonger samt två slipsar att bära vid Akademisammanträden. (28-30 juni 2006)

Eftertanke om fotbolls-VM - och om mode
Om den moderna individualismen betraktas som öde - skapad av den så kallade samhällsutvecklingen och dess nedbrytande av alla traditionella band - och inte som val, så blir sådana skilda men märkliga fenomen som mode och fotbolls-VM plötsligt begripliga. Vi vill så gärna höra till, vi vill så förtvivlat gärna känna Den Där Stora Gemenskapen. Modet är i det här sammanhanget rätt pålitligt: bara vi har pengar och dessutom någorlunda kvantiteter med rätt kunskaper - a.k.a. "koll" - så ordnar det sig. Den gemenskap som erbjuds i ett Fotbolls-VM är av förklarliga skäl långt mer oförutsägbar. De närmast hysteriska förväntningarna inför ett sådant evenemang blir en god mätare på Gemenskaps-underskottet. Och den närmast obetvingliga vrede som väller fram när det inte går som man hoppas blir också förståelig: det är inte resultatet i sig man rasar över, utan över att ha blivit snuvad på just Den Där Stora Gemenskapen. (26 juni 2006)

Jag räddar liv, del 2
Rätt sent på kvällen hör jag knäppningar och skrapljud från öppenspisen. Jag går och tittar efter, ser först inget, letar lite, och se, där bland det inkastade pappret: en skalbagge, jättelik! Det är en dykare (latinskt namn: Dytiscus), och jag vet att de kan bli stora, men den här är den största jag sett, minst 6-7 centimeter! Hans buktande ryggpansar är svart och glänsande, huvudet litet och spetsigt. (De har vingar och kan flyga sin kos, när gölen de bosatt sig i blivit utäten - de är förfärliga rovdjur; Linné talar någonstans om larverna som ett slags miniatyrkrokodiler - eller hotar att bli uttorkad. Den måste ha fladdrat ned genom skorstenen.) Jag ryggar tillbaka, och springer sedan iväg och hämtar en tom glassburk i plast, och efter diverse manövrar lyckas jag valla in varelsen i den. Hans långa bakben skrapar mot plasten, när jag springer mot dörren och släpper ut honom. När jag ser honom surra bort i det skumma ljuset är det som att haft besök av en vilseflugen kurir, en postiljon bärande på ett aldrig avlevererat budskap från någon okänd, fornegyptisk gudom. Eller så var han bara på jakt efter en ny göl att terrorisera. (18 juni 2006)

Tecken på väggen
Än en gång på skolavslutning, i solsken, i kyrkan. (Den där ängsliga politiska korrektheten som än en gång stuckit upp sin näsa, och nu hävdat att det inte går för sig att sjunga "Den blomstertid nu kommer" på skolavslutningar har inte nått hit. Inte ännu i alla fall. Och Gudskelov för det. Minns att det var inte alltför länge sedan som den här rättänkandets lätta brigad ville förbjuda användandet av den svenska flaggan vid sådana här sammanhang också. Upphör aldrig att förvånas över denna otålighet att överlämna våra mest kraftfulla symboler till de högerextrema.) Kyrkan i Rasbo är ovanligt stor och imponerande där den står uppflugen i givakt på en liten ås med utsikt över fälten, fält som har odlats i tusentals år. Kyrkans ursprung spåras tillbaka till äldre medeltid, då den var dopkyrka. Den nuvarande byggnaden började konstrueras runt mitten av 1200-talet, troligtvis ovanpå en äldre träkyrka. Den fick sina märkliga väggmålningar vid mitten av 1400-talet.

Det är som vanligt fullt i kyrkan, men som vanligt finner vi plats uppe på orgelläktaren. På väg ned igen längs den smala, skumma trappan lägger jag märke till en av dessa skadade målningar, och med ens förstår jag varför jag valt det yrke jag har. Av just den här målningen och dess text återstår bara fragment, obegripligheter som inte så många lägger märke till och än färre förstår. Att vara en sådan som samlar upp dessa strödda skärvor, och tolkar dem till något slags begriplighet, det är inte bara fråga om att sprida kunskap, det handlar också om att utgöra brygga och länk till alla dem som levde här före oss. När jag kommer ut igen från kyrkans svala skugga, och kisande i det skarpa solljuset passerar alla de döda, ertappar jag mig själv med att tänka: "Här skulle jag vilja bli begravd". Inte i första hand för att här är så vackert, eller att jag varit lycklig här många gånger, utan för att tanken att också bli en DEL av allt detta - som ett minne och som ett ting - tilltalar min fåfänga. (15 juni 2006)

Med Pascal i solen
Den plötsliga hettan utlöser - som ofta - kroppsminnen. Den här gången handlar det inte om Irak (därtill är värmen alldeles för svag), utan om en kvalmig dag på Studentvägen vid mitten av på 80-talet, en dag som jag tillbringade på balkongen till vår lilla studentlägenhet, sittande i badbyxor i en IKEA-fåtölj mitt i solgasset. Tanken var att bli en aning bronserad. Jag försökte överleva denna förtvivlat tråkiga syssla genom att läsa den franske 1600-talsfilosofen Pascal, och jag tog mig genom större delen av Tankar under loppet av den där heta, stillastående sommardagen, allt medan svetten bara rann. Det mindes jag idag, där jag satt och flämtade i skuggan på altanen. Och jag letade reda på boken från den där dagen: den fanns kvar! Bland mina förstrykningar - gjord med grön penna - återfann jag denna:

(12 juni 2006)

Om det nya vänstervåldet, och det gamla
Bra ledare idag i DN, om det ökande politiska våldet från olika vänstergrupperingar, och den allmänna flatheten mot fenomenet. (Jag höll på att skriva vänsterextrema grupperingar, men efter att det avslöjats att en av de gripna vid den våldsamma Reclaim-the-city-demonstrationen i Stockholm den 1 maj, varit anställd på vänsterpartiets kansli och dessutom innehade förtroendeuppdrag, så är det uppenbart att den här våldskulturen har sina förgreningar ända in i ett av landets maktbärande partier.) Några lärdomar har alltså inte dragits av den katastrof - för vänstern - som går under namnet Göteborgskravallerna.

Det nya vänstervåldet kan inte längre betraktas som resultat av okunskap eller historielöshet eller ideologisk nostalgi. Romantiseringen av knytnävsrätten finns inbyggd i ideologin; det är en del av förklaringen till detta ständiga återvändandet till våldet som metod. Men bara en del. För även de som själva inte skulle tänka sig att slå sönder eller mörda, har alltid förbluffande lätt att finna vänstervåld ursäktligt; och om det inte är ursäktligt så så stämmer rapporterna inte; och om rapporterna till äventyrs stämmer så är våldet egentligen en följd av någon dunkel högerkonspiration; och om det inte är en följd av en dunkel högerkonspiration, så bör vi helst tiga om detta tragiska, för annars spelar vi samma dunkla höger i händerna, etc. Och viktigare än vad man slåss FÖR, är vem man slåss MOT. Så har tankefiguren sett ut åtminstone sedan 20-talet, och den har bäddat för det ena nederlaget efter den andra. För mänskligheten, och för vänstern själv. Och igår när jag gick på gågatan, försökte någon ur en vänstergrupp ge mig ett flygblad som handlade om sjukskrivningarna. Han var iförd en t-shirt med Josef Stalin i fyrfärgstryck. (11 juni 2006)

Episod vid utfärd
Jag är redan försenad men måste ändå stanna vid brevlådan, för en av ungkatterna sitter på vägens gräsbeväxta mittsträng, fullt upptagen med... vad? Jag kliver ut och ser att den fångat - en liten kopparorm. Reptilen är underbart vacker med sitt ljusbruna, metallglänsande skinn, sitt välskulpterade huvud och sina små, mörka ögon. Den är också helt paralyserad, med huggsår här och var, och kroppen stelnad i ett slags S-form. Jag schasar bort katten, och tar sedan ormen i min handflata och springer bort med den. Den blinkar. (Ja, jag vet att kopparormen inte är en orm utan något så utvecklingsmässigt intressant som en benlös ödla.)

Jag är en blödig person. Jag vinner barnens bifall när jag under höga rop och armviftningar räddar ödlor eller möss undan katterna, men de skrattar åt mig när jag lyfter bort vinbergssnäckor från uppfarten innan jag backar ut. En av sönerna menade - i ett försök att förstå, när jag långsamt kryssade fram mellan snäckorna på vägen - att det kanske lite granna med mig som det var med Rutger Hauers replikant i "Blade Runner", att jag sett så mycket elände att jag nu avskyr att se mer, oavsett skalan på det. Det är både en smickrande och romantisk förklaring, men tyvärr stämmer det inte. Så här gjorde jag redan som pojke. Den här berömda "djuriska grymheten" har nog en motsvarighet i ett slags djuriskt medlidande, tror jag, där vi alltså ingriper för att rädda, djur eller medmänniskor, inte för att vi har något att vinna på det, utan för att impulsen helt enkelt finns där, oemotståndlig och instinktiv. (Och alltså lika instinktiv som kattens lek med kopparormen.) Jag släpper ut kopparormen i den blommande syrenhäckens skuggiga och väldoftande innandöme, går sedan tillbaka till bilen och fortsätter min färd. (9 juni 2006)

Inför Fotbolls-VM
Kommentaren är grinig men kan inte undvikas: Fotbolls-VM har inte ens börjat och jag är redan grundligt trött på alltihop. Men jag håller mina känslor i schack. Jag har blivit så gammal, att jag lärt mig att det är korkat att fördöma något bara för att man inte förstår det. För det gör jag verkligen inte. Hela fotbollsfenomenet som sådant lämnar mig blank, tom. Det händer liksom inget i mig när jag tittar på det.  Vilket gör mig mer undantag än regel bland mina egna bekanta. (Även i Akademien är fotbollsfansen en stadig majoritet. Både den nuvarande och den föregående Ständige Sekreteraren ser gärna på denna sport.)

Nej, mina känslor idag är en reaktion på massfenomenet: hur vi ständigt, ständigt påminns om detta, hur det mest banalt kommersiella blandas med det mest primitivt kvasinationalistiska (och kvasiintelektuella) för att driva oss i en och samma riktning, ivägsvepta av en tsunami med tröjor, strumpor, TV-spel, mjukdjur, nyckelringar, muggar, flasköppnare, T-shirts, plastfigurer, glasögon, pannband, böcker, rakhyvlar, plattityder, klistermärken, DVD-skivor, kalsonger, plånböcker, sandaler, jackor, peruker, girlanger, lampuppsättningar, filtar, sportväskor, filtar, fleecehattar, lotter, hawaiihalsband, samlarbilder, bloggar (inte minst poetiska sådana, full av vinglande metaforik och uppumpade pretentioner), vikingahjälmar, förväntningar, korvar, pins och ansiktsfärger. Att se en stor folkmassa i synkroniserad rörelse mot ett och samma mål väcker ofelbart min motsägelselusta. Och vid sådana tillfällen finns alltid två frågor att ställa. För det första: vad springer de efter? Och för det andra: vad springer de från? (5 juni 2006) 

Ögon känsliga för grönt
Återvände från Paris först efter midnatt, i mörker. Var därför inte beredd på den färgchock som väntade, när jag morgonen därpå gick ned till brevlådan för att hämta tidningen. Grönt, grönt, grönt, GRÖNT, så det nästan gjorde ont. Ett antal dagar i en europeisk storstad ställer in ögonen till en helt annan färgskala: husväggarnas sepia eller nyanser av brunt och vitt, förenas med gatornas gråtoner och bildar en märkligt monokrom värld, på sätt och vis behaglig, om det inte vore för reklamens och skyltarnas stråk av bjärt färg. Det gröna är ett undantag.

Vilket en promenad genom Luxembourgträdgårdarna bara bekräftar. I denna, Paris största grönyta - av parisarna ofta kallad Luco -, är gräset den kanske viktigaste sevärdheten. (Förvånansvärt mycket av kvadratmetrarna är nämligen ljusbrunt grus.) Man sitter på skramliga, mörkgröna plåtstolar runt de här plättarna, som alltså ej för beträdas. (Att se i vilken hög grad dessa förbud respekteras av alla utom stararna är ett bevis på att det sociala kontraktet ännu fungerar.) Mest populära är dock givetvis det som kallas pelouse autorisée, där man alltså får sitta, sova, picknicka, hångla, spela boll, etc. Vilket folk också gör, i tallösa mängder. Som lantis och utböling struntar jag dock i gräset, utan är som vanligt på jakt efter Det Förflutna. I denna trädgård arkebuserades Napoleons berömde marskalk Ney 1815, och 1871 sköts kommunarder mot en låg mur i närheten av slottet. Man kan fortfarande se kulhålen där det sistnämnda inträffade. Där stannar jag upp i eftermiddagssolen. Med ryggen mot allt det gröna. (4 juni 2006)

På jakt efter Baudelaire
Vädret i Paris kan inte bestämma sig, skiftar nyckfullt mellan moln och regnskurar och en bedräglig sol. Går över till till den stora kyrkogården i Montparnasse. Den är betydligt mindre berömd än sin motsvarighet på östra stranden, Pere-Lachaise, men inte mindre fylld av namn man känner igen. Omedelbart till höger om ingången ligger till exempel Jean-Paul Sartre och Simone de Beauvoir. Andra kända döda som bebor denna plats är Proudhon, Petain, Dreyfus, Maupassant, Beckett, Marguerite Duras. Den jag är på jakt efter idag är dock Baudelaire. Denna kyrkogård figurerar faktiskt i hans biografi. Det var på den han arresterades, anklagad för det "brott mot den offentliga moralen" som det innebar att ha skrivit och publicerat "Les Fleurs du Mal". (Enligt legenden satt han här och läste Boswells biografi över Samuel Johnson när tillslaget skedde.) Baudelaire återfinns nedjordad i kyrkogårdens 6:e avdelning, i en släktgrav.

Detta är en nekropol i dubbel bemärkelse. Den är en stad åt de döda, mitt inne bland de levandes boningar; höga hus ser ned på den. Dessutom innehåller den en mängd sådana där små, smala husliknande sarkofager, som man kan se på franska kyrkogårdar, och där epitafier och annat återfinns inne i den lilla byggnaden. Dessa egenartade gravmonument erbjuder inte sällan en melankolisk anblick, då många av dem är stadda i förfall: inte så mycket på utsidan som på insidan. Man kan kika in genom sedan länge fastrostade dörrar, på en interiör som färgas lätt blå av det spräckta glaset, och se damm, puts och spräckta krukor täcka golvet, se mossövervuxna skyltar där namnen på de döda börjat tona bort under ett lager av hårda, mörkbruna lavar. Utanverket står kvar, inuti härskar tomhet. Se där en bild av den officiella glömskan. (2 juni 2006)

Om dataspel
Nu är det länge sedan som jag lät mig förloras i ett dataspel. Till dels handlar det om brist på tid, till dels om dataindustrins brist på fantasi - hur många shoot-'em-ups behöver världen egentligen? (Och till del om brist på dator: sedan World of Warcraft slog igenom här i huset är det helt enkelt svårt för mig att få komma åt den bästa burken.) Men så hände nåt. Jag plockade upp ett gammalt spel: Combat Flight Simulator 2. Mest på kul. En chansning. För det fanns en äldre burk ledig. Och hakade fast. Orsaken är enkel. Jag upptäckte att spelet har en fristående modul - Mission Editor - som kan brukas för att bygga egna uppdrag. Vilket jag har gjort. (Har bl.a. byggt flera kampanjer som utgår från striderna om Nya Guinea 1943.) Samtidigt som jag laddat ned flygplan, specialeffekter, scenerier etc, från webben. (Det finns många bra hemsidor för CFS 2, men den jag använder mest är www.simviation.com.)

Inte sällan kan jag känna mig som en sådan där laboratoriechimpans när jag spelar ett dataspel. Konstruktörerna sitter bakom ett virtuellt glasfönster och betingar mig att trycka på de rätta knapparna i rätt tid, och som belöning får jag - ja, vad? Ett spel med sådan här öppen arkitektur som CFS 2, där i princip allt kan ändras, vridas och förfinas, det upphäver den här känslan. Helt plötsligt släpps jag själv in i konstruktionen; och förvandlas från att vara blott en spelare till att bli en medskapare. Och spelet själv upphöjs till att bli en verklig lek-sak, öppen för alla mina infall. Mer sånt. (30 maj 2006)

Om Lars Gyllensten
Så har även Lars Gyllensten dött. Jag kände inte heller honom, men jag träffade i alla fall människan, en gång, på en Bokens Dag senhösten 1991. Tunn, vänlig och intresserad, var det intryck jag då fick, när vi delade taxi. Själva framträdandet skedde på en stor teater, med publik sittande i flera etage, och med scenen omsminkad till ett slags fingerat vardagsrum, med soffgrupp, matta, blomkrukor på piedestal etc. Vi framträdde i grupper av tre. Först var det jag, följd av den kända författarinnan G** A**, som bland annat framträdde med en underbar dikt om drömmar. Ironiskt nog. För hon var också rätt trött, och sjönk med en pust av lättnad ned på soffplatsen bredvid mig. Sedan var det Lars Gyllenstens tur. Han läste med en rätt monoton och mässande röst, och jag såg hur G** A** långsamt loggade ut, och när Gyllensten var klar sov hon djupt och gott, fortfarande sittande upprätt i soffan. Så satte sig Gyllensten ned bredvid henne, med en duns, och av den vaknade hon, och öppnade ögonen. Hon var uppenbarligen fortfarande inne i det där fruktansvärda stadiet av uppvaknande, då man inte riktigt vet var man är, ibland inte ens vem man är. Så hon öppnar ögonen och ser... Lars Gyllensten sitta bredvid sig. Hon ryggade tillbaka en liten aning, och det gick att se att vakenhetsgyrot ännu snurrade vilt i hennes huvud, och i vad som såg ut som ett försök att förstå vad, och hur, tittade hon omkring sig, soffan, mattan, bordet, krukväxterna, men såg bara ännu mer förvånad ut. (Man anade tankarna: "Hmm, jag är tydligen hemma i någons vardagsrum".) Så lyfte hon blicken, och såg ungefär 600 personer stirra oavvänt på henne. Och under den sekund det tog innan hon förstod, innan hon mindes, var hennes ansikte en mask av förvirring och skräck. (27 maj 2006)

En återkommande mardröm: På det höga taket
I natt drömde jag att jag var uppe på taket på en hög, hög byggnad. Det var lutande och belagt med vanligt, rött taktegel. Som ungefär det hemma, fast huset har ytterligare tjugo våningar. Jag går längs taknocken, men kommer på glid på det ojämna underlaget, och dras mot kanten. Inte sällan faller jag bara utan vidare procedurer, men tänker i regel att jag kommer vakna innan jag slår i marken. Vilket jag också gör. (Nyligen drömde jag en variant av denna: jag befinner mig i en hiss på väg ned, när vajern som drar korgen plötsligt brister med ett högt, sjungande ljud, och hela ekipaget störtar nedåt, och fallet är så svindlande snabbt, att jag blir tyngdlös. I detta svävande tillstånd störtar jag mot hisschaktets botten, men hinner att tänka, att innan... etc. Varpå jag vaknade, med ett ryck.) Detta är för övrigt den mest lättolkade av alla mina återkommande drömmar. Denna gång har det troligen att jag göra med en mycket speciell uppgift som kanske väntar, men som skrämmer mig. Nåväl: i min panik griper jag nu tag i hängrännan, som dock med ett gnisslande visar tecken på att ge vika. Långt under mig finns dock en stege, och jag försöker nå den med fötterna. Denna gång lyckas det. Tänk att filmklichéer även kan infiltrera vårt drömliv. (20 maj 2006) 

Den vita slipsen
Har idag köpt min första vita slips. Alltså en sådan där man bär vid begravningar. Anledningen är enkel: en av Akademiens ledamöter har dött. (Jag kände dock inte Östen Sjöstrand, och hann inte ens träffa honom. Han insjuknade nämligen en tid före jag tog mitt inträde.) Spekulationerna om vem som skall bli hans efterträdare på stol nummer åtta har redan snurrat igång, långt före det att själva processen med att finna en ny ledamot inletts - så mycket kan jag säga i alla fall. Själv går jag där och sneglar på den vita slipsen, som ligger framme i köket, som en ihopringlad orm lapande sol. Jag vet att jag så småningom kommer att hata den. (16 maj 2006)

Om att skriva filmmanus
Har fått en ny beställning på ett filmmanus. Vilket känns bra. Och inte minst märkligt ångestfritt. Funderar varför, och kommer fram till att det måste ha med kontroll att göra. Som författare har man - om förlaget alls är något att ha - fullständig kontroll över allt från omslag ned till minsta semikolon. Och så skall det givetvis vara. För det är ditt namn, som hamnar på omslaget. (Inte redaktörens eller förläggarens.) Och åker du på däng, gör du ett dåligt jobb, går det faktiskt inte att skylla på någon annan. (Inte redaktören eller förläggaren.) Filmmanus däremot, det har du ytterligt liten kontroll över. Och skall så vara. Du producerar råmaterial för en rad andra människor att arbeta med: regissören, skådespelarna, scenografen etc. (Detta är det inte så få författare som inte förstår. Vilket är skälet till varför relativt många bokfilmatiseringar havererar. Författaren insisterar på nära nog samma grad av kontroll som handlade det om en bok. Så är det inte heller en syssla för jag-svaga.) För mig är detta väldigt befriande, detta att stiga tillbaka, att för en gång skull byta plats i den ekologiska kedjan. För tids nog sitter jag där med en ny bok, som upplyst despot och härskar oinskränkt över mitt lilla, lilla kungarike av punkter, tankestreck, parenteser, kolon och semikolon. (11 maj 2006)

Om fullkomlighet
Varför är blommor så viktiga för oss? Kanske för att de framstår som så fullkomliga?  I vårt banala betraktande av en blommande scilla eller en förgätmigej finns en dold sorg över vår egen ofullkomlighet, och en längtan efter detta tillstånd. För som mänskliga varelser är vi per definition bemängda med skavanker av olika slag, medan blomman syns perfekt. Samtidigt är denna längtan efter perfektion en farlig kraft i våra liv. Sökandet efter en perfekt partner kommer alltid att misslyckas, utan dömer oss istället till en evig vandring från den ena havererade relationen till den andra. (För det finns givetvis inga perfekta partners.) Det samma gäller i arbete, eller varför inte bostad. Den som vill ha det perfekta arbetet eller bara bo i det perfekta huset, kommer aldrig att vare sig arbeta lyckligt eller bo väl, utan vara stadd i ständigt uppbrott. (För det finns givetvis inga perfekta jobb eller perfekta hus.) Längtan efter fullkomlighet är ytterst religiös, då den enda verkliga fullkomligheten givetvis är Gud. Det är också detta som är förklaringen till varför det alltid finns religiösa energier i kärnan på alla politiska utopier. Och det är inte minst den inre spänningen som gör att de ofelbart havererar. Samtidigt som det även är det som förklarar varför både nazism och kommunism i så hög grad handlar om estetiska visioner: världen som bräkande enfaldigt vacker och fulländad. Som en blomma. (7 maj 2006)

Längtans blåa blomma
Någon - jag tror det är Paul Valéry - definierar skönhet som något som skapar desperation. Åsynen av den första scillan fyller mig alltid med en jublande glädje som givetvis är symbolisk: längtans blåa blomma och allt det där. Våren har slutgiltigt anlänt. Och den blev i år närmast norrbottnisk i sin branta, plötsliga utveckling. Jag plockar alltid upp enstaka exemplar som slokar eller som brutits av, och lägger dem på press i slumpvisa valda böcker. Titt som tätt händer det att jag öppnar jag en bok, och ett torrt, bleknat exemplar ramlar fram. Jag kan inte låta dem vissna bort bara, samtidigt som det inte finns något sätt att FÅNGA dem. Däri ligger min desperation. Att se dem stiga upp ur intet, och plötsligt färga gräset utanför huset kornblått. Och sedan - oundvikligen - upptäcka en morgon, att de börjat att blekna, som minnen. (6 maj 2006)

Jag gästspelar som demiurg
I syfte att skydda ett praktfullt stånd av jättevallmo, har jag lagt två rätt stora stenar framför den - så när man plogar snö eller backar skall man inte mangla över den av misstag. Under denna snörika vinter med dess alla snöröjningar har dock stenarna åkt iväg, och först var jag rädd att vallmon skadats. Bara för några dagar sedan såg jag dock de kraftiga gröna bladen skjuta upp genom löven och fjolårsgräset. När jag skulle baxa tillbaka de två stenarna upptäckte jag att små svartmyror gjort sina bon under båda. De springer i tusental, kors och tvärs, en myllrande liten svart massa, försöker rädda sina ägg, etc. Det är alltid lika trist att göra detta, dyka upp som en okänd gudom och välta detta lilla samhälles hela existens över ända, så här helt apropå. Jag tänker att de valt stenen därför att den i sin tyngd verkar orubblig, att deras världsbild saknar plats för den möjligheten att denna absoluta kvantitet hips vips bara skulle försvinna. Vad göra? Den ena stenen bär jag stånkande iväg till vallmon. Den andra stenen låter jag långsamt, långsamt falla tillbaka på sin gamla plats igen, trots att jag vet att den aldrig kan placeras exakt, och att massor av myror trots allt kommer att dödas. Det som nyss var deras trygghet är nu det som krossar dem. Undrar just vem de skyller på? Mig, eller den som valde stenen? (22 april 2006)

Musil om världsförbättrarna
Läser i Mannen utan egenskaper om trenderna bland Kakaniens alla världsförbättrare:

(13 april 2006)

Slovenien: På glid mot branten
Med en förmiddag oväntat ledig, beslutar jag mig för att bila över gränsen och den turkosa Isonzo till Slovenien, för att bese Monte San Gabriele, ett av dessa glömda slagfält från Första världskriget. Himlen är blygrå, vädret uselt, och det blir stadigt värre: regn och stark blåst hälsar mig när närmar mig berget, som tornar upp sig mörkt och fyrkantigt med alla sina förträngda förfärligheter. Jag beser en vandaliserad vattenkälla från kriget. Jag följer en igenvuxen förbindelsegrav som leder uppåt, och som 1917 var huvudleden för de österrikiska soldaterna på väg upp till den sönderskjutna platån på krönet. Efter ett tag finner jag det hela så hopplöst blött att jag bestämmer mig för att vända om. Jag finner en liten öppen plats invid den slingrande vägen, vänder bilen och kör nedåt igen.

Det går dock märkligt sakta. Vad jag inte märker, förrän det är för sent, är att för var meter jag tar mig framåt glider jag samtidigt två i sidled. Marken är vattensjuk och slipprig efter snösmältning och ihållande regn, och däcken får inte riktigt fäste på den lutande marken. Fordonet glider därför sakta men säkert mot en brant. Jag bromsar, gasar, bromsar, gasar, backar, gasar, bromsar, men sidrörelsen fortsätter. (Mitt i den stilla fasan slår det mig, att jag för en gång skull tog helförsäkring på hyrbilen.) Jag kliver ut, och det piskande regnet drar fram nästan sidledes, kepsen flyger iväg för att aldrig mer återfinnas - farväl! - och jag söker bedöma läget. Ett av bakhjulen har börjat släppa helt, men bilen verkar i alla fall stå still. Jag inser att mina ansträngningar är meningslösa, och börjar vandra iväg i störtregnet för att finna hjälp. Kylan faller, och regnet har börjat bli snöblandat.

Under promenaden blir jag fullständigt genomsur (passet blir snett och bågnande, anteckningarnas svarta bläck flyter ut i vackra akvarellmönster och klockan dör en vecka senare) men efter en halvmil når jag en liten folktom by, där jag dock mot förmodan finner en äldre man, som ordnar en traktor och hjälper mig att bärga bilen. (Är allt detta ett korrektiv av min alltför förnöjda känsla av upphöjd ensamhet?) Senare får jag byta kläder i hans hus. Han ser ut som ett slags balkanversion av Ernest Borgnine, skallig med glugg i överkäken, snabba rörelser och kompakt kropp. Senare bjuder han på kaffe och sliwovitz. Hans namn? Paulin Angel. (6 april 2006)

Italien: Ensam på Palladios bro
Arbetet har gått oväntat väl, och jag ser att jag kan tillåta mig en omväg. Jag får ett infall och bestämmer mig för att övernatta i Bassano. Efter bara en kort tids letande till fots hittar jag ett ledigt hotellrum - turistsäsongen har ännu inte börjat. (Som vanligt är det en mardröm att köra i staden, som precis som så många andra italienska städer med berömvärt mod vägrat att anpassa sig efter privatbilismen: gatsträckningen är densamma som under 1400-talet. Antalet parkeringsplatser likaså.) Efteråt vandrar jag ned till floden, och den taktäckta träbro som Palladio ritade 1599, Ponte degli Alpine. Där, bland vindrickande ungdomar och förälskade par, ser jag solen gå ned över den kopparfärgade Brenta. Mobilen är död, då jag glömt ladda den, och ingen, ingen vet var jag är, och jag känner mig så lycklig. Mycket av det viktigaste som sker oss, sker i ensamhet. (4 april 2006)

Italien: Vägen som vår tids dominerande arkitekturform
När jag i regn och blixtrande åska styr upp på motorvägen i riktning Vicenza och trycker gaspedalen i botten, känns det lite granna som jag kör genom ett hål i rymdtidväven. Jag lämnar de slingrande byagatornas labyrinter bakom mig, och tänker att det borde gå att konstruera en formel, ställd på kurvornas vinklar och vägbanans bredd, som skulle kunna säga ungefär när leden är byggd. Några av dessa uråldriga venetiska byar tillåter inte en hastighet över 20km, och i ett par har jag stött på trafikljus som inte vaktar korsningar, utan en framfart så krokig, smal och oöverskådlig, att den helt enkelt inte tillåter trafik i två riktningar samtidigt. (Trafikljusen är för övrigt av den där vanliga italienska typen, där det röda ljuset är märkbart större än det gröna.) Dessutom avslöjar vägens sträckning i regel dess ålder. Den slingrar och knixar och kurvar inte bara för att den kan det, då de fordon som skulle trafikera den var små och långsamma: den gör det även som ett sätt att bevara mark.

I alla dessa stycken skiljer den givetvis sig från motorvägen. Någon har sagt att vägen är vår tids dominerande arkitekturform. Vilket givetvis är sant. Det finns inget som byggs idag, oavsett hur spektakulärt eller högt, som kan motsvara motorvägarna i deras tyngd, närvaro och allt betvingande brutalitet.

Men det handlar inte bara om vägen som ett fysiskt fenomen, utan även som metafor. För där den gamla landsvägen i sin slingrande ban är ett med naturen, går motorvägen rakt över den. Och sedd som en optisk upplevelse så är autostradorna också en bild av moderniteten. För där man på den gamla landsvägen både kan och måste vara mycket uppmärksam på den omedelbara omgivningen, så tvingar motorvägen fram ett slags bösspipeseende: nästan all uppmärksamhet är riktad framåt. Det är bland annat detta som gör det så utomordentligt trist att köra på sådana här stora autostrador som A4-an mellan Venedig och Verona. Det som ligger bakom en är borta, det som ligger bredvid en är ett förvirrande flimmer, och det enda som ögonen kan vila på är den alltid lika undflyende horisonten - framtiden.

Och väl uppe på det trefiliga vägbandet finns ingen återvändo. Man måste följa med flödet. Det går inte sakta ned eller stanna. Framåt, framåt, framåt i regnet, även om jag körde fel vid senaste avfarten mot Padova. Det är svårt att inte känna sig fångad på något vis. Det är nämligen inte jag som eftersträvar farten, utan det är farten som eftersträvar mig. (3 april 2006)

En återkommande mardröm: hårstrået
Drömmer på natten en av mina absolut obehagligaste återkommande drömmar. Det hela börjar med att jag känner att jag har fått ett hårsstrå i munnen, försöker spotta ut det, men det går inte. Så känner jag efter med fingrarna, får fatt i det, men det sitter fast, trots att jag drar. Och det känns konstigt när jag drar. Så känner jag efter längs hårstrået, och upptäcker då att det vuxit fram mitt i tungan. Har ingen aning om vad denna dröm kan betyda. (22 mars 2006)

Wilson om Hemingway
Läser i Edmund Wilsons "The Shores of Light", en samling av hans litterturskritik från 20- och 30-talen. Ett citat, apropos att Wilson var en av de första att recensera Hemingway, och att Wilson också kom att försvara honom mot den oförstående och delvis mycket fientliga kritik som mötte honom efter debuten:

Detta är givetvis före Wilson började visa skepsis mot en viss del av Hemingways författarskap, samtidigt som han fortsatte att beundra annat - ett dilemma han löste genom sitt berömda tal om att det finns "två Hemingway". Den som vill läsa en skarp och genomlysande kritik av Hemingways författarskap, skall heller inte missa Wilsons essä om honom i boken "The Wound and the Bow - Seven Studies in Literature". (20 mars 2006) 

Drömmen om skrotupplaget
På natten en märklig dröm. Jag är ute och åker bil tillsammans med några vänner, i ett norrbottniskt vårlandskap, när så vägen plötsligt tar slut i något som liknar ett sopupplag, men vid närmare undersökning visar det sig vara en gigantisk samling järnskrot, allt ordnat in i minsta detalj av den osynlige ägaren. Det mesta ligger på improviserade träbrickor med fack, där allt insorterats, inte efter typ, utan helt enkelt ett och ett och ett: spikar, muttar, gamla tändstift, trasiga bestick, tömda batterier, plåtbitar. Stora ting, som gamla gastuber, bitar av järnvägsräls och gamla oexploderade granater, ligger ute i det fria, igen ordnade i prydliga rader av rostiga ting. Där står även parkerade gamla traktorer och släpkärror, alla i förfall. Inget är av värde, allt är noga sorterat. Jag går in i en lada och beskådar denna oöverskådliga labyrint av värdelöst metallskrot, försöker förstå, men så dyker ägaren upp i dörröppningen, och jag är fångad. Frågan är: vem är den samlande galningen? Jag misstänker att  det är jag själv. (19 mars 2006)

Jag tar en progg-tripp
För en tid sedan fanns jag ett gammalt repigt kassettband bortglömt i en låda. Och vi talar om gammalt: det var ett Philips C-90 från tidigt 70-tal. På det fanns låtar med Nynningen och Hoola Bandoola Band, som jag spelat in själv för över 30 år sedan, hemma i barndomsvillan på Björnvägen i Boden. Och även om ljudkvalitén inte var den bästa, så fungerade det! Och efter att ha lyssnat till det i bilen några dagar, bestämde jag mig för att fortsätta denna vandring ned i minnenas allé, för att bruka en cliché, så jag köpte "33 Svenska Proggklassiker" från MNW. Men det blev sannerligen ingen vandring. Det blev istället en brakande färd, hals över huvud, genom något slags maskhål i tiden. Alla texterna kom nämligen tillbaka, FELFRITT, efter att ha legat där tysta och osjungna i årtionden: "För full hals", "Balladen om Olsson", "Livet är en fest", "Bläckfisken", Påtalåten", etc. Minnet är bra underligt. Det var mycket, mycket rörande, ja skakande på ett för mig fullständigt obegripligt vis. (Och rader av ansikten från denna tid i mitt liv paraderar, oväntat och tydligt: Kenneth och Jerker och Ingrid och Pia och Karin och alla de andra.)

Ett av de märkligaste upplevelserna var att först lyssna på Hoola Bandoolas "Rocksamba", från 1972, med dess hart när gränslösa optimism, och fullständiga tro på det egna projektets seger: "Klarare, för varje dag blir vädret klarare./Vi klarar det!/För varje dag blir den saken klarare." På det lyssnade jag på Mikael Weihes "Titanic" från 1977, där han, på sitt omedvetna sätt, läste av den stämningsförändring som markerade att slutet på vänstervågen hade inletts: "Det började som en skakning på nedre däck". Och till sist så Weihes hjärtskärande "Flickan och kråkan", skriven nästan exakt tio år efter "Rocksamba", där den ursprungliga känslan har förbytts i sin motsats. Mycken konst är bara produkter av tidsandan, inte sällan opportunistiska knäfall för den, men fallet "Titanic" är intressant, då den visar hur en god konstnär på ett närmast seismologiskt vis kan registrera något i tiden utan att själv vara medveten om det. Dålig konst följer tidsandan, god konst genomskådar den, stor konst betvingar den. (17 mars 2006)

Dinosaurieteorin och en lång förlovning
Vad är det för fel på Jean-Pierre Jeunet's film "En lång förlovning". Jag sitter hemma i soffan under en stigande känsla av irritation. Och frustration. Det är ett märkligt haveri. Förutsättningarna är ju de bästa. Fotot är helt underbart, specialeffekterna imponerar - den bästa skildring av det Första världskrigets skyttegravar som jag sett på film - berättelsen engagerar och skådespelarprestationerna är överlag mycket gedigna. Först irriterar jag mig bara på Audrey Tatou, för filmen framstår i mycket som en vehikel för henne, att göra en ny "Amelie från Monmatre" i: rådjursögd, naivt frågande och gulligt excentrisk: här går hon illa och spelar bastuba vid havet. Sedan på filmens alla uppenbara koketterier, där den i uppenbart trots mot temat på alla vis försöker få oss att finna den bedårande och feel-good-ish, med alla små skämt och återkommande visuella gags, som brevbärarens sladd i gruset. Det stora problemet, som välter filmen över ända, är dock dess uppenbart litterära karaktär. Den bygger på en roman, och det som romanen hanterar så bra - de parallella historierna, de återkommande berättelserna, mystifikationerna - blir här inte bara förvirrande, utan framför allt reducerat till ett enda berättartekniskt grepp: den undanhållna informationen, som portioneras ut bit för bit. Har vi sett det förut? Vissa böcker låter sig bara inte förvandlas till film, och det visar på att texten kommer att finnas med oss för all framtid. Bara för att en ny teknologi införs, dör inte de gamla bort. (12 mars 2006)

Jag förvandlas
På morgonen står jag och tittar in i spegeln, och ser att ett annat ansikte börjat tränga fram genom det föregående. Och det handlar inte bara om klippningen. (Någon gång i somras nådde jag nämligen den punkt inte ovanlig för medelålders män, då jag fick bestämma mig, antingen för att börja kamma över eller ta bort. Det var liksom inget val, om man säger så. Få saker syns mig mer slående som metafor för livslögnen än dessa rörande hårfenomen. Så jag skaffade mig en rakapparat, och bzzzang åkte allt av bara. Det finns många fördelar. Inga fler bad hair-days är väl en av dem. (Klicka här för att se mig i min nya frisyr! Fotot är taget av Paul Hansen i Bagdad, på en balkong i en av Saddam Husseins palats - i bakgrunden kan du skymta skadorna efter en kryssningsrobot som blåste ut större delen av en flygeln på denna märkliga krokan till byggnad. Jag kanske lite trött ut, och var det också: natten innan hade vi varit ute på nattpatrull.) Det är något med ögonen, något annat med munnen. Och jag försöker minnas hur många sådana här ansikten som har avlöst varandra, stigit upp genom varandra under årens lopp: från småtting till gosse, från gosse till ung man, från unga man, etc. Och jag tänker på hur många förvandlingar som återstår. Det är först när förändringen upphör som allt är slut. Jag förvandlas, alltså finns jag till. (7 mars 2006)

Första recensionsdag
Äldre kollegor har berättat, att det där med första recensionsdag bara blir värre och värre med åren. (Det går historier om kända författare, som regelmässigt flyr utomlands när Dagen D närmar sig, för att isolera sig på fjärran landsortshotell med fingrarna djupt inkörda i öronen.) Det stämmer. Även jag har börjat känna av ökande darrningar. Som ny har man litet eller inget att förlora, men ju äldre och mer väletablerad man blir, desto mer ökar den potentiella fallhöjden. Dessutom bedöms man hårdare just när man är etablerad än när man är ung och lovande. Vilket jag, allvarligt talat, inte tycker är fel. Nåväl: mitt botemedel mot denna oro, är att hålla sig en smula borta från hela fenomenet, att inte jaga alla recensioner, i alla tänkbara medium, utan nyktert läsa de som kommer i ens väg, och sedan nöja sig med de missiv som anländer från förläggare och vänner. Redan tidigt denna dag ringer Eva från London för att gratulera, och jag förstår så småningom all i min illa kontrollerade nervositet att det nog gått bra, kanske tillochmed väldigt bra. Så vitt jag kan se är detta det bästa mottagande som en av mina böcker fått sedan "Brev från nollpunkten". (Recensionscitat går att läsa om du klickar här!) Gott så. När eftermiddagen går mitt slut pustar jag ut, och till kvällen firar jag, genom att bjuda alla i huset på hämtpizza från pizzerian borta vid macken. Jag somnar tidigt, i soffan framför TV:n, trött men glad, än en gång - för att citera en kollega i Akademien - "frikänd från mig själv". (3 mars 2006)

Passagerit
Efter ett lyckat boksläpp hos Bonniers på Sveavägen - då Horace Engdahl, till min stora tacksamhet, drog till sig en betydande del av uppmärksamheten med sitt fina introduktionstal: jag tycker inte vidare mycket om att stå i centrum - går jag iväg med en papp-påse med böcker, en flaska Bollinger (tack Eva!) och ett halvt tjog med skaldjurs-wraps och chokladbiskvier. Ansluter till JE och KP som sitter och följer Vinter-OS på en pub runt hörnet. Sådana här boksläpp är bra: det är ett enkelt och personligt vis att sprida boken till en massa folk man känner, samtidigt som ett slags avfirande dessutom är nödvändigt, rent psykologiskt. Med detta är boken ÄNNU MERA klar. Jag pustar lättad ut, dricker en öl och ser Sverige ta ännu en medalj. (22 februari 2006)

Snö
Snö, snö, snö. Även jag, med rötter i det vitaste av svenska landsdelar, börjar ledsna. Katterna hänger mest bara inne, stirrar surt på den drivande vinden, eller vänder i dörren när de känner det kalla draget. Jaffa bringas ut med hjälp av en smula mekanisk stimulans. Var tog den där växthuseffekten vägen egentligen? En vanlig vinter skulle det ha börjat tina upp nu, men icke. Snö, snö, snö. Landskapet ser ut som ett idylliskt vykort, och snön i sig dämpar ljuden från bilarna borta på vägen till ett svagt mummel. Alltid något. Och domherrarna med sina röda bröst är underbara trumpetstötar av färg i allt det monokroma. Annars bara snö, snö, snö. Undrar om jag skall ta upp min gamla idé att skriva om snöns historia? Jag bläddrar i gamla papper. Kanske ändå... (17 februari 2006)

Drömmen om fulländningen
Det bästa med att ha avslutat en bok, är att man då kan drömma om att göra en ny. Detta kan verka grafomaniskt, men är det inte. Det är DRÖMMEN om den nya boken jag njuter i detta skede. Jag har de senaste veckorna gått och vridit på en gammal bokidé, som plötsligt inför mina ögon gjort ett språng och blivit, något helt annat, något... helt nytt. Lätt maniskt har jag beställt material och böcker, som nu har börjat ramla in. Just connect är EM Forsters gamla valspråk, och något liknande har hänt här. Det som gör just detta skede så behagligt är dels just att tanken kan få gå frihjul, bara rulla på, i alla upptänkliga riktningar och hastigheter, dels att när ett projekt är i denna fas, så finns fortfarande förhoppningen att denna gång skall det bli perfekt. Kanske så perfekt så att inga fler behövs? Författare kan, som sagt, delas in i två grupper. För det första de som skriver och skriver och skriver - inte sällan samma bok - med inget annat mål än skrivandet självt, ända tills hjärnblödningen eller skrumpelevern river pennan ur deras hand. För det andra  de som skriver med den förhoppningen att en dag ha slutfört något, och gjort det så väl att de inte behöver skriva något mer. Jag tillhör själv den sistnämnda gruppen. Och jag vet att ruset som infinner varenda gång jag befinner mig i detta skede, inte bara handlar om upphetsningen inför ett nytt projekts möjligheter, utan också handlar om ett vilt och vagt hopp om någon gång också bli... färdig! (13 februari 2006)

Vanans makt och vanmakt
Jag var beredd på smärtan, kunde tillochmed föreställa mig krasljuden i förväg, och vinglade någorlunda nöjd ut från min tandläkare. När jag sedan framåt kvällen tog bort kompressen kom dock chocken: inget hade kunnat förbereda mig för känslan som det innebär att plötsligt ha en... glugg i munnen. Munnens topografi är så välkänd, så invand, men plötsligt när tungan gör sin vanliga visitation av raderna med uppställda tandrekryter, så fattas en. Jag hoppar riktigt till. Vanan i sig avskyr förändringar, och styrkan i reaktionen säger ofta lite om hur stor förändringen är, som hur stor vanan var. (9 februari 2006)

Första mötet
Idag har lantbrevbäraren med sig ett vadderat kuvert från Bonniers, och i det ligger ett första exemplar av boken. Detta är alltid ett lika märkligt ögonblick. Det som en gång bara varit tankar, planer och förhoppningar har nu blivit ett ting. Den första impulsen är alltid densamma. Ser det bra ut? Vänder och vrider, håller upp den i ljuset (som spelar i titelns silvertryck), prövar den i handen. Ja, den ser bra ut. Tillochmed mycket bra ut: snyggt, sobert och samtidigt enkelt. Lätt att se, lätt att ta in. Den andra impulsen kommer omedelbart på hälarna av den första. Ser det rätt ut? Jag bladar planlöst och kritiskt. Ja, jag hittar inga fel, inte så här rakt av i alla fall. Sedan lägger jag boken ifrån mig, än en gång drabbad av den där ofrånkomliga känslan av lätt avstånd. Boken är gjord nu. Klar. Färdig. Och i huvudet har jag på sätt och vis redan lämnat den. Tillvaron som "an employee of a former self" närmar sig dock. Tröstar mig med att om om några år är boken så avlägsen att jag på allvar kan läsa den själv. Och då, men först då, vet jag... (1 februari 2006)

Smärtans avskyvärda solipsism
Om Martin Amis har rätt, i sin teori att det finns en koppling mellan litterär storhet och dåliga tänder - belägg för detta finner han hos Saul Bellow, James Joyce och... sig själv; och på svensk botten har vi bland annat Selma Lagerlöf och Almqvist - så står undertecknad nu inför en ny storhetsperiod. En tand har långsamt gjort sig påmind, signalerat svagt över flera veckor, och nu, i något som ser ut som irritation över att jag låtsats som ingenting, plötsligt övergått från diskret morse till vilt viftande semafor. Det värker illa, och tanden är så öm att tillochmed en diskret beröring med tungan smärtar. Jag avskyr det här tillståndet, inte bara av den självklara orsaken att ont gör.. ont. Utan även för att det förminskar en. Plötsligt är man så bokstavligen talat plågsamt medveten om sig själv och sin kropp. Världen blir så liten, krymper ihop, blir bara jag, jag, jag, jag och min tand, och få saker känns viktigare än att få stopp på eländet. Dagen går under ett tafatt experimenterande med olika smärtstillande medel. Nästan inget blir sett, sagt, hört, läst, skrivet eller tänkt. En bortkastad dag. (30 januari 2006)

Lunchepisod
Äter lunch med J på Cappucino - äter jag ensam blir det Café Linné Konstantina -, som vanligt en kopp te och en stor linnébulle. En gammal... farbror kommer in. (Ordet "farbror" liksom halkar fram; det är en beteckning på äldre män jag fick lära mig i min barndom, och som jag har inte brukat på länge; men detta är verkligen en "farbror".) Jag ser honom när han långsamt vinglar fram mellan de runda borden: krycka i ena handen, brickan osäkert gungande i den andra. Han är klädd i i grå, lössittande gabardinbyxor, en gammal röd sticketröja över en blårutig skjorta. Han är mager. Håret är grått, och lite spretigt, som om man just vaknat upp. Naglarna är korta och nötta, och på fingrarna syns vaga svarta fläckar som skulle kunna komma från olja. Orsaken till att jag lägger märke till honom, är möjligen att han liknar min farfar, som varit död i över 20 år nu. Mannen slår sig ned, icke utan problem. På brickan skvalpar utspillt kaffe. Liksom tagen av ansträngningen äter han sin citronbiskvi med en sällsam andakt, och det finns något värnlöst i detta stilla, inåtvända njutande. Efter detta vaknar han upp, betraktar storögt omgivningen, med alla lattemammor, hårdpluggande läkarstudenter och balla brudar med rödfärgat hår och piercade navlar, och jag tror att han förstår hur mal placé han är. Långsamt sjunker han tillbaka in i sig själv. Jag tror inte att han kommer återvända. (16 januari 2006)

Städning i skrivarstugan, del 2
För många år sedan tröttnade jag på små papperskorgar. Istället skaffade jag mig en jättelik pjäs i flätat korgmaterial på IKEA, sådana som vanligtvis används till smutstvätt. Med den slipper jag att tömma papperskorgen stup i kvarten, utan kan slänga sorglöst. För slänger gör jag, mycket. Tror att det är en del av vägen till gott skrivande: att skriva mycket, och att - slänga mycket. Nu skall den tömmas, vilket givetvis är ett göra - hur man än vänder sig har man rumpan där bak. Men det hela utvecklas till en spännande arkeologisk undersökning. Jag arbetar mig ned genom strata efter strata av boken. Manusfragment, anteckningar, kluddiga blyertsskisser, allt halas upp till ytan, skärskådas, ofta i en blandning av förvåning och lättnad, och förpassas så ned i en stor, svart plastsäck. Nu VILL jag verkligen glömma. Göra annat. Tänka på annat. Till sist svingar  jag upp säcken på ryggen, och bär den tungt ut ur stugan som en slags inverterad jultomte. Hohoho. (12 januari 2006)

Städning i skrivarstugan, del 1
Vardag igen. Dags att slussa över till ett liv bortom Kristina. Jag står nere i skrivarstugan och städar. Igen. Städning är mycket terapeutiskt för anala karaktärer som undertecknad. Jag har länge haft både telefon och internet avstängda, men kablaget och apparaterna har dröjt kvar, liksom i dvala, med ett halvt öga öppnat, i väntan på att åter bli inkopplade i det stora nätet världen. Men nu fattar jag det radikala beslutet att förbli bortom. Att inte bli störd av ett samtal mitt i veckans goda tanke, att inte frestas att öppna sin e-post eller googla på ett infall bara, det har faktiskt varit en välsignelse. Och skall så förbli. Fax, telefonsvarare och staplas i en ful hög mitt på golvet. Förbluffande mängder med kabel halas fram under skrivbord och bakifrån bokhyllor, och likt höns smittade med fågelinfluensan stoppas de utan vidare ceremonier ned i en stor svart sopsäck. Sätter mig sedan ned i stokkestolen och känner hur kommunikationsviruset sakta tappar sitt grepp. (10 januari 2006)

INTERNA LÄNKAR

Till tidigare år:
2004 års blogg
2005 års blogg

Till denna blogg:
Från_kopparstick_till_dataspel
Doftminne_på_Café_Linné
Goethe_och_köksstädningen
PS_till_Sopranos_och_evigheten
PS_till_frågan_om_IKEA-böcker
Sopranos_och_evigheten
Rörelser_på_den_litterära_börsen
Vänner_och_cafékulturen
Något_om_s.k._snökaos
Katastrofalt_om_en_katastrof
Makt_och_energi
Metafor_som_väntar_på_mening
Något_om_Orhan_Pamuk
Inför Gavrilos_pistol
Vit,_svart_och_röd
Att_leva_i_Fram-Tid-En
Erasmus_om_en_vanlig_böjelse
Kommentar_till_poesins_funktion
Litterär_namedropping
Lunch_på_rabarberstång
Kristinas_oavslutade
Förberedelser inför vintersäsongen
Statens tjänare eller tjänarnas stat?
Två nyligen döda
Fakta_och_fiktion_-_igen
Cats that look like Hitler
Sol_y_sombra
Historiefilosofisk_narcissism
No_creo_en_los_metales
Ruskin_och_mitt_äppelträd
Om_att_åldras
Om_tablettaskböcker
På_cykel_genom_minnet
Lyckans_tre_dimensioner
Svalorna_och_döden
Historiens_konstanter
I_väntan_på_von_Kluck
The_Wire
På_Spaning
Shopping_i_Ullared
Eftertanke_om_fotbolls-VM
Jag_räddar_liv - igen
Tecken_på_väggen
Med_Pascal_i_solen
Om_det_nya_vänstervåldet
Episod_vid_utfärd
Inför_Fotbolls-VM
Ögon_känsliga_för_grönt
På_jakt_efter_Baudelaire
Om_dataspel
Om_Lars_Gyllensten
På_det_höga_taket
Den_vita_slipsen
Om_att_skriva_filmmanus
Om_fullkomlighet
Längtans_blåa_blomma
Jag_gästspelar_som_demiurg
Musil_om_världsförbättrarna
På_glid_mot_branten
Ensam_på_Palladios_bro
Vägen_som_arkitekturform
Hårstrået
Wilson_om_Hemingway
Drömmen_om_skrotupplaget
Jag_tar_en_progg-tripp
En_lång_förlovning
Jag_förvandlas
Första_recensionsdag
Passagerit
Snö, snö, snö
Drömmen_om_fulländningen
Vanans_makt_och_vanmakt
Första_mötet
Smärtans_solipsism
Lunchepisod
Städning_i_skrivarstugan,_del_2
Städning_i_skrivarstugan,_del_1