Detta är min nätdagbok - alla andra säger för övrigt Blogg. Här kommer jag att skriva när jag har tid och lust. Den kommer alltså uppdateras med oregelbundna mellanrum, tro inget annat. Den startades i januari 2004 (alltså långt före den stora bloggsommaren 2005) och för dessa äldre bloggar, klicka här!.

(Kan också upplysa om, att de bilder som finns här inte är så mycket att hurra över, då många tagits med den rätt usla kamera som finns i min mobil, och alla tagits av mig.)

Tecken på väggen
Än en gång på skolavslutning, i solsken, i kyrkan. (Den där ängsliga politiska korrektheten som än en gång stuckit upp sin näsa, och nu hävdat att det inte går för sig att sjunga "Den blomstertid nu kommer" på skolavslutningar har inte nått hit. Inte ännu i alla fall. Och Gudskelov för det. Minns att det var inte alltför länge sedan som den här rättänkandets lätta brigad ville förbjuda användandet av den svenska flaggan vid sådana här sammanhang också. Upphör aldrig att förvånas över denna otålighet att överlämna våra mest kraftfulla symboler till de högerextrema.) Kyrkan i Rasbo är ovanligt stor och imponerande där den står uppflugen i givakt på en liten ås med utsikt över fälten, fält som har odlats i tusentals år. Kyrkans ursprung spåras tillbaka till äldre medeltid, då den var dopkyrka. Den nuvarande byggnaden började konstrueras runt mitten av 1200-talet, troligtvis ovanpå en äldre träkyrka. Den fick sina märkliga väggmålningar vid mitten av 1400-talet.

Det är som vanligt fullt i kyrkan, men som vanligt finner vi plats uppe på orgelläktaren. På väg ned igen längs den smala, skumma trappan lägger jag märke till en av dessa skadade målningar, och med ens förstår jag varför jag valt det yrke jag har. Av just den här målningen och dess text återstår bara fragment, obegripligheter som inte så många lägger märke till och än färre förstår. Att vara en sådan som samlar upp dessa strödda skärvor, och tolkar dem till något slags begriplighet, det är inte bara fråga om att sprida kunskap, det handlar också om att utgöra brygga och länk till alla dem som levde här före oss. När jag kommer ut igen från kyrkans svala skugga, och kisande i det skarpa solljuset passerar alla de döda, ertappar jag mig själv med att tänka: "Här skulle jag vilja bli begravd". Inte i första hand för att här är så vackert, eller att jag varit lycklig här många gånger, utan för att tanken att också bli en DEL av allt detta - som ett minne och som ett ting - tilltalar min fåfänga. (15 juni 2006)

Med Pascal i solen
Den plötsliga hettan utlöser - som ofta - kroppsminnen. Den här gången handlar det inte om Irak (därtill är värmen alldeles för svag), utan om en kvalmig dag på Studentvägen vid mitten av på 80-talet, en dag som jag tillbringade på balkongen till vår lilla studentlägenhet, sittande i badbyxor i en IKEA-fåtölj mitt i solgasset. Tanken var att bli en aning bronserad. Jag försökte överleva denna förtvivalt tråkiga syssla genom att läsa den franske 1600-talsfilosofen Pascal, och jag tog mig genom större delen av Tankar under loppet av den där heta, stillastående sommardagen, allt medan svetten bara rann. Det mindes jag idag, där jag satt och flämtade i skuggan på altanen. Och jag letade reda på boken från den där dagen: den fanns kvar! Bland mina förstrykningar - gjord med grön penna - återfann jag denna:

(12 juni 2006)

Om det nya vänstervåldet, och det gamla
Bra ledare idag i DN, om det ökande politiska våldet från olika vänstergrupperingar, och den allmänna flatheten mot fenomenet. (Jag höll på att skriva vänsterextrema grupperingar, men efter att det avslöjats att en av de gripna vid den våldsamma Reclaim-the-city-demonstrationen i Stockholm den 1 maj, varit anställd på vänsterpartiets kansli och dessutom innehade förtroendeuppdrag, så är det uppenbart att den här våldskulturen har sina förgreningar ända in i ett av landets maktbärande partier.) Några lärdomar har alltså inte dragits av den katastrof - för vänstern - som går under namnet Göteborgskravallerna.

Det nya vänstervåldet kan inte längre betraktas som resultat av okunskap eller historielöshet eller ideologisk nostalgi. Romantiseringen av knytnävsrätten finns inbyggd i ideologin; det är en del av förklaringen till detta ständiga återvändandet till våldet som metod. Men bara en del. För även de som själva inte skulle tänka sig att slå sönder eller mörda, har alltid förbluffande lätt att finna vänstervåld ursäktligt; och om det inte är ursäktligt så så stämmer rapporterna inte; och om rapporterna till äventyrs stämmer så är våldet egentligen en följd av någon dunkel högerkonspiration; och om det inte är en följd av en dunkel högerkonspiration, så bör vi helst tiga om detta tragiska, för annars spelar vi samma dunkla höger i händerna, etc. Och viktigare än vad man slåss FÖR, är vem man slåss MOT. Så har tankefiguren sett ut åtminstone sedan 20-talet, och den har bäddat för det ena nederlaget efter den andra. För mänskligheten, och för vänstern själv. Och igår när jag gick på gågatan, försökte någon ur en vänstergrupp ge mig ett flygblad som handlade om sjukskrivningarna. Han var iförd en t-shirt med Josef Stalin i fyrfärgstryck. (11 juni 2006)

Episod vid utfärd
Jag är redan försenad men måste ändå stanna vid brevlådan, för en av ungkatterna sitter på vägens gräsbeväxta mittsträng, fullt upptagen med... vad? Jag kliver ut och ser att den fångat - en liten kopparorm. Reptilen är underbart vacker med sitt ljusbruna, metallglänsande skinn, sitt välskulpterade huvud och sina små, mörka ögon. Den är också helt paralyserad, med huggsår här och var, och kroppen stelnad i ett slags S-form. Jag schasar bort katten, och tar sedan ormen i min handflata och springer bort med den. Den blinkar. (Ja, jag vet att kopparormen inte är en orm utan något så utvecklingsmässigt intressant som en benlös ödla.)

Jag är en blödig person. Jag vinner barnens bifall när jag under höga rop och armviftningar räddar ödlor eller möss undan katterna, men de skrattar åt mig när jag lyfter bort vinbergssnäckor från uppfarten innan jag backar ut. En av sönerna menade - i ett försök att förstå, när jag långsamt kryssade fram mellan snäckorna på vägen - att det kanske lite granna med mig som det var med Rutger Hauers replikant i "Blade Runner", att jag sett så mycket elände att jag nu avskyr att se mer, oavsett skalan på det. Det är både en smickrande och romantisk förklaring, men tyvärr stämmer det inte. Så här gjorde jag redan som pojke. Den här berömda "djuriska grymheten" har nog en motsvarighet i ett slags djuriskt medlidande, tror jag, där vi alltså ingriper för att rädda, djur eller medmänniskor, inte för att vi har något att vinna på det, utan för att impulsen helt enkelt finns där, oemotståndlig och instinktiv. (Och alltså lika instinktiv som kattens lek med kopparormen.) Jag släpper ut kopparormen i den blommande syrenhäckens skuggiga och väldoftande innandöme, går sedan tillbaka till bilen och fortsätter min färd. (9 juni 2006)

Inför Fotbolls-VM
Kommentaren är grinig men kan inte undvikas: Fotbolls-VM har inte ens börjat och jag är redan grundligt trött på alltihop. Men jag håller mina känslor i schack. Jag har blivit så gammal, att jag lärt mig att det är korkat att fördöma något bara för att man inte förstår det. För det gör jag verkligen inte. Hela fotbollsfenomenet som sådant lämnar mig blank, tom. Det händer liksom inget i mig när jag tittar på det.  Vilket gör mig mer undantag än regel bland mina egna bekanta. (Även i Akademien är fotbollsfansen en stadig majoritet. Både den nuvarande och den föregående Ständige Sekreteraren ser gärna på denna sport.)

Nej, mina känslor idag är en reaktion på massfenomenet: hur vi ständigt, ständigt påminns om detta, hur det mest banalt kommersiella blandas med det mest primitivt kvasinationalistiska (och kvasiintelektuella) för att driva oss i en och samma riktning, ivägsvepta av en tsunami med tröjor, strumpor, TV-spel, mjukdjur, nyckelringar, muggar, flasköppnare, T-shirts, plastfigurer, glasögon, pannband, böcker, rakhyvlar, plattityder, klistermärken, DVD-skivor, kalsonger, plånböcker, sandaler, jackor, peruker, girlanger, lampuppsättningar, filtar, sportväskor, filtar, fleecehattar, lotter, hawaiihalsband, samlarbilder, bloggar (inte minst poetiska sådana, full av vinglande metaforik och uppumpade pretentioner), vikingahjälmar, förväntningar, korvar, pins och ansiktsfärger. Att se en stor folkmassa i synkroniserad rörelse mot ett och samma mål väcker ofelbart min motsägelselusta. Och vid sådana tillfällen finns alltid två frågor att ställa. För det första: vad springer de efter? Och för det andra: vad springer de från? (5 juni 2006) 

Ögon känsliga för grönt
Återvände från Paris först efter midnatt, i mörker. Var därför inte beredd på den färgchock som väntade, när jag morgonen därpå gick ned till brevlådan för att hämta tidningen. Grönt, grönt, grönt, GRÖNT, så det nästan gjorde ont. Ett antal dagar i en europeisk storstad ställer in ögonen till en helt annan färgskala: husväggarnas sepia eller nyanser av brunt och vitt, förenas med gatornas gråtoner och bildar en märkligt monokrom värld, på sätt och vis behaglig, om det inte vore för reklamens och skyltarnas stråk av bjärt färg. Det gröna är ett undantag.

Vilket en promenad genom Luxembourgträdgårdarna bara bekräftar. I denna, Paris största grönyta - av parisarna ofta kallad Luco -, är gräset den kanske viktigaste sevärdheten. (Förvånansvärt mycket av kvadratmetrarna är nämligen ljusbrunt grus.) Man sitter på skramliga, mörkgröna plåtstolar runt de här plättarna, som alltså ej för beträdas. (Att se i vilken hög grad dessa förbud respekteras av alla utom stararna är ett bevis på att det sociala kontraktet ännu fungerar.) Mest populära är dock givetvis det som kallas pelouse autorisée, där man alltså får sitta, sova, picknicka, hångla, spela boll, etc. Vilket folk också gör, i tallösa mängder. Som lantis och utböling struntar jag dock i gräset, utan är som vanligt på jakt efter Det Förflutna. I denna trädgård arkebuserades Napoleons berömde marskalk Ney 1815, och 1871 sköts kommunarder mot en låg mur i närheten av slottet. Man kan fortfarande se kulhålen där det sistnämnda inträffade. Där stannar jag upp i eftermiddagssolen. Med ryggen mot allt det gröna. (4 juni 2006)

På jakt efter Baudelaire
Vädret i Paris kan inte bestämma sig, skiftar nyckfullt mellan moln och regnskurar och en bedräglig sol. Går över till till den stora kyrkogården i Montparnasse. Den är betydligt mindre berömd än sin motsvarighet på östra stranden, Pere-Lachaise, men inte mindre fylld av namn man känner igen. Omedelbart till höger om ingången ligger till exempel Jean-Paul Sartre och Simone de Beauvoir. Andra kända döda som bebor denna plats är Proudhon, Petain, Dreyfus, Maupassant, Beckett, Marguerite Duras. Den jag är på jakt efter idag är dock Baudelaire. Denna kyrkogård figurerar faktiskt i hans biografi. Det var på den han arresterades, anklagad för det "brott mot den offentliga moralen" som det innebar att ha skrivit och publicerat "Les Fleurs du Mal". (Enligt legenden satt han här och läste Boswells biografi över Samuel Johnson när tillslaget skedde.) Baudelaire återfinns nedjordad i kyrkogårdens 6:e avdelning, i en släktgrav.

Detta är en nekropol i dubbel bemärkelse. Den är en stad åt de döda, mitt inne bland de levandes boningar; höga hus ser ned på den. Dessutom innehåller den en mängd sådana där små, smala husliknande sarkofager, som man kan se på franska kyrkogårdar, och där epitafier och annat återfinns inne i den lilla byggnaden. Dessa egenartade gravmonument erbjuder inte sällan en melankolisk anblick, då många av dem är stadda i förfall: inte så mycket på utsidan som på insidan. Man kan kika in genom sedan länge fastrostade dörrar, på en interiör som färgas lätt blå av det spräckta glaset, och se damm, puts och spräckta krukor täcka golvet, se mossövervuxna skyltar där namnen på de döda börjat tona bort under ett lager av hårda, mörkbruna lavar. Utanverket står kvar, inuti härskar tomhet. Se där en bild av den officiella glömskan. (2 juni 2006)

Om dataspel
Nu är det länge sedan som jag lät mig förloras i ett dataspel. Till dels handlar det om brist på tid, till dels om dataindustrins brist på fantasi - hur många shoot-'em-ups behöver världen egentligen? (Och till del om brist på dator: sedan World of Warcraft slog igenom här i huset är det helt enkelt svårt för mig att få komma åt den bästa burken.) Men så hände nåt. Jag plockade upp ett gammalt spel: Combat Flight Simulator 2. Mest på kul. En chansning. För det fanns en äldre burk ledig. Och hakade fast. Orsaken är enkel. Jag upptäckte att spelet har en fristående modul - Mission Editor - som kan brukas för att bygga egna uppdrag. Vilket jag har gjort. (Har bl.a. byggt flera kampanjer som utgår från striderna om Nya Guinea 1943.) Samtidigt som jag laddat ned flygplan, specialeffekter, scenerier etc, från webben. (Det finns många bra hemsidor för CFS 2, men den jag använder mest är www.simviation.com.)

Inte sällan kan jag känna mig som en sådan där laboratoriechimpans när jag spelar ett dataspel. Konstruktörerna sitter bakom ett virtuellt glasfönster och betingar mig att trycka på de rätta knapparna i rätt tid, och som belöning får jag - ja, vad? Ett spel med sådan här öppen arkitektur som CFS 2, där i princip allt kan ändras, vridas och förfinas, det upphäver den här känslan. Helt plötsligt släpps jag själv in i konstruktionen; och förvandlas från att vara blott en spelare till att bli en medskapare. Och spelet själv upphöjs till att bli en verklig lek-sak, öppen för alla mina infall. Mer sånt. (30 maj 2006)

Om Lars Gyllensten
Så har även Lars Gyllensten dött. Jag kände inte heller honom, men jag träffade i alla fall människan, en gång, på en Bokens Dag senhösten 1991. Tunn, vänlig och intresserad, var det intryck jag då fick, när vi delade taxi. Själva framträdandet skedde på en stor teater, med publik sittande i flera etage, och med scenen omsminkad till ett slags fingerat vardagsrum, med soffgrupp, matta, blomkrukor på piedestal etc. Vi framträdde i grupper av tre. Först var det jag, följd av den kända författarinnan G** A**, som bland annat framträdde med en underbar dikt om drömmar. Ironiskt nog. För hon var också rätt trött, och sjönk med en pust av lättnad ned på soffplatsen bredvid mig. Sedan var det Lars Gyllenstens tur. Han läste med en rätt monoton och mässande röst, och jag såg hur G** A** långsamt loggade ut, och när Gyllensten var klar sov hon djupt och gott, fortfarande sittande upprätt i soffan. Så satte sig Gyllensten ned bredvid henne, med en duns, och av den vaknade hon, och öppnade ögonen. Hon var uppenbarligen fortfarande inne i det där fruktansvärda stadiet av uppvaknande, då man inte riktigt vet var man är, ibland inte ens vem man är. Så hon öppnar ögonen och ser... Lars Gyllensten sitta bredvid sig. Hon ryggade tillbaka en liten aning, och det gick att se att vakenhetsgyrot ännu snurrade vilt i hennes huvud, och i vad som såg ut som ett försök att förstå vad, och hur, tittade hon omkring sig, soffan, mattan, bordet, krukväxterna, men såg bara ännu mer förvånad ut. (Man anade tankarna: "Hmm, jag är tydligen hemma i någons vardagsrum".) Så lyfte hon blicken, och såg ungefär 600 personer stirra oavvänt på henne. Och under den sekund det tog innan hon förstod, innan hon mindes, var hennes ansikte en mask av förvirring och skräck. (27 maj 2006)

En återkommande mardröm: På det höga taket
I natt drömde jag att jag var uppe på taket på en hög, hög byggnad. Det var lutande och belagt med vanligt, rött taktegel. Som ungefär det hemma, fast huset har ytterligare tjugo våningar. Jag går längs taknocken, men kommer på glid på det ojämna underlaget, och dras mot kanten. Inte sällan faller jag bara utan vidare procedurer, men tänker i regel att jag kommer vakna innan jag slår i marken. Vilket jag också gör. (Nyligen drömde jag en variant av denna: jag befinner mig i en hiss på väg ned, när vajern som drar korgen plötsligt brister med ett högt, sjungande ljud, och hela ekipaget störtar nedåt, och fallet är så svindlande snabbt, att jag blir tyngdlös. I detta svävande tillstånd störtar jag mot hisschaktets botten, men hinner att tänka, att innan... etc. Varpå jag vaknade, med ett ryck.) Detta är för övrigt den mest lättolkade av alla mina återkommande drömmar. Denna gång har det troligen att jag göra med en mycket speciell uppgift som kanske väntar, men som skrämmer mig. Nåväl: i min panik griper jag nu tag i hängrännan, som dock med ett gnisslande visar tecken på att ge vika. Långt under mig finns dock en stege, och jag försöker nå den med fötterna. Denna gång lyckas det. Tänk att filmklichéer även kan infiltrera vårt drömliv. (20 maj 2006) 

Den vita slipsen
Har idag köpt min första vita slips. Alltså en sådan där man bär vid begravningar. Anledningen är enkel: en av Akademiens ledamöter har dött. (Jag kände dock inte Östen Sjöstrand, och hann inte ens träffa honom. Han insjuknade nämligen en tid före jag tog mitt inträde.) Spekulationerna om vem som skall bli hans efterträdare på stol nummer åtta har redan snurrat igång, långt före det att själva processen med att finna en ny ledamot inletts - så mycket kan jag säga i alla fall. Själv går jag där och sneglar på den vita slipsen, som ligger framme i köket, som en ihopringlad orm lapande sol. Jag vet att jag så småningom kommer att hata den. (16 maj 2006)

Om att skriva filmmanus
Har fått en ny beställning på ett filmmanus. Vilket känns bra. Och inte minst märkligt ångestfritt. Funderar varför, och kommer fram till att det måste ha med kontroll att göra. Som författare har man - om förlaget alls är något att ha - fullständig kontroll över allt från omslag ned till minsta semikolon. Och så skall det givetvis vara. För det är ditt namn, som hamnar på omslaget. (Inte redaktörens eller förläggarens.) Och åker du på däng, gör du ett dåligt jobb, går det faktiskt inte att skylla på någon annan. (Inte redaktören eller förläggaren.) Filmmanus däremot, det har du ytterligt liten kontroll över. Och skall så vara. Du producerar råmaterial för en rad andra människor att arbeta med: regissören, skådespelarna, scenografen etc. (Detta är det inte så få författare som inte förstår. Vilket är skälet till varför relativt många bokfilmatiseringar havererar. Författaren insisterar på nära nog samma grad av kontroll som handlade det om en bok. Så är det inte heller en syssla för jag-svaga.) För mig är detta väldigt befriande, detta att stiga tillbaka, att för en gång skull byta plats i den ekologiska kedjan. För tids nog sitter jag där med en ny bok, som upplyst despot och härskar oinskränkt över mitt lilla, lilla kungarike av punkter, tankestreck, parenteser, kolon och semikolon. (11 Maj 2006)

Om fullkomlighet
Varför är blommor så viktiga för oss? Kanske för att de framstår som så fullkomliga?  I vårt banala betraktande av en blommande scilla eller en förgätmigej finns en dold sorg över vår egen ofullkomlighet, och en längtan efter detta tillstånd. För som mänskliga varelser är vi per definition bemängda med skavanker av olika slag, medan blomman syns perfekt. Samtidigt är denna längtan efter perfektion en farlig kraft i våra liv. Sökandet efter en perfekt partner kommer alltid att misslyckas, utan dömer oss istället till en evig vandring från den ena havererade relationen till den andra. (För det finns givetvis inga perfekta partners.) Det samma gäller i arbete, eller varför inte bostad. Den som vill ha det perfekta arbetet eller bara bo i det perfekta huset, kommer aldrig att vare sig arbeta lyckligt eller bo väl, utan vara stadd i ständigt uppbrott. (För det finns givetvis inga perfekta jobb eller perfekta hus.) Längtan efter fullkomlighet är ytterst religiös, då den enda verkliga fullkomligheten givetvis är Gud. Det är också detta som är förklaringen till varför det alltid finns religiösa energier i kärnan på alla politiska utopier. Och det är inte minst den inre spänningen som gör att de ofelbart havererar. Samtidigt som det även är det som förklarar varför både nazism och kommunism i så hög grad handlar om estetiska visioner: världen som bräkande enfaldigt vacker och fulländad. Som en blomma. (7 maj 2006)

Längtans blåa blomma
Någon - jag tror det är Paul Valéry - definierar skönhet som något som skapar desperation. Åsynen av den första scillan fyller mig alltid med en jublande glädje som givetvis är symbolisk: längtans blåa blomma och allt det där. Våren har slutgiltigt anlänt. Och den blev i år närmast norrbottnisk i sin branta, plötsliga utveckling. Jag plockar alltid upp enstaka exemplar som slokar eller som brutits av, och lägger dem på press i slumpvisa valda böcker. Titt som tätt händer det att jag öppnar jag en bok, och ett torrt, bleknat exemplar ramlar fram. Jag kan inte låta dem vissna bort bara, samtidigt som det inte finns något sätt att FÅNGA dem. Däri ligger min desperation. Att se dem stiga upp ur intet, och plötsligt färga gräset utanför huset kornblått. Och sedan - oundvikligen - upptäcka en morgon, att de börjat att blekna, som minnen. (6 maj 2006)

Jag gästspelar som demiurg
I syfte att skydda ett praktfullt stånd av jättevallmo, har jag lagt två rätt stora stenar framför den - så när man plogar snö eller backar skall man inte mangla över den av misstag. Under denna snörika vinter med dess alla snöröjningar har dock stenarna åkt iväg, och först var jag rädd att vallmon skadats. Bara för några dagar sedan såg jag dock de kraftiga gröna bladen skjuta upp genom löven och fjolårsgräset. När jag skulle baxa tillbaka de två stenarna upptäckte jag att små svartmyror gjort sina bon under båda. De springer i tusental, kors och tvärs, en myllrande liten svart massa, försöker rädda sina ägg, etc. Det är alltid lika trist att göra detta, dyka upp som en okänd gudom och välta detta lilla samhälles hela existens över ända, så här helt apropå. Jag tänker att de valt stenen därför att den i sin tyngd verkar orubblig, att deras världsbild saknar plats för den möjligheten att denna absoluta kvantitet hips vips bara skulle försvinna. Vad göra? Den ena stenen bär jag stånkande iväg till vallmon. Den andra stenen låter jag långsamt, långsamt falla tillbaka på sin gamla plats igen, trots att jag vet att den aldrig kan placeras exakt, och att massor av myror trots allt kommer att dödas. Det som nyss var deras trygghet är nu det som krossar dem. Undrar just vem de skyller på? Mig, eller den som valde stenen? (22 April 2006)

Musil om världsförbättrarna
Läser i Mannen utan egenskaper om trenderna bland Kakaniens alla världsförbättrare:

(13 April 2006)

Slovenien: På glid mot branten
Med en förmiddag oväntat ledig, beslutar jag mig för att bila över gränsen och den turkosa Isonzo till Slovenien, för att bese Monte San Gabriele, ett av dessa glömda slagfält från Första världskriget. Himlen är blygrå, vädret uselt, och det blir stadigt värre: regn och stark blåst hälsar mig när närmar mig berget, som tornar upp sig mörkt och fyrkantigt med alla sina förträngda förfärligheter. Jag beser en vandaliserad vattenkälla från kriget. Jag följer en igenvuxen förbindelsegrav som leder uppåt, och som 1917 var huvudleden för de österrikiska soldaterna på väg upp till den sönderskjutna platån på krönet. Efter ett tag finner jag det hela så hopplöst blött att jag bestämmer mig för att vända om. Jag finner en liten öppen plats invid den slingrande vägen, vänder bilen och kör nedåt igen.

Det går dock märkligt sakta. Vad jag inte märker, förrän det är för sent, är att för var meter jag tar mig framåt glider jag samtidigt två i sidled. Marken är vattensjuk och slipprig efter snösmältning och ihållande regn, och däcken får inte riktigt fäste på den lutande marken. Fordonet glider därför sakta men säkert mot en brant. Jag bromsar, gasar, bromsar, gasar, backar, gasar, bromsar, men sidrörelsen fortsätter. (Mitt i den stilla fasan slår det mig, att jag för en gång skull tog helförsäkring på hyrbilen.) Jag kliver ut, och det piskande regnet drar fram nästan sidledes, kepsen flyger iväg för att aldrig mer återfinnas - farväl! - och jag söker bedöma läget. Ett av bakhjulen har börjat släppa helt, men bilen verkar i alla fall stå still. Jag inser att mina ansträngningar är meningslösa, och börjar vandra iväg i störtregnet för att finna hjälp. Kylan faller, och regnet har börjat bli snöblandat.

Under promenaden blir jag fullständigt genomsur (passet blir snett och bågnande, anteckningarnas svarta bläck flyter ut i vackra akvarellmönster och klockan dör en vecka senare) men efter en halvmil når jag en liten folktom by, där jag dock mot förmodan finner en äldre man, som ordnar en traktor och hjälper mig att bärga bilen. (Är allt detta ett korrektiv av min alltför förnöjda känsla av upphöjd ensamhet?) Senare får jag byta kläder i hans hus. Han ser ut som ett slags balkanversion av Ernest Borgnine, skallig med glugg i överkäken, snabba rörelser och kompakt kropp. Senare bjuder han på kaffe och sliwovitz. Hans namn? Paulin Angel. (6 April 2006)

Italien: Ensam på Palladios bro
Arbetet har gått oväntat väl, och jag ser att jag kan tillåta mig en omväg. Jag får ett infall och bestämmer mig för att övernatta i Bassano. Efter bara en kort tids letande till fots hittar jag ett ledigt hotellrum - turistsäsongen har ännu inte börjat. (Som vanligt är det en mardröm att köra i staden, som precis som så många andra italienska städer med berömvärt mod vägrat att anpassa sig efter privatbilismen: gatsträckningen är densamma som under 1400-talet. Antalet parkeringsplatser likaså.) Efteråt vandrar jag ned till floden, och den taktäckta träbro som Palladio ritade 1599, Ponte degli Alpine. Där, bland vindrickande ungdomar och förälskade par, ser jag solen gå ned över den kopparfärgade Brenta. Mobilen är död, då jag glömt ladda den, och ingen, ingen vet var jag är, och jag känner mig så lycklig. Mycket av det viktigaste som sker oss, sker i ensamhet. (4 April 2006)
 

Italien: Vägen som vår tids dominerande arkitekturform
När jag i regn och blixtrande åska styr upp på motorvägen i riktning Vicenza och trycker gaspedalen i botten, känns det lite granna som jag kör genom ett hål i rymdtidväven. Jag lämnar de slingrande byagatornas labyrinter bakom mig, och tänker att det borde gå att konstruera en formel, ställd på kurvornas vinklar och vägbanans bredd, som skulle kunna säga ungefär när leden är byggd. Några av dessa uråldriga venetiska byar tillåter inte en hastighet över 20km, och i ett par har jag stött på trafikljus som inte vaktar korsningar, utan en framfart så krokig, smal och oöverskådlig, att den helt enkelt inte tillåter trafik i två riktningar samtidigt. (Trafikljusen är för övrigt av den där vanliga italienska typen, där det röda ljuset är märkbart större än det gröna.) Dessutom avslöjar vägens sträckning i regel dess ålder. Den slingrar och knixar och kurvar inte bara för att den kan det, då de fordon som skulle trafikera den var små och långsamma: den gör det även som ett sätt att bevara mark.

I alla dessa stycken skiljer den givetvis sig från motorvägen. Någon har sagt att vägen är vår tids dominerande arkitekturform. Vilket givetvis är sant. Det finns inget som byggs idag, oavsett hur spektakulärt eller högt, som kan motsvara motorvägarna i deras tyngd, närvaro och allt betvingande brutalitet.

Men det handlar inte bara om vägen som ett fysiskt fenomen, utan även som metafor. För där den gamla landsvägen i sin slingrande ban är ett med naturen, går motorvägen rakt över den. Och sedd som en optisk upplevelse så är autostradorna också en bild av moderniteten. För där man på den gamla landsvägen både kan och måste vara mycket uppmärksam på den omedelbara omgivningen, så tvingar motorvägen fram ett slags bösspipeseende: nästan all uppmärksamhet är riktad framåt. Det är bland annat detta som gör det så utomordentligt trist att köra på sådana här stora autostrador som A4-an mellan Venedig och Verona. Det som ligger bakom en är borta, det som ligger bredvid en är ett förvirrande flimmer, och det enda som ögonen kan vila på är den alltid lika undflyende horisonten - framtiden.

Och väl uppe på det trefiliga vägbandet finns ingen återvändo. Man måste följa med flödet. Det går inte sakta ned eller stanna. Framåt, framåt, framåt i regnet, även om jag körde fel vid senaste avfarten mot Padova. Det är svårt att inte känna sig fångad på något vis. Det är nämligen inte jag som eftersträvar farten, utan det är farten som eftersträvar mig. (3 April 2006)

En återkommande mardröm: hårstrået
Drömmer på natten en av mina absolut obehagligaste återkommande drömmar. Det hela börjar med att jag känner att jag har fått ett hårsstrå i munnen, försöker spotta ut det, men det går inte. Så känner jag efter med fingrarna, får fatt i det, men det sitter fast, trots att jag drar. Och det känns konstigt när jag drar. Så känner jag efter längs hårstrået, och upptäcker då att det vuxit fram mitt i tungan. Har ingen aning om vad denna dröm kan betyda. (22 Mars 2006)

Wilson om Hemingway
Läser i Edmund Wilsons "The Shores of Light", en samling av hans litterturskritik från 20- och 30-talen. Ett citat, apropos att Wilson var en av de första att recensera Hemingway, och att Wilson också kom att försvara honom mot den oförstående och delvis mycket fientliga kritik som mötte honom efter debuten:

Detta är givetvis före Wilson började visa skepsis mot en viss del av Hemingways författarskap, samtidigt som han fortsatte att beundra annat - ett dilemma han löste genom sitt berömda tal om att det finns "två Hemingway". Den som vill läsa en skarp och genomlysande kritik av Hemingways författarskap, skall heller inte missa Wilsons essä om honom i boken "The Wound and the Bow - Seven Studies in Literature". (20 Mars 2006) 

Drömmen om skrotupplaget
På natten en märklig dröm. Jag är ute och åker bil tillsammans med några vänner, i ett norrbottniskt vårlandskap, när så vägen plötsligt tar slut i något som liknar ett sopupplag, men vid närmare undersökning visar det sig vara en gigantisk samling järnskrot, allt ordnat in i minsta detalj av den osynlige ägaren. Det mesta ligger på improviserade träbrickor med fack, där allt insorterats, inte efter typ, utan helt enkelt ett och ett och ett: spikar, muttar, gamla tändstift, trasiga bestick, tömda batterier, plåtbitar. Stora ting, som gamla gastuber, bitar av järnvägsräls och gamla oexploderade granater, ligger ute i det fria, igen ordnade i prydliga rader av rostiga ting. Där står även parkerade gamla traktorer och släpkärror, alla i förfall. Inget är av värde, allt är noga sorterat. Jag går in i en lada och beskådar denna oöverskådliga labyrint av värdelöst metallskrot, försöker förstå, men så dyker ägaren upp i dörröppningen, och jag är fångad. Frågan är: vem är den samlande galningen? Jag misstänker att  det är jag själv. (19 Mars 2006)

Jag tar en progg-tripp
För en tid sedan fanns jag ett gammalt repigt kassettband bortglömt i en låda. Och vi talar om gammalt: det var ett Philips C-90 från tidigt 70-tal. På det fanns låtar med Nynningen och Hoola Bandoola Band, som jag spelat in själv för över 30 år sedan, hemma i barndomsvillan på Björnvägen i Boden. Och även om ljudkvalitén inte var den bästa, så fungerade det! Och efter att ha lyssnat till det i bilen några dagar, bestämde jag mig för att fortsätta denna vandring ned i minnenas allé, för att bruka en cliché, så jag köpte "33 Svenska Proggklassiker" från MNW. Men det blev sannerligen ingen vandring. Det blev istället en brakande färd, hals över huvud, genom något slags maskhål i tiden. Alla texterna kom nämligen tillbaka, FELFRITT, efter att ha legat där tysta och osjungna i årtionden: "För full hals", "Balladen om Olsson", "Livet är en fest", "Bläckfisken", Påtalåten", etc. Minnet är bra underligt. Det var mycket, mycket rörande, ja skakande på ett för mig fullständigt obegripligt vis. (Och rader av ansikten från denna tid i mitt liv paraderar, oväntat och tydligt: Kenneth och Jerker och Ingrid och Pia och Karin och alla de andra.)

Ett av de märkligaste upplevelserna var att först lyssna på Hoola Bandoolas "Rocksamba", från 1972, med dess hart när gränslösa optimism, och fullständiga tro på det egna projektets seger: "Klarare, för varje dag blir vädret klarare./Vi klarar det!/För varje dag blir den saken klarare." På det lyssnade jag på Mikael Weihes "Titanic" från 1977, där han, på sitt omedvetna sätt, läste av den stämningsförändring som markerade att slutet på vänstervågen hade inletts: "Det började som en skakning på nedre däck". Och till sist så Weihes hjärtskärande "Flickan och kråkan", skriven nästan exakt tio år efter "Rocksamba", där den ursprungliga känslan har förbytts i sin motsats. Mycken konst är bara produkter av tidsandan, inte sällan opportunistiska knäfall för den, men fallet "Titanic" är intressant, då den visar hur en god konstnär på ett närmast seismologiskt vis kan registrera något i tiden utan att själv vara medveten om det. Dålig konst följer tidsandan, god konst genomskådar den, stor konst betvingar den. (17 Mars 2006)

Dinosaurieteorin och en lång förlovning
Vad är det för fel på Jean-Pierre Jeunet's film "En lång förlovning". Jag sitter hemma i soffan under en stigande känsla av irritation. Och frustration. Det är ett märkligt haveri. Förutsättningarna är ju de bästa. Fotot är helt underbart, specialeffekterna imponerar - den bästa skildring av det Första världskrigets skyttegravar som jag sett på film - berättelsen engagerar och skådespelarprestationerna är överlag mycket gedigna. Först irriterar jag mig bara på Audrey Tatou, för filmen framstår i mycket som en vehikel för henne, att göra en ny "Amelie från Monmatre" i: rådjursögd, naivt frågande och gulligt excentrisk: här går hon illa och spelar bastuba vid havet. Sedan på filmens alla uppenbara koketterier, där den i uppenbart trots mot temat på alla vis försöker få oss att finna den bedårande och feel-good-ish, med alla små skämt och återkommande visuella gags, som brevbärarens sladd i gruset. Det stora problemet, som välter filmen över ända, är dock dess uppenbart litterära karaktär. Den bygger på en roman, och det som romanen hanterar så bra - de parallella historierna, de återkommande berättelserna, mystifikationerna - blir här inte bara förvirrande, utan framför allt reducerat till ett enda berättartekniskt grepp: den undanhållna informationen, som portioneras ut bit för bit. Har vi sett det förut? Vissa böcker låter sig bara inte förvandlas till film, och det visar på att texten kommer att finnas med oss för all framtid. Bara för att en ny teknologi införs, dör inte de gamla bort. (12 mars 2006)

Jag förvandlas
På morgonen står jag och tittar in i spegeln, och ser att ett annat ansikte börjat tränga fram genom det föregående. Och det handlar inte bara om klippningen. (Någon gång i somras nådde jag nämligen den punkt inte ovanlig för medelålders män, då jag fick bestämma mig, antingen för att börja kamma över eller ta bort. Det var liksom inget val, om man säger så. Få saker syns mig mer slående som metafor för livslögnen än dessa rörande hårfenomen. Så jag skaffade mig en rakapparat, och bzzzang åkte allt av bara. Det finns många fördelar. Inga fler bad hair-days är väl en av dem. (Klicka här för att se mig i min nya frisyr! Fotot är taget av Paul Hansen i Bagdad, på en balkong i en av Saddam Husseins palats - i bakgrunden kan du skymta skadorna efter en kryssningsrobot som blåste ut större delen av en flygeln på denna märkliga krokan till byggnad. Jag kanske lite trött ut, och var det också: natten innan hade vi varit ute på nattpatrull.) Det är något med ögonen, något annat med munnen. Och jag försöker minnas hur många sådana här ansikten som har avlöst varandra, stigit upp genom varandra under årens lopp: från småtting till gosse, från gosse till ung man, från unga man, etc. Och jag tänker på hur många förvandlingar som återstår. Det är först när förändringen upphör som allt är slut. Jag förvandlas, alltså finns jag till. (7 mars 2006)

Första recensionsdag
Äldre kollegor har berättat, att det där med första recensionsdag bara blir värre och värre med åren. (Det går historier om kända författare, som regelmässigt flyr utomlands när Dagen D närmar sig, för att isolera sig på fjärran landsortshotell med fingrarna djupt inkörda i öronen.) Det stämmer. Även jag har börjat känna av ökande darrningar. Som ny har man litet eller inget att förlora, men ju äldre och mer väletablerad man blir, desto mer ökar den potentiella fallhöjden. Dessutom bedöms man hårdare just när man är etablerad än när man är ung och lovande. Vilket jag, allvarligt talat, inte tycker är fel. Nåväl: mitt botemedel mot denna oro, är att hålla sig en smula borta från hela fenomenet, att inte jaga alla recensioner, i alla tänkbara medium, utan nyktert läsa de som kommer i ens väg, och sedan nöja sig med de missiv som anländer från förläggare och vänner. Redan tidigt denna dag ringer Eva från London för att gratulera, och jag förstår så småningom all i min illa kontrollerade nervositet att det nog gått bra, kanske tillochmed väldigt bra. Så vitt jag kan se är detta det bästa mottagande som en av mina böcker fått sedan "Brev från nollpunkten". (Recensionscitat går att läsa om du klickar här!) Gott så. När eftermiddagen går mitt slut pustar jag ut, och till kvällen firar jag, genom att bjuda alla i huset på hämtpizza från pizzerian borta vid macken. Jag somnar tidigt, i soffan framför TV:n, trött men glad, än en gång - för att citera en kollega i Akademien - "frikänd från mig själv". (3 mars 2006)

Passagerit
Efter ett lyckat boksläpp hos Bonniers på Sveavägen - då Horace Engdahl, till min stora tacksamhet, drog till sig en betydande del av uppmärksamheten med sitt fina introduktionstal: jag tycker inte vidare mycket om att stå i centrum - går jag iväg med en papp-påse med böcker, en flaska Bollinger (tack Eva!) och ett halvt tjog med skaldjurs-wraps och chokladbiskvier. Ansluter till JE och KP som sitter och följer Vinter-OS på en pub runt hörnet. Sådana här boksläpp är bra: det är ett enkelt och personligt vis att sprida boken till en massa folk man känner, samtidigt som ett slags avfirande dessutom är nödvändigt, rent psykologiskt. Med detta är boken ÄNNU MERA klar. Jag pustar lättad ut, dricker en öl och ser Sverige ta ännu en medalj. (22 februari 2006)

Snö
Snö, snö, snö. Även jag, med rötter i det vitaste av svenska landsdelar, börjar ledsna. Katterna hänger mest bara inne, stirrar surt på den drivande vinden, eller vänder i dörren när de känner det kalla draget. Jaffa bringas ut med hjälp av en smula mekanisk stimulans. Var tog den där växthuseffekten vägen egentligen? En vanlig vinter skulle det ha börjat tina upp nu, men icke. Snö, snö, snö. Landskapet ser ut som ett idylliskt vykort, och snön i sig dämpar ljuden från bilarna borta på vägen till ett svagt mummel. Alltid något. Och domherrarna med sina röda bröst är underbara trumpetstötar av färg i allt det monokroma. Annars bara snö, snö, snö. Undrar om jag skall ta upp min gamla idé att skriva om snöns historia? Jag bläddrar i gamla papper. Kanske ändå... (17 februari 2006)

Drömmen om fulländningen
Det bästa med att ha avslutat en bok, är att man då kan drömma om att göra en ny. Detta kan verka grafomaniskt, men är det inte. Det är DRÖMMEN om den nya boken jag njuter i detta skede. Jag har de senaste veckorna gått och vridit på en gammal bokidé, som plötsligt inför mina ögon gjort ett språng och blivit, något helt annat, något... helt nytt. Lätt maniskt har jag beställt material och böcker, som nu har börjat ramla in. Just connect är EM Forsters gamla valspråk, och något liknande har hänt här. Det som gör just detta skede så behagligt är dels just att tanken kan få gå frihjul, bara rulla på, i alla upptänkliga riktningar och hastigheter, dels att när ett projekt är i denna fas, så finns fortfarande förhoppningen att denna gång skall det bli perfekt. Kanske så perfekt så att inga fler behövs? Författare kan, som sagt, delas in i två grupper. För det första de som skriver och skriver och skriver - inte sällan samma bok - med inget annat mål än skrivandet självt, ända tills hjärnblödningen eller skrumpelevern river pennan ur deras hand. För det andra  de som skriver med den förhoppningen att en dag ha slutfört något, och gjort det så väl att de inte behöver skriva något mer. Jag tillhör själv den sistnämnda gruppen. Och jag vet att ruset som infinner varenda gång jag befinner mig i detta skede, inte bara handlar om upphetsningen inför ett nytt projekts möjligheter, utan också handlar om ett vilt och vagt hopp om någon gång också bli... färdig! (13 februari 2006)

Vanans makt och vanmakt
Jag var beredd på smärtan, kunde tillochmed föreställa mig krasljuden i förväg, och vinglade någorlunda nöjd ut från min tandläkare. När jag sedan framåt kvällen tog bort kompressen kom dock chocken: inget hade kunnat förbereda mig för känslan som det innebär att plötsligt ha en... glugg i munnen. Munnens topografi är så välkänd, så invand, men plötsligt när tungan gör sin vanliga visitation av raderna med uppställda tandrekryter, så fattas en. Jag hoppar riktigt till. Vanan i sig avskyr förändringar, och styrkan i reaktionen säger ofta lite om hur stor förändringen är, som hur stor vanan var. (9 februari 2006)

Första mötet
Idag har lantbrevbäraren med sig ett vadderat kuvert från Bonniers, och i det ligger ett första exemplar av boken. Detta är alltid ett lika märkligt ögonblick. Det som en gång bara varit tankar, planer och förhoppningar har nu blivit ett ting. Den första impulsen är alltid densamma. Ser det bra ut? Vänder och vrider, håller upp den i ljuset (som spelar i titelns silvertryck), prövar den i handen. Ja, den ser bra ut. Tillochmed mycket bra ut: snyggt, sobert och samtidigt enkelt. Lätt att se, lätt att ta in. Den andra impulsen kommer omedelbart på hälarna av den första. Ser det rätt ut? Jag bladar planlöst och kritiskt. Ja, jag hittar inga fel, inte så här rakt av i alla fall. Sedan lägger jag boken ifrån mig, än en gång drabbad av den där ofrånkomliga känslan av lätt avstånd. Boken är gjord nu. Klar. Färdig. Och i huvudet har jag på sätt och vis redan lämnat den. Tillvaron som "an employee of a former self" närmar sig dock. Tröstar mig med att om om några år är boken så avlägsen att jag på allvar kan läsa den själv. Och då, men först då, vet jag... (1 februari 2006)

Smärtans avskyvärda solipsism
Om Martin Amis har rätt, i sin teori att det finns en koppling mellan litterär storhet och dåliga tänder - belägg för detta finner han hos Saul Bellow, James Joyce och... sig själv; och på svensk botten har vi bland annat Selma Lagerlöf och Almqvist - så står undertecknad nu inför en ny storhetsperiod. En tand har långsamt gjort sig påmind, signalerat svagt över flera veckor, och nu, i något som ser ut som irritation över att jag låtsats som ingenting, plötsligt övergått från diskret morse till vilt viftande semafor. Det värker illa, och tanden är så öm att tillochmed en diskret beröring med tungan smärtar. Jag avskyr det här tillståndet, inte bara av den självklara orsaken att ont gör.. ont. Utan även för att det förminskar en. Plötsligt är man så bokstavligen talat plågsamt medveten om sig själv och sin kropp. Världen blir så liten, krymper ihop, blir bara jag, jag, jag, jag och min tand, och få saker känns viktigare än att få stopp på eländet. Dagen går under ett tafatt experimenterande med olika smärtstillande medel. Nästan inget blir sett, sagt, hört, läst, skrivet eller tänkt. En bortkastad dag. (30 januari 2006)

Lunchepisod
Äter lunch med J på Cappucino - äter jag ensam blir det Café Linné Konstantina -, som vanligt en kopp te och en stor linnébulle. En gammal... farbror kommer in. (Ordet "farbror" liksom halkar fram; det är en beteckning på äldre män jag fick lära mig i min barndom, och som jag har inte brukat på länge; men detta är verkligen en "farbror".) Jag ser honom när han långsamt vinglar fram mellan de runda borden: krycka i ena handen, brickan osäkert gungande i den andra. Han är klädd i i grå, lössittande gabardinbyxor, en gammal röd sticketröja över en blårutig skjorta. Han är mager. Håret är grått, och lite spretigt, som om man just vaknat upp. Naglarna är korta och nötta, och på fingrarna syns vaga svarta fläckar som skulle kunna komma från olja. Orsaken till att jag lägger märke till honom, är möjligen att han liknar min farfar, som varit död i över 20 år nu. Mannen slår sig ned, icke utan problem. På brickan skvalpar utspillt kaffe. Liksom tagen av ansträngningen äter han sin citronbiskvi med en sällsam andakt, och det finns något värnlöst i detta stilla, inåtvända njutande. Efter detta vaknar han upp, betraktar storögt omgivningen, med alla lattemammor, hårdpluggande läkarstudenter och balla brudar med rödfärgat hår och piercade navlar, och jag tror att han förstår hur mal placé han är. Långsamt sjunker han tillbaka in i sig själv. Jag tror inte att han kommer återvända. (16 januari 2006)

Städning i skrivarstugan, del 2
För många år sedan tröttnade jag på små papperskorgar. Istället skaffade jag mig en jättelik pjäs i flätat korgmaterial på IKEA, sådana som vanligtvis används till smutstvätt. Med den slipper jag att tömma papperskorgen stup i kvarten, utan kan slänga sorglöst. För slänger gör jag, mycket. Tror att det är en del av vägen till gott skrivande: att skriva mycket, och att - slänga mycket. Nu skall den tömmas, vilket givetvis är ett göra - hur man än vänder sig har man rumpan där bak. Men det hela utvecklas till en spännande arkeologisk undersökning. Jag arbetar mig ned genom strata efter strata av boken. Manusfragment, anteckningar, kluddiga blyertsskisser, allt halas upp till ytan, skärskådas, ofta i en blandning av förvåning och lättnad, och förpassas så ned i en stor, svart plastsäck. Nu VILL jag verkligen glömma. Göra annat. Tänka på annat. Till sist svingar  jag upp säcken på ryggen, och bär den tungt ut ur stugan som en slags inverterad jultomte. Hohoho. (12 januari 2006)

Städning i skrivarstugan, del 1
Vardag igen. Dags att slussa över till ett liv bortom Kristina. Jag står nere i skrivarstugan och städar. Igen. Städning är mycket terapeutiskt för anala karaktärer som undertecknad. Jag har länge haft både telefon och internet avstängda, men kablaget och apparaterna har dröjt kvar, liksom i dvala, med ett halvt öga öppnat, i väntan på att åter bli inkopplade i det stora nätet världen. Men nu fattar jag det radikala beslutet att förbli bortom. Att inte bli störd av ett samtal mitt i veckans goda tanke, att inte frestas att öppna sin e-post eller googla på ett infall bara, det har faktiskt varit en välsignelse. Och skall så förbli. Fax, telefonsvarare och staplas i en ful hög mitt på golvet. Förbluffande mängder med kabel halas fram under skrivbord och bakifrån bokhyllor, och likt höns smittade med fågelinfluensan stoppas de utan vidare ceremonier ned i en stor svart sopsäck. Sätter mig sedan ned i stokkestolen och känner hur kommunikationsviruset sakta tappar sitt grepp. (10 januari 2006)

Sveriges äldsta, ännu spelande teaterstycke
Dags för Akademiens årliga högtidssammanträde. Det är, som någon sagt, Sveriges äldsta, ännu spelande teaterstycke. Koreografin och scenografin sattes av Gustav III år 1786 och den ligger i stort sett orörd sedan dess. Vid var plats ett levande stearinljus och ett täckt glas vatten etc. Och att kungen och drottning för en gång skull INTE kommer först, och att de står upp när Akademien gör sitt intåg. Där finns ett antal givna inslag, samt ett litet utrymme för improvisationer. Det är en mycket besynnerlig tillställning egentligen: folk klär sig i frack och långklänning för att - tillsammans med kungaparet och kronprinsessan - TITTA på ett sammanträde, ett sammanträde - och detta är nästa besynnerlighet - där det ingår i protokollet att deltagarna inte skall låtsas om att det finns någon där. Fracken kommer fram, några fläckar på västen hjälpligt täckta med Tippex. Fracken är en utmärkt detalj, tycker jag, inte minst för att den markerar det teatrala: som deltagare tar man på sig en slags scenkostym: vilket bara gör det än tydligare att man kliver in i en roll. Och när det hela är över läggs kostymen av med rollen. Denna gång håller jag mitt tal över drottning Kristina - klicka här för att läsa det -, vilket går bra, som i detta sammanhang främst betyder att jag håller tidsgränsen, nästan på sekunden när. Och denna gång klingar det fallande stearinet ovanligt starkt och vackert. (20 december 2005)

Nya visualiteter
Det är ett nytt visuellt fenomen, åtminstone för mig. I dataspel där man själv rör sig genom ett landskap, hanteras detta ofta av grafikmotorn så, att synhorisonten öppnas i takt med att man rör sig framåt. Först är formerna högst grova, för att när man närmar sig bli allt mer detaljerade, allt i takt med att alltfler polygoner eller vad det nu är, hälls på, så att man till slut, när man så att säga virtuellt är där, står inför den fulla bilden. Jag ligger bakom en annan bil på vägen ut till Rasbo, och runtom tornar skogen upp sig polykrom i svarta skuggor och vita sjok av snö som alltför tjock florsockersmet över granarna. Bilen som ligger framför har mycket starka strålkastare, som framkallar skogen framför, samtidigt som den i hack, precis som i ett dataspel, fast tvärtom, släcks ned bakom. Mycket märkligt. Har aldrig sett det förr. Eller snarare: har aldrig lagt märke till det förr. Det är uppenbarligen upplevelsen från ett nytt medium, dataspelen, som gjort det möjligt för mig att förnimma ett fenomen som torde vara rätt gammalt. (19 december 2005)

Fan, fan, fan, fan, fan
Dödsbuden från Irak fortsätter att komma. Bland annat vet jag att tolken Bob, som alltid arbetade maskerad, med stora solglasögon samt en halsduk för nedre delen av munnen, nu är död, han och fyra andra killar från plutonen föll offer för en självmordsbombare för en dryg månad sedan. Idag kommer dock ett namn som gör mig alldeles kall. Jared W Kubasak. Honom lärde jag känna lite närmre, och det var han som tog den Bylinebild som har använts både i DN:s pappersupplaga och i nätversionen. (Den finns uppe ännu.) Tyckte om honom. När jag åkte runt i deras Bradley lät han mig flera gånger ta hans plats uppe i tornet, så att jag skulle se bättre. Vilket öppnade för en av de mer surrealistiska upplevelserna jag hade där nere: en kväll i röda solnedgången dånar vi fram genom Bagdads nedkörda södra förorter, detta tunga, högteknologiska monster slamrar förbi åsnekärror, kvinnor i slöja och barfota, fotbollsspelande barn - bara detta ett osannolikt möte av oförenligheter - och allt till tonerna av "Big in Japan" med Alphaville, som jag då hade i min MP3-spelare. Jag avlossar ett mejl till en av mina kontakter. Bekräftelse kommer snabbt. Ja, det är Kuba. Den Bradley som jag då åkte omkring i är nu ett utbränt vrak. Det var i den han dog, bränd till döds, fångad i förarbrunnen. De körde av allt att döma på en mina. Fan, fan, fan, fan, fan. Jag skrotar den redan skrivna söndagskrönikan, och börjar på en ny. Det är det minsta jag kan göra. (14 december 2005)

Paris, del 3: Bokbindaren
Paris. Jag vilar lite från Kristina och tar ännu en promenad. Genom skyltfönstret hos en bokbindare ser jag en mycket gammal man hålla fram ett par tre röda, tjocka volymer, som bokbindaren tar och granskar med glasögonen uppskjutna i pannan. Min första, ovaktade tanke är, men vad är poängen? Du är ju så... ja, gammal. Den rätt korkade reaktionen viker dock för en annan: vad är det för märkvärdiga böcker, som är så viktiga att även en mycket gammal människa finner dem värda det intensiva bruk som ligger antytt i en specialbindning? (4 december 2005)

Paris, del 2: Den lyfta blicken
Paris. När man lär känna en stad händer två saker. För det första rör man sig snabbare, mer målinriktat, och ser på så vis mindre. Man behöver inte läsa sig fram genom gatorna längre. För det andra kan man lyfta blicken, och betrakta sådant som alls inte har med orienteringen att göra, och på så vis ser man allt mer. Som till exempel taken och fasadernas övre partier, som ofta av förklarliga skäl är mer smyckande än de nedre. Jag går denna dag snabbt mot l'Hôtel des Invalides. Jag styr mina steg mot den guldbrämade domen över Napoleons grav. Den utställning jag tänkt besöka har dock ännu inte öppnat, och efter ett litet halvhjärtat besök i museishoppen hamnar jag brydd ute på gatan igen. Och där vandrar jag iväg planlöst, för en gång skull utan mål. Jag går in i ett boulangerie och köper en kringla med pärlsocker på. Den äter jag sen gående, nyper bitar av den ur påsen, allt medan jag undrar vart jag skall ta vägen, varvid jag fylls av en plötslig, oväntad lyckokänsla. (3 december 2005)

Paris, del 1: Pitbullen
Paris. I grå gryningen är jag uppe för att köpa bröd och ta ut pengar. När jag rundar hörnet till bankomaten där i slutet på Rue de Sevres, med mitt franskbröd nonchalant instoppat under armen, står en stor svart kille redan där. Han är iförd pälsbrämad rock och en underligt stukad filthatt och har en diamantbesatt ID-bricka i guld runt halsen. Jag ser honom knappt, för huvuddelen av min uppmärksamhet dras oundvikligen till den stora, vitbruna pitbullterrier han håller i ett grovt läderkoppel. Trött som jag är, gör jag som jag alltid gör med främmande hundar, och håller utan att tänka fram min hand, för besten att nosa på. Doggen tar nyfiket ett steg framåt, nosar, och gungar sedan lite gillande på sin stump där bak. Den svarta killen sneglar på mig, ler lite, tar sina pengar, hälsar artigt god morgon och går iväg med den framtrippande hunden. Vad är detta? Jag hade ju redan sett rubrikerna framför mig... (2 december 2005) 

Proust om tiden
Proust säger någonstans ungefär så, att tiden inte är absolut utan har en elastisk karaktär - nej, han hade inte läst Einstein -, och att våra egna passioner förlänger den, samtidigt som de passioner vi väcker i andra förkortar den, och vad övrigt är fylls av vanor. Att vår upplevelse av tidens förlopp är synnerligen subjektiv, är ingen ny observation, men kopplingen till det Proust kallar passionerna är intressant. Och det ligger givetvis något i den: att leda har med brist på engagemang det vet vi alla. Engelsmännens nära ihopkoppling av fenomenet och den personliga egenskapen bygger på en viktig insikt: den som har tråkigt är ofta tråkig. (30 november 2005)

Snö
Snö. Äntligt. Jag tittar nöjd ut på de täta byarna av vitt. Det är inte bara min barndoms vintrar i en kallare tid och ett kallare landskap som gör att jag välkomnar snön. Och det handlar inte inte ens bara om det faktum att snön dämpar både kyla och ljud - bullret från landsvägen en bit bort blir alltid lite mildare när snön kommit, och ibland försvinner det nästan helt: begriper inte riktigt varför, men så är det. Ytterst är det en fråga om estetik. Ett snölöst vinterlandskap känns så kantigt och färglöst. Naket liksom. Så kommer snön och frosten, och tidigare osynliga former - som smågrenar eller döda grässtrån - träder plötsligt fram, samtidigt som de existerande förädlas märkbart, skulpteras till en ny tydlighet av sin vita klädnad. (26 november 2005)

Möte med min redaktör
Novembergrått ute. Möte på Bonniers med redaktören för Kristinaboken, Kristoffer L. Det är alltid nervöst att ställas inför en ny redaktör. Dels för att få, förutom översättare, känner ens språkliga egen- och svagheter  så pinsamt väl som just sådana personer. (Napoleon sa att ingen är hjälte inför ens egen kammartjänare; ingen är heller litterärt geni inför ens egen redaktör.) Dels för att få saker kan vara mer frustrerande, mer energislukande än att tvingas arbeta med en redaktör som inte har samma inställning till språket som en själv. Det blir som att spela pingis med en fotboll. Tidigare har jag dock haft den stora lyckan att arbeta med en av Sveriges bästa i detta fack, Stina P. Men hur blir det nu?

Min nervositet skingras dock snabbt, när vi sitter bak en stängd dörr i hans lysrörsupplysta och bokbelamrade lilla tjänsterum och stegar oss fram genom spaltkorrekturet. Han har hittat en rad småfel, vilket gör mig lättad, för det visar att han läst synnerligen noga. Och han har samma inställning till språket som jag, det vill säga att han är petnoga. Puh! Och - slutligen - så lyssnar han också, på sitt försynta vis, och tar argument. Detta i de fall jag vill hålla fast vid tidigare formuleringar. Stil är - som sagt - till ej obetydlig del regelbrott, och inför honom försvarar jag bland annat några vaga rester av min norrbottniska dialekt samt, här och var, en vag återklang av den kraftfulla 1600-talssvenska som jag så länge umgåtts med, och som jag tycker så mycket om.

Som alla andra redaktörer jag arbetat med, frågar han om mitt bruk att ibland sätta komma efter tankestreck - ungefär så här då -, och som med alla andra redaktörer försvarar jag det. Kommatecknet är helt enkelt till för att markera vilken sats som inskottet hör till, och även om det ser udda ut rent grafiskt är det helt och hållet korrekt. Kristoffer vet givetvis detta, men påpekar att det är mycket sällan man ser detta bruk. Nu för tiden. Jag tar detta som en komplimang. (14 november 2005)

En återkommande mardröm: dörren
Drömmer en av mina återkommande drömmar. Detaljerna brukar skifta, men poängen är alltid densamma. Det är natt, jag befinner mig i ett hus, och är utsatt för ett vagt hot. Jag går till dörren för att kontrollera att den är låst, men upptäcker till min fasa att så inte är fallet. Jag sträcker mig efter vredet, men just när jag skall vrida det i lås, så rycks dörren upp av någon. En tyst dragkamp ägr rum. Den okände där ute försöker att tvinga upp dörren, jag försöker med uppbådande av all min kraft att dra igen den. Jag förlorar. Alltid. Och där slutar drömmen. (11 november 2005)

Onsdagen den 2 november 2005
Jag har alltid varit svag för sådana där små dataprogram, som är avsedda att hjälpa en i vardagen: alarm, kalendrar, informationshanterare, etc. Ack, jag minns ännu när de första TSR-programmen kom under DOS:ens 80-tal: länge var jag fast anhängare av "Sidekick", om nu någon ännu minns det programmet. Att sedan man inte använder dem så ofta, är en annan sak. Jag gillar digitala gadgets, det måste jag erkänna. Har just snubblat över ett nytt program i den här genren: The Konfabulator (www.konfabulator.com) som är mer en slags gadgetmiljön, än en gadget i sig själv. Och det är gratis. Och sedan kan man fylla det med allt man vill: alarm, kalendrar, informationshanterare, etc. Jag gillar väderleksrapportören och nyhetsuppdateraren, men bäst är nog en liten "widget" - ja, småprogrammen inom The Konfabulator kallas så - som slänger upp en liten ram på ens skrivbord, där sedan slumpvis utvalda bilder från ens hårddisk långsamt bläddrar förbi. Digitalkamera är nog bra, men problemet med den teknologin är att den lockar till ett helt urskillningslöst fotograferande till höger och vänster. Och resultatet blir sedan fullkomligt oöverskådliga mängder med bilder man aldrig orkar ta sig igenom. Som bara ligger där. Och glöms. Men det här lilla programmet letar reda på dem. Märkligt. Det är som att titta rakt in i sitt eget minne.

Måndagen den 24 oktober 2005
Diskussioner om illustrationerna med förlaget. Boken om Kristina skall innehålla bilder, så långt är vi överens. Frågan är bara hur många, och var. Ett tag var det inte ovanligt att hitta historiker som trodde att det där med popularisering, det var lätt som en plätt. Man bara slängde ut notapparaten och slängde in BILDER. Massor av dom. Överallt i texten, allt medan bokstäverna meandrade sig fram mellan dessa stora vägspärrar i fyrfärg. Ibland kan det vara försvarligt att ha bilder kringströdda i den löpande texten, framför allt då bilderna i sig spelar en stor roll i framställningen. (Se t.ex. Simon Schamas bok om Rembrandt - jag höll på skriva biografi, men det är det strängt taget inte.) Men annars är det lätt att få intrycket av en text med taskigt självförtroende, som inte tror sig om att stå själv, utan behöver slänga till läsaren ständiga små adrenalinkickar i fyrfärg, underförstått så att han eller hon inte skall somna. Jag tycker inte om det. Inte i mina egna böcker. Jag tycker att det drar uppmärksamheten bort från texten, och det splittrar också intrycket av den grafiska helheten. Så min ideologi i denna fråga, är att bilder skall helst placeras i egna sjok, som små visuella essäer. Och så blir det även i Kristinaboken.

Onsdagen den 12 oktober 2005
Jag sitter åter i min alltmer kaotiska skrivarstuga, och boken om Kristina rör sig långsamt men säkert mot sin fullbordan. Och jag tänker än en gång på detta med långsamheten. För här har jag lyckligtvis lärt mig något genom åren. Fallen som jag är för perfektionism och prestationsraseri brukar jag inte sällan bli uppjagad över att ett skrivprojekt inte rör sig enligt plan rent tidsmässigt. Kanske springer detta ur det faktum att min skrivskola har hetat dagspress. Nu har jag skrivit för olika dagstidningar i över 15 år, och då lär man sig - bland annat - att med en närmast religiös känsla respektera deadlines. Är det beställt till ett visst datum skall det vara klart till ett visst datum. I detta ryms viss yrkesstolthet. Så är det när man skall leverera en krönika eller en recension eller en essä. Det är dock annorlunda med böcker, har jag funnit. Där måste det få ta sin tid. Det är trots allt MITT namn - och inte förläggarens - som skall stå på omslaget. Men jag har lätt att bli sur över att det går för långsam. Men jag vet nu, att allt som spelar någon roll är rörelseriktningen. Hastigheten är irrelevant. ATT det rör sig betyder allt, HUR FORT inget. Men jag skall nog hinna i tid den här gången.

Fredagen den 7 oktober 2005
Så står jag än en gång och trängs med alla andra fredagsstirriga i grönsaksdisken på Gränby Centrum. Konstigt, mycket konstigt. Den värsta tröttheten har börjat släppa - jag har förstått att den är ett slags baksmälla, efter att ha levt under en längre tid med närmast konstant adrenalinpåslag - men inte overklighetskänslorna. Och det är sådana här situationer som känns overkliga, jag själv som en person som rör sig i en annan, långsammare takt, medan alla andra bara dånar förbi. (Lite granna som i den där berömda rockvideon med Madonna.) Jag lider av något slags mild depression, men även den har börjat klinga ut, nött tunn och genomskinlig av hårt arbete. Och jag har blixtminnen. Och jag tänker gång på gång på människor jag träffade. Eller bara såg. Och jag upplever stygn av, ja, det måste vara dåligt samvete. Och - detta känns mest märkligt av allt - jag kan ibland tillochmed längta tillbaka. Jag lyfter ner påsen med tomater i kundvagnen, och skjuter den framåt i trängseln. Allt går mycket långsamt.

Lördagen den 1 oktober 2005
Irak är inte Vietnam och Bagdad är sannerligen inte Saigon, denna nu närmast sagomytiska plats av glitter och synd, dit soldaterna kunde åka efter striderna, flanera, shoppa, gå på barer, bordeller eller discon. Bagdad är inte att tänka på. Bagdad är off-limits. För i Bagdad finns Odjuret, och förirrar du dig i den sandfärgade labyrinten kommer han och tar dig, stoppar dig i sin säck, och sen skär han av ditt huvud i bästa sändningstid i al-Jazeera. Basens alla murar, splitterskydd, sandsäcksvallar, stormhinder, inpasseringskontroller, kulsprutetorn och kilometer på kilometer med glänsande bukter med razorwire, de är gränsen. Där slutar den trygga världen. Skyttesoldaterna och alla tankers gör sina dagliga Mad Max-utbrytningar längs de stora huvudvägarna, eller in i det extremt farliga område som löper ned mot Tigris, och som går under smeknamnet "The Hinterlands". Men de flesta lämnar sällan eller aldrig basens bubbla. För dem är Irak bara solgasset och dammet, de neddimpande granatkastargranaterna samt dånet av bomber eller rasslet från en "mad minute" av skottlossning i fjärran, när en patrull kört in i ett bakhåll. (Regeln är, berättade en sergeant för mig, när vi efter frukost stod och lyssnade till en sådan där kakofoni, att en eldstrid i regel avgörs på de första 60 sekunderna.) Hur många bilbomber som helst kan brännas av uppe i Bagdad – här tonar de ändå bara bort i kulissen av vardagsljud. Folk borta i USA (eller hemma i Sverige) vet förmodligen mer om det allmänna läget i Irak än en person på plats. "Ännu en stor bilbomb? Tja, jag såg en stor rökpelare långt bort, och det verkade inte vara sopor som brann." Det går att se på tv i matsalen, men det är krigsmaktens egna sändningar, och där visas det ytterligt sällan nyheter från Irak. Matsalen, ja. Det är bubblan i bubblan. Att komma in där från hettan är en omtumlande upplevelse. Plötsligt bryter man loss från den heta luften, lite som en simmare som dyker på huvudet i vatten, fast tvärtom, och plötsligt befinner man sig inne i en underbart sval, skinande ren och väl upplyst lokal, med vitt kakelgolv, blå bord och stolar, samt bländvita väggar prydda med baseball- och fotball-souvenirer. Att dag ut och dag in se dessa mängder med pansarfordon och humwees och lastbilar och soldater, får en givetvis att ana skalan på den amerikanska insatsen. Ett besök i matsalen är dock det sista, avgörande beviset på att vi har att göra med världens enda återstående supermakt. Man kan där välja mellan ett trettiotal olika rätter vid varje måltid, och antalet dryckesvarianter är säkert det dubbla. (Mina favoriter bland de ej kolsyrade är Cherry Kool-aid och bland de kolsyrade Mountain Dew.) I regel finns det runt femton olika efterrätter – samt en varm paj; idag körsbär – varav en fem, sex olika smaker av Baskin Robbins-glass. (Ja, du kan beställa en milkshake, eller själv göra dig en Rootbeer Float.) Allt detta kräver givetvis en ofantlig apparat, som aldrig vilar. När man är ute på nattpatrull möter man hela tiden tungt lastade konvojer från Kuwait (organiserade av Halliburtonföretaget KBR och ofta bemannade av förare från tredje världen) som dånar fram i vild fart genom mörkret, eskorterade av pansrade guntrucks, bemannade av nervösa soldater som då och då skickar iväg bågar av rött spårljus ut i natten. En stor del av soldaternas göra handlar just om att patrullera den stora motorvägen till Kuwait och hålla den öppen för underhållet. Irak är en abstraktion. Som en sa: "Orsaken till att vi är här i det här landet, är för att vi skall få ost i omeletten på morgonen".

Fredagen den 30 september 2005
Framåt lunchtid är hettan överväldigande. Det är så varmt att luften verkar anta vätskeform, som man bara rör sig genom med svårighet, som om varje steg vore ett simtag. Vi värmer våra MRE:s (Meals Ready to Eat) genom att lägga de ljusbruna foliepåsarna på pansarbandvagnens ovansida. Efter en tid på det kokheta pansaret är de klara att äta. Jag sätter i mig en påse "Minestrone Stew 357-05". Sköljer ned det med solvarmt vatten, uppblandat med rött Gatorade-pulver. Genom den nedsänkta bakrampen letar sig solens vassa strålar allt längre in, och vi kryper sakta, sakta undan, pressar oss mot väggarnas alla balkar och stag i jakt på ännu en handsbredd skugga. Någon mäter: +49. Min urin är mörkbrun. Det är tecken på uttorkning. Samtalet börjar långsamt stanna av. En av männen berättar att han tog värvning för att han ville bryta med ett liv som hamnat i en återvändsgränd, komma bort från bekymmer och ett hotande åtal. "Men", säger han sen, efter en tystnad, "fängelsestraffet skulle ha varit kortare". Strax efteråt somnar han, liksom uppstöttad i sittande ställning av sin styva, camouflagefärgade kevlarväst. Hans huvud vickar bakåt och svett ritar ljusa streck på hans kinder. Det blir tyst. Allt som hörs är det monotona drönet från tre bepansrade schaktmaskiner en bit bort, som håller på att plana ut kanalvallen vi står på. (Pansarbandvagnen jag åker med, en hög, sandfärgad Bradley, är här för att skydda dem från krypskyttar.) Tanken är att göra kanalvallen mindre användbar för de upprorsmän som brukar ligga i försåt här, i syfte att attackera de amerikanska konvojer som regelbundet dånar förbi ute på den stora motorvägen ett par hundra meter bort. (Det är huvudleden mellan Kuwait och Bagdad; amerikanerna kallar den för Route Tampa.) Vi tenderar att förknippa liv med värme, men i viss mån är det tvärtom. Maskiner har inga problem med den här hettan: det bevisas av ljudet från motorer som både bild- och bokstavligen talat spinner här i solgasset. Allt medan människans vilja och tankar mjuknar och tappar sin skärpa, som om de börjat smälta. I extrem kyla är det tvärtom: då bryter maskinerna ihop, medan den väl påbylsade människan strävar vidare. Då kan vi ännu känna oss som vore vi maskinernas övermän - stället för att som här, dröja fångna i deras innanmäten. Inget, absolut inget, händer på 13 kvävande heta timmar, förutom att några irakiska bönder kommer och börjar skörda de gröna bönorna som växer på fälten nedantill. Vi går ned och får smaka. På natten drömmer jag att min anteckningsbok tagit slut, varför jag går över till PX-en för att köpa en ny. Allt som finns är dock ett färgglatt litet block för barn, format som en hund, men jag vågar inte använda den, då jag är rädd för att man ska skratta åt mig.

Torsdagen den 29 september 2005
Varje gång någon stupat, stängs omedelbart alla utgående kommunikationer under 24 timmar: telefon, e-post, internet. Communication Blackout. Det är så att de anhöriga ej skall få höra om dödsfallet av någon annan än de militära myndigheterna. Det är den andra gången på tre dar som detta sker. Vi går och äter frukost. Omelett med lök, paprika, tomat, ost och svamp. Allt är som vanligt. Det prat jag hör handlar om Rita. Orkanen alltså. Helgkänsla. Ovanligt många av de unga soldaterna är nämligen i inre tjänst: vandrar bara runt i kortbyxor, t-shirt och flip-flops, städar, sorterar materiel, rengör sina dammiga vapen. (Någon berättar för mig, att det 50cal maskingevär de har på sin Humwee ursprungligen suttit i en B-17, flygplan av den typ som bombade Tyskland under andra världskriget, och att de legat i flygvapnets förråd sedan dess. Tills nu, vill säga.) Att gå genom korridoren är en rörelse genom tunna akustiska lager. Det är som om man själv gled längs radions FM-skala. Från snart sagt varje logement slår det ut musik: Korn, Marilyn Manson, Methodman, Too Short, The Hives, Twista, Static Axe, Disturbed, Evanesence, Petey Pablo. Se där soundtracket till framtidens spelfilmer om Irakkriget. Och öppningsmusiken till "Apocalypse Now: Iraq", med en korpsvart apachehelikopter som svänger i slow-mo mot en ökenskymning, ja, blir troligtvis 3 Doors Down med "Changes". Samt Drowning Pools "Let the bodies hit the floor" till stridsscenerna. Det är Rap- och Alternative Rock-generationen som krigar nu.

Onsdag kväll 28 september 2005
Efter en sen men utmärkt middag i skymningen - grillad kotlett och hummer, cheesecake till efterrätt - hamnar vi dästa i ett av logementen, och på en dammig tv ställd i en improviserad bokhylla gjord av gamla proviantlådor av papp tittar vi på Ridley Scotts "Gladiator". (Soldaterna är mycket välförsedda med DVD-filmer.) Jag får en Gatorade med apelsinsmak av Scott, vår värd. Det är en tid sedan jag såg "Gladiator" nu, och efter ett tag är jag helt inne i den. (Citat ur filmen: "What do the people care about Germania?"; svar: “They care about the greatness of Rome".) Finalen, striden mellan Maximus och Commodus, har just inletts så kommer den första smällen. Hård, skarp, hög, kort. Två dämpade knallar hörs så i fjärran. Stämningen på basen är avslappnad, men urverket är fullt uppdraget, och det krävs lite för att utlösa det. Soldater springer runt, tittar, ropar och frågar - "det var nära!". Vi går ut i det ljumma mörkret. På horisonten skimrar en brandgul aura: det är återskenet från Bagdad. Basens egna tunga granatkastare skjuter ut i natten. Längre bort dalar lysgranater vinglande ned mot marken. En, ännu en, en tredje, en fjärde. Det syns röda bloss från helikoptrar, och natten är full av deras dunkande, wobblande rotorljud. Granatkastarnas hårda smällar hörs en bra bit efter midnatt, och sängen skakar lätt vid var knall, men till slut somnar jag, med gula skumgummiproppar djupt inkörda i öronen. (Nästa morgon får vi veta, att ännu en patrull från basen attackerats med en bomb, och att en pansarbandvagn av typ M-113 träffats, och vält. Två man är döda, tre skadade.) Under natten drömmer jag om Anders, en vän som avled för några år sedan. I drömmen lever han, men jag vet att han verkligen ÄR död, och när jag berättar detta för honom, blir han alldeles ljusgrå i ansiktet, sjunker ihop framför mig. Det är insikten om att han är död som dödar honom. Jag gråter i drömmen, förtvivlad över vad jag gjort. När jag vaknar upp känns det i mina ögon som om jag gjort det i verkligheten också.

Onsdag morgon den 28 september 2005
Den bästa platsen i en Blackhawkhelikopter är strax bakom de två skyttarna. Det finns inget plexiglas runt deras kulsprutor, och man har därför en fantastisk vy nedåt. Solen har just gått upp när helikoptern lättar. Bagdad ligger invärvt i ett gult dis, och under oss vaknar staden, och det är först från luften som man ser hur jättelik den är. Under den vida svängen över Tigris skymtar många av de gigantiska byggnader och minnesmärkena som tv så ofta dröjt vid, som det Republikanska palatset med sin intensivt blåa dom, och det bisarra segermonumentet vid Zaitun, med två jättelika korsade svärd som hålls av två jättelika nävar - enligt myten formade efter Saddams egna händer. Men strax lämnar vi dem bakom oss, palatsen, de hålsprängda ministerierna och all den neostalinistiska skrytarkitekturen, och svänger ut över den vanliga staden. Husen är platta, låga och bär alla samma ljusbruna nyans. Vi ser barn på väg till skolan, människor på väg till arbetet - ja, de som har ett: arbetslösheten är 60-85%, beroende på hur du räknar - magra, vilda hundar, bilar, åsnekärror, sopor. Området under oss skiftar så karaktär, blir gyttrigare, fattigare: här är det inte många hus som har satellitdisk på taket. Sadr City. För att lura eventuella robotar fäller den ramsvarta helikoptern bloss, som faller mot marken med en svans av tunn, vit rök. Så kommer vi ut över de torra, glest bevuxna fälten söder om staden. En flock getter skräms i sken av rotorernas dova pulsljud; en flock får vandrar lugnt vidare i dånet, vaktade av en ung man i dishdasha. När vi lägger oss i en skarp sväng över några stora lundar med gröna dadelpalmer, och skytten på höger sida börjar luta sig ut i sin sele, och föra kulsprutan oroligt fram och tillbaka, är det bara musiken av Creedence Clearwater Revival, eller Doors, som fattas. Skyttens kevlarväst är dekorerad med en liten tygchihuaua, och baktill på hans mörkgröna flygarhjälm sitter ett runt tygmärke med Kenny, en av figurerna från South Park: "You sent my son to Iraq - You Bastard!". Vi landar tio minuter senare i ett moln av damm, färgat orange av morgonsolen.

Tisdagen den 27 september 2005
På håll ser vi bara en mörk skymningsskepnad, men när vi kommer närmre i kvällsmörkret tar den form som något ur "Tusen och en natt". Eller möjligen Disneys "Aladdin": det är Al Salam palatset i Bagdad, det sista av regimens stora skrytbyggen, och inte helt slutfört när kriget inleddes på våren 2003. Nu är palatset och dess parkliknande omgivning förvandlat till en amerikansk bas, i vanlig ordning omgiven av lager på lager med taggtråd, sandsäckar, vakttorn, spärrar, betonghinder och T-formade skyddsmurar. Snart är vi inuti den akustiska bubbla som omger alla stora amerikanska anläggningar: den dova basen från några stora bensindrivna kraftaggregat blandas med de många luftkonditioneringsanläggningarnas surrande tenorer. Fladdermöss beskriver sina hackiga kurvor i den varma luften. Vi går in, förbi bilder av stupade soldater och anslag om nolltolerans för sexuella trakasserier - påfallande många av de camouflageklädda militärerna är förresten kvinnor. Det är som ett Taj Mahal ritat av Albert Speer. Pelare och marmor, marmor och pelare; golv och tak lyser av påkostade mosaiker; högt uppe på väggarna löper pastellfärgade arabesker, interpunkterade av Saddam Husseins signatur i mintgrönt. De enorma salarna avlöser varandra. För att vinna arbets-och sovplatser ur detta hav av ceremoniell yta, har amerikanarna balkat av dem med väggar i plywood. Resultatet är inte bara en förvirrande labyrint, utan även en intressant kollision av skalor: de smala och spartanska sovbåsen med sina låga väggar kontrasterar med det överlastade taket högt däruppe. Det är som om en massa Nils Karlsson Pysslingar flyttat upp i Lillebrors lägenhet.
Jag somnar snabbt, trött efter en lång, het dag. När jag väcks igen i mörkret tror jag för något ögonblick att jag är hemma. Så blinkar några lysrör igång, och i deras kalla sken skymtar jag bjärta mosaiker bak ett virrvarr av slarvigt dragna elsladdar, telefontrådar och nätverkskablar. Och jag minns. Det är inte ett helt och hållet lyckligt uppvaknande.

Tisdagen den 6 september 2005
Björkarna har börjat att slå i gult, och nedanför äppelträden ligger fallfrukten utspilld, som ett övergivet pussel som vägrar att gå ihop. Snart kommer rådjuren på sina skymningsräder, ditlockade av doften av jästa äpplen. Vilket inte är någon elak lukt. Schiller älskade den till den grad, att han alltid hade ruttnande äpplen i en av sina skrivbordslådor när han skrev. Jag har alltid tyckt om hösten, ända sedan jag var ett barn: den bär på ett hopp om förvandling, om skörd, om något nytt och omvälvande som väntar under de höga, blåkalla skyarna. Andra årstider är jag lite mer kluven till. Sommaren bryter ofta det som våren lovat, och vintern är mer av ett tillstånd än en årstid. Hösten är mer ärlig: den är en berättelse med tydlig båge, i rörelse mot det slut som består i den första snön. Den smusslar inte med att skörd och förvandling också är belagt med ett pris. Snart skall jag resa, och när jag är åter kommer lönnarna vid grinden lysa i rött, orange och gult, och jag kommer att kisa upp mot dem i solen och jag kommer vara mycket lycklig

Söndagen den 4 september 2005
”It’s good to be alive”. Orden uttalas av en av huvudpersonerna i den lysande amerikanska komedin ”My Favourite Year”. Filmen bygger löst på Mel Brooks upplevelser i TV:s barndom vid mitten av 50-talet, då han arbetade på ett populärt humorprogram, och en gång sattes att barnvakta den veckans gästartist, den berömda filmstjärnan Errol Flynn, då på dekis, gravt alkoholiserad och ungefär lika förutsägbar som en gräshoppa. I filmen spelas denna stjärna av Peter O’Toole, i en helt kongenial rolltolkning, och det är alltså den karaktären som uttalar orden, fullständigt plakat, i början av filmen, precis innan han svimmar och än en gång försvinner i alkoholdimmorna. Lägg märke till formuleringen: ”to be”. Inte det passiva ”be”, ”Det är gott att leva”, utan istället det aktiva ”att vara levande”. Liv som en aktiv handling. Liv inte som nåt som händer oss, utan som något vi gör. Jag gillar det.

Tisdagen den 30 augusti 2005
Kanelbullar bakar jag bara under terminerna. Något skall barnen ha för att det är skoltider, och få dofter kan dessutom göra mig så nöjd och lugn som den av nygräddade kanelbullar. Jag följer ett klassiskt recept:
1. Smält 150gr margarin i en kastrull. Blanda i 5dl mjölk. Värm på tills det är fingervarmt. Detta är ett viktigt moment. Degspadet får ej blir varmare, för då dör jästbakterierna av; eller ej heller mycket kallare, för då blir de slöa. I vilket fall så jäser degen dåligt.
2. Smula ned jästen i en skål. (Jag brukar använda sådan där färsk jäst man köper i små fyrkantiga paket. Det behöver inte vara av sorten för s.k. söta degar. Jag har i alla fall inte märkt någon skillnad.) Häll över det – just det! - fingervarma degspadet. Rör om tills jästen lösts upp. Nynna under tiden. Varför inte psalm 254?
3. Tillsätt 1dl socker och en halv tesked salt. Kanske lite kardemumma, om du tycker om den doften. (Vet du att det är svenskar och araber som tycker bäst om kardemumma? Det är förresten jättegott att göra glass med kardemummasmak.) Sockret är viktigt, igen för att jästbakterierna skall trivas riktigt bra.
4. Blanda i cirka 1,4 liter vetemjöl. Se till att ingen stör dig under nedräkningen av skopor. (Du vet: ”…7 …8 …9”  - Rop i bakgrunden: ”Pappa, var är mina fingervantar?” Svar: ”Titta i nedersta lådan. Öh? …8 …10? Fan.”)
5. Knåda degen kraftigt. Knåda, knåda, knåda. Och håll på tills den känns smidig och utan knot släpper från skålens väggar.
6. Täck över degskålen med en ren handduk. Lämna den och låt jästbakterierna göra sitt jobb under en 30 minuter. Använd tiden till att läsa i en god bok. Varför inte Grimmelshausens ”Den äventyrlige Simplicissimus”?
7. När degen jäst färdigt så delar du den i tre lika delar. En per plåt, typ. Slå in delarna i handuken, så de ej blir kalla.
8. Bearbeta del efter del. Proceduren är givetvis densamma för varje. Ta klumpen, töj ut den med fingrarna så att den blir en grov rektangel och kavla sedan ut den så tunt det går. Stryk sedan ut fyllningen på den utkavlade degen. Fyllningen består av 50gr margarin (nedsmält i mikron) tillsammans med ½dl socker och en knapp matsked kanel, allt ihoprört. Rulla sedan ihop degen tills den blir liksom en lång tuuub. Skär upp tuuuben i bullsegment. Placera bullarna på en plåt. Ge skankarna till barnen, men säg – som min mamma alltid sa till mig -: ”Ät inte för mycket deg! Då får du ont i magen!” Right. Täck över var bullplåt med en handduk, och låt de jäsa i cirka 40 minuter. Under tiden kan du städa undan allt griseri. Ladda diskmaskinen. Under arbetet kan du lyssna på lite musik. Varför inte Tammy Waynette med ”Stand by your man”?
9. Värm upp ugnen till 250 grader. (Använd grillelementet om du gillar välgräddade bullar. Det gör jag.) Pensla de färdigjästa bullarna med en blandning av ägg och lite vatten, ihoprört. Strö över med pärlsocker.
10. Grädda var plåt mitt i ugnen i 7-8 minuter. Cirkus. Det beror så mycket på ugnen. Ta i alla fall ut när bullarna fått färg.
11. Servera tillsammans med iskall mjölk. Samt en film. Lämplig för barn och kanelbullar. Varför inte ”Mus i sitt eget hus”?

Torsdagen den 25 augusti 2005
Även om vissa delar ännu återstår att skriva så har boken helt visst gått in i filigransskedet. Jag sitter nere i skrivarstugan och läser texten, långsamt, mening för mening för mening. För en gång skull så är stereon avslagen, så att jag skall kunna koncentrera mig fullt på orden, på hur det låter. Det är ett av mina enklaste skrivråd: läs texten högt. Vissa typer av fel är det svårt att läsa sig till, men man kan istället LYSSNA sig till dem. Det handlar framför allt om problem med rytm och dolda upprepningar. Läsandet tar tid. Nu är jag inne på tredje dagen. Men det är sannerligen värt det. På snart sagt var sida hittar jag fula saker att rätta till. Det är bra. För det stämmer mig alltid till misstänksamhet då jag inget finner, för jag vet att det intrycket ljuger. Jag VET att felen finns där. Det är oundvikligt. Men att nå detta stadium, då adverb stryks, småord flyttas och komman läggs till, är inte bara viktigt i sig självt. Nu när jag efter ett långt sommaruppehåll sitter med den delvis glömda texten så kan jag stilla min vanligaste och värsta rädslor. Det är inte så illa. Det duger nog. Vi får se. Samtidigt gör en annan rädsla entré, visserligen en mindre sådan, men ändå. Det handlar om orken. För när man anar att man faktiskt rör sig mot final, då börjar man längta dit, då börjar man känna efter. Mjölksyran stiger snabbt.

Onsdagen den 17 augusti 2005
Med lantbrevbäraren kommer idag ett första utkast till omslag från förlaget. Blir stående i köket med det i handen och skärskådar det, noga. Vad gäller bokomslag har jag vissa fasta åsikter. När en bok möter en möjlig läsare i bokhandeln, handlar det om ett möte som troligtvis varar ett par sekunder. Maximalt. Och i genomsnitt. (Detta skulle säkert någon fiffig student i Marknadsföring kunna doktorera om, och mäta på millisekunden när.) Så ett omslag har alltså en YTTERLIGT kort tid på sig att fånga den möjliga läsaren, få honom eller henne att avbryta sitt ögonkretsande i bokhandelns överlastade signalkaos, och kanske tillochmed ta upp verket. Så grundreglerna för omslag - enligt mig själv - är att de 1.) skall vara snygga, 2.) ej får vara för komplexa, och 3.) måste sticka av. Det finns också en regel 4.) nämligen att i det fall dessa principer kommer i konflikt, så har regel 3 företräde. Mina omslag har hittills varit gjorda av samma person, den smått geniale Christer Jonsson, som har ett klassiskt och stilsäkert manér som jag uppskattar mycket. (Jag väljer omslagsbilden, Christer gör allt det andra. Det har förresten hänt flera gånger att titeln på boken ändrats, bara för att passa till en bra omslagsbild. Så var det med "Den oövervinnerlige" som egentligen skulle hetat "Syndafloden", men det fungerade inte med den målning som jag prompt ville ha till omslag.) Då min bok om Kristina skall komma ut på Bonniers, har jag varit spänd att se vad de skall göra av det hela. Jag blir mycket positivt överraskad. De har valt en motsatt väg än den jag är van vid och som jag uppskattar så mycket: ett helsvart omslag, med titeln ("Silvermasken") i silverrelief, och sedan det som titeln anspelar på, drottningens begravningsmask, som tonar fram svagt bakom titeln. Det är snyggt, enkelt och sticker av. Kryss, kryss, kryss i mina kravrutor. Jag meddelar min förtjusning per e-post till Eva B.

Lördagen den 13 augusti 2005
Hemma i Boden på snabbvisit. Stadens allra mest explosiva förvandling verkar ha bromsats in. Det var ett tag då jag inte kunde komma hem utan att ännu ett hus försvunnit, rivits eller brunnit ned, och med den ännu några fragment av min barn- och ungdom. Genomgår återvändarens typiska riter, vandrar bland annat förbi min gamla gymnasieskola - det som ännu står - och hoppas att ett vagt kritklotter på en röd tegelsten kanske ändå har med mig och min tid där att göra. Kör sedan bort över den höga viadukten, och minns en märklig upplevelse jag hade där för ett par år sedan. Även då höll jag på att passera den, när jag i min ena ögonvrå anar någon som ser exakt ut som min bror Mats - fast 25 år yngre. Och hjärnan åkte blixtsnabbt frihjul. Tänk... om det också VAR han, 25 år yngre, att jag råkat åka genom ett hål i rymdtidväven och hamnat i det Boden jag ännu inte lämnat. Och då skulle jag kunna följa efter honom! För han var säkert på väg till en av våra fester - ett tag var det nog det enda vi gjorde, festade alltså, drack Silver-rom & Cola, lyssnade på Hot Choclate och malde i oändlighet om "Framtiden". Och, och, då skulle jag kunna få träffa alla innan vi skingrades... även mig själv! Och här gjorde fantasin en tvärbromsning. En sak att möta alla andra. Men vad skulle jag säga om jag mötte mig? Skulle jag ens tycka om mig? Och vad skulle mig säga om jag?

Onsdagen den 10 augusti 2005
Fermentering. Det ordet brukar jag använda. Ibland jäsning. Det handlar om samma sak. Då och då har jag gått ned i den låsta och skuggsvala skrivarstugan - där gardinerna är fördragna och kontakterna urdragna - för att hämta något, och ofelbart gett den tysta datorn ett ögonkast, men stålsatt mig. Boken ligger där, och jäser. Väntar på hösten. Tricket är urgammalt, och handlar givetvis om distans. När detta avstånd infunnit sig mellan skaparen och det skapta, mellan skribenten och texten, så brukar man kunna se alla problem så mycket enklare, alla felen så mycket lättare, alla maneren så mycket tydligare. Det är dock sällan jag kunnat unna mig denna lyx, och låta texten vila i nästan en och en halv månad. I regel får jag nöja mig med ett par veckor. Eller för, det mesta, bara läsa det hela med hög och klar röst - då brukar de värsta felen höras. Dock: det är inte utan bävan jag ser fram emot måndagen den 22. Tänk om jäsningen gått för långt? Tänk om distansen blivit för stor? Tänk om det bara är... skräp? Det är den vanliga gamla grå osäkerheten som sticker upp sitt tryne. Snabbt stänger jag dörren om monstret och går ut i sommarsolen igen.

Måndagen den 8 augusti 2005
Jag vänjer mig aldrig. Fast jag gjort det flera gånger förut. Jag vandrar spanande längs en landsväg, där bilarna svischar förbi; det höga gräset bugar sig med någon sekunds fördröjning för var förbifart. Till slut ser jag en fläck av gult lysa, kommer närmre, och ser - mycket riktigt - det är den gula katten, Soda. Ihjälkörd. För barnens skull hoppas jag att skadorna är minimala, och åtminstone den bönen blir hörd. Det syns bara lite blod runt munnen, som på en Hollywoodfilm nästan. Nacken är knäckt. Jag lyfter upp den ännu varma kroppen och bär iväg den i en brun pappåse från ICA. Baktassarna sticker upp och gungar i takt med mina steg. Senare står jag sammanbiten i ett hörn av trädgården och hackar mig ned genom rötterna under en stor björk. Bredvid på gräset ligger katten, inlindad i en gammal matta. Högen med mörk jord växer. Jag tänker att, javisst, detta tillhör uppväxten, detta är det sätt varpå döden blir fattbar även för ett barn, men denna rationalisering biter inte; dottern är förkrossade och jag med henne. (Pojkarna är skyddade av tonårstidens naturliga självupptagenhet.) Förstår inte riktigt varför. Det är ju ändå bara ett djur. Jag ser mig själv som tämligen hårdhudad. Har sett en hel del gräsligheter i mitt liv (får ibland blixtminnen - det som på engelska kallas flashbacks -, särskilt från Afghanistan 1996). Och vet att jag kan ta det. Så min egen skarpa reaktion här stör mig. Och förbryllar. För det kan ju inte bara vara så enkelt att jag aldrig vänjer mig, kanske snarare att jag i denna situation åter blir en gosse på tio år, som står och gräver en grav åt ett dött djur. Det är som om min kropp minns något som mitt sinne sedan länge glömt.

Onsdagen den 22 juli 2005
Flickorna snorklar runt hand-i-hand i det turkosa vattnet och letar efter snäckskal. En gul snorkel och en röd skuggar guppande varandra. Jag sitter en bit bort, med havet upp till midjan i hettan, och vaktar dem lite diskret. Som en hjälp på traven låter jag mina fingrar muddra runt, runt i sanden, och upp kommer än fler snäckskal, vissa befolkade av yrvakna eremitkräftor, de flesta tomma och vitslipade. Då och då är det inte natur utan kultur som jag halar upp: rättare sagt: krukskärvor. Många är rundslipade eller grova i godset, andra bär ännu glasering, som lyser upp när jag tvager av den finkorniga vita sanden. Stranden har sitt namn efter de turkar som en gång landsteg på ön, men skärvorna kan häröra från vilken som helst av de erövrare som tid efter annan kontrollerat den: fenicier, romare, spanjorer, fransmän, engelsmän. Fascinerad och lite, lite skrämd studerar jag dem. Här når nämligen mitt yrke ett av sina absoluta gränser: någon avkodning är faktiskt inte möjlig. För vissa skärvor kan vara tvåtusen år gamla, vissa kanske bara tjugo. Det är går ej att säga vilket, då de existerar i ett slags gemensamt nu, uppblandade, stratalösa, omöjliga att skilja åt. Sedan, när flickorna gått upp, skärskådar jag dem en sista gång, och låter dem sedan försvinna tillbaka ner i sandens historielöshet.

Fredagen den 16 juli 2005
Post scriptum till min artikel i DN om den blå himlens historia: ja - på en direkt fråga - jag föredrar molniga himlar framför klarblå. Inte bara för att klarblå signalerar hetta och ofelbart tvingar en till vatten, som vore man en gnu på savannen. Utan även för att den är så, ja... ointressant. Som en monokrom av Malevitj ungefär. Imponerande på ett outgrundligt vis, men det tar inte lång tid så har man sett allt det som står att se. Varefter man gör något annat. (Som att åka och bada.) Molniga himlar däremot, de kan man aldrig bli trött på: där händer alltid något, både med färgerna och ljuset. Ett genomsnittligt moln existerar bara i 10 minuter.

Fredagen den 8 juli 2005
En altan är en välsignelse i dessa dagar av sol och hetta - har svårt med övermått av båda; har säkert med mitt norrbottniska blod att göra - och var dag sitter jag där i skuggan och läser, slumrar bort som Proust, med det lästa halvvägs med mig in i drömmen. Denna morgon när jag kommer ut, ligger det där framför mina nakna fötter: ett litet gult björklöv. De första brukar faktiskt komma vid denna tiden, små och tunna, fällda av ett rop från hösten bara de kunde höra.

Lördagen den 26 juni 2005
Efter att ha svept genom en rad av Granadas Hercule Poirot-filmatiseringar för TV från tidigt 90-tal, satte jag mig i midsommarhelgen ned för att njuta ännu en, "Fem små grisar", med David Suchet underbara tolkning av den excentriske lille belgiske detektiven som givet centrum för både uppmärksamhet och nöje. Suchet var lite äldre, lite rundare, lite mer tunnhårig, men lika bra som vanligt. Men annars var inte mycket sig likt. Den klassiska pusseldeckaren har sin guldålder på 20- och 30-talet, och kan nog inte förstås utan bakgrund i den nyss genomlidna katastrofen kallad det första världskriget. Det låter kanske långsökt, men det handlar om obegriplig död, som slår ned i idyllen, och om jakten både på förövare och förståelse; och med dessa båda element funna infinner sig tröst, och såret i idyllen sluter sig. Det är det första världskrigets trauma metaforiserat till privat psykodrama. Detta visar sig väl i TV-filmatiseringen, där morden sällan är vidare skakande, och där det slutar i den ljusa försoning som kommer av att brottet förklaras och mördaren grips. När jag började se "Fem små grisar" var det genast uppenbart att något hänt: berättandet var långt mer avancerat än det som var gängse i serien under tidigt 90-tal: mycket mer fragmentiserat, komplicerat, med flera motstridiga tidsplan, flera motstridiga berättelser samt ett långt mer drivet bildspråk - snabbare, och mer sepiatonat. Tonen var också långt mörkare. Den slutar också i fullständig tragik, utan någon som helst förlösning i sikte. I flera dagar tänkte jag på den - i regel brukar de vara glömda på ett par timmar. Trodde först att det bara var ännu ett fall av Tiden som gör våld på Verket. Det intressanta är dock att detta inte stämmer. Agatha Christies relativt korta orginalverk (finns utgiven på svenska, under titeln "2 x Christie") rymmer flera av dessa element, inte minst den närmast postmoderna mångfalden på röster och perspektiv. Det är helt enkelt ett fråga om ett verk som plötsligt hamnat i synk med tiden, och på nytt blivit intressant.

Tisdagen den 15 juni 2005
Trots att Kristinaprojektet inte är slutfört så unnar jag mig en katarktisk storstädning av min skrivarstuga. (Det var hursomhelst av nöden: min arbetsplats har helt grott igen under de senaste månadernas intensiva arbete: böcker har börjat lägga sig på varandra i svårgenomträngliga strata, och viktiga papper har liksom bara... försvunnit.) Jag tycker mycket om detta moment, det är lugnande på något outgrundligt vis, samtidigt som det också markerar FRAMSTEG, att jag faktiskt kommit någon vart. Synbarligen så. Solen skiner in genom de blekta gardinerna och plocket börjar. Jag finner böcker jag slog upp i januari, och som sedan har legat väntande på en ny blick. Jag hittar klyvkniven, som försvann i samband med sista köldknäppen i mars. Jag skäms lite. Till slut kan jag slå på den lilla lila dammsugaren, och förnöjt höra ett års samlade sand- och skräpskikt rassssssla ned i dess pappersmage. Till slut är det klart och jag känner lugnet breda ut sig i min kropp som ett slags inverterad berusning. Golven är tomma, skrivbordet avtorkat. Tabula rasa.

Tisdagen den 10 maj 2005
I dryga femton år har jag bott i Rasbo, en socken halvannan mil nordost om Uppsala, långsamt men säkert har jag anpassat mig till livet här ute. Det senaste tecknet: jag har skaffat mig ett par stöveltofflor - mycket praktiska att ha under promenaden från huset till skrivarstugan då de är så lätta att ta av och på; som ett par träskor faktiskt, faste mer vattentäta. Det var mina uttjänta röda gummistövlar som på detta viset fick en ny existens; förresten samma skodon fått min vän Kristian att ge mig en bestämd Pettson-varning, när han fick höra hur jag var klädd när jag ensam gått runt ute i vebon och samtalat med katten. Enkelt är det också. Två långa snitt så är stöveltofflan klar. Men en misstanke smyger sig över mig. Månne har Pettson också stöveltofflor? Måste gå till källorna och vinna klarhet.

Måndagen den 2 maj 2005
Jag smyger över gräset som i ett minfält, rädd att trampa ned en enda scilla. Begriper inte varför jag oroar mig så mycket över dem just i vår. De har uppenbart blivit emblematiska för mig, symboler för det tillfälliga som måste gripas genast, det övergående som måste njutas nu. Antar att det har med åldern att göra. Skrivandet löper bra, förmiddagstimmarna ilar förbluffande snabbt förbi. Det är alltid ett gott tecken. Så lämnar jag skrivarstugan och går för att äta lunch, trippandes mellan de blå punkterna av ljus i fjolårsgräset.

Fredagen den 22 april 2005
Ännu en natt med frost. På väg ut att hämta morgontidningen kupar jag mina händer runt några stånd med scillan, och konstaterar att de klarat sig. Våren har annars varit närmast norrbottnisk i sin hastighet och acceleration. Det har gått fort. Senare kan jag inte motstå frestelsen att stanna vid en vägren plocka några tussilago, trots att jag vet att deras ögon sluts nästan i samma stund de placeras i ett glas. Det är liksom ingen poäng att plocka dem. Deras bräcklighet är deras skydd.

Torsdagen den 14 april 2005
Bryssels flygplats känns varken mer eller mindre tråkig än alla liknande byggnadskomplex jag passerat genom åren, men dess totala brist på överskådlighet förvånar mig ännu. Som nyanländ slussas man upp och ned, fram och tillbaka, alltmer förvirrad, och rörelserna i alla tänkbara plan visar på den fullständiga brist på planering som brukar kännetecknas sådana här platser, men som här syns slå nya rekord. Detta är definitionen på organisk växt, som den kan skådas både i den mänskliga historien och i den mänskliga patologien. Det är faktiskt den uppenbara bristen på system som gör det uthärdligt. De regelbundna gatnät som lades i städer på 1600-talet, eller än värre i 1800-talets, t.ex. New York, är styrda av en tanke om det förnuft som finns i symmetrin, men paradoxalt nog gör den här driften till genomskinlighet och förutsägbarhet dessa system än mer ogenomskinliga: ingenstans är det så svårt att hitta som i rutnätsstäder. Gamla Tallin eller centrala Rom däremot, med sina förvirrade labyrinter av gränder och prång - där hittar man på en gång. Platser som Bryssels flygplats däremot, är en förening av det värsta i båda systemen: den organiskt framväxta medeltidsstadens oöverskådlighet förenade med den moderna stadens räta linjer. Jag går givetvis fel.

Onsdagen den 6 april 2005
En ny silverglänsande komposthink i plåt, med dito lock, inköpt på IKEA och en ultraljudspipare som står på 24 timmar om dygnet verkar till sist ha avgjort saken. Musen lyser med sin frånvaro, besegrad inte av min list men av mina oändligt mycket större resurser. Slaget är vunnet. Frågan är bara om den besegrade är på väg till Elba eller S:t Helena?

Måndagen den 15 mars 2005
Ännu en kall morgon, där skorstensröken står vit och rak upp i den genomskinligt blå himlen. Snön är bländande vit i den skarpa morgonsolen. När jag går ut i vedboden sjunger fåglarna. De hyllar våren, dock inte som händelse, utan som idé.

Tisdagen den 1 mars 2005
Ser "Undergången" tillsammans med den äldste sonen, och visst är den bra, och Bruno Ganz i huvudrollen som Hitler är fullständigt lysande: trovärdigheten finns i att han inte bara imiterar Hitlers manér i tal och gestik, utan även fångar den i till synes små obetydliga detaljer, som hur han sitter när han sörplar sina kladdiga vegetariska rätter, eller hur han rättar till den slängande luggen. Och han har fångat diktatorns snabba och synbara förfall på ett mästerligt vis. Problemet ligger dock i filmens brist på fokus. Berättarperspektivet flyttar hela tiden runt, och berättarstilen varierar likaså - t.ex. prövas voice-overs, och släpps lika raskt. Den här inkonsekvensen märks också i det att man uppenbarligen inte riktigt bestämt sig för VAD man vill berätta. Är detta en film om Hitler, eller om nazismen eller om Berlins undergång, eller om människans obegränsade kapacitet till självbedrägeri. Alla fyra filmerna finns där, men ständigt i trängsel med varandra, varandra till förfång. Det syns mig att man fallit offer för ett klassiskt berättartekniskt fel, det att vilja säga för mycket. Men se den. Det är omöjligt att inte vackla därifrån djupt gripen.

Måndagen den 28 februari 2005
När jag går upp halvsju på morgonen visar termometern utanför badrumsfönstret på -23. Jag tackar försynen att jag, mer på infall än utifrån vetskap, igår kväll lät det rinna i kranarna. Jag spolar prövande, och lyssnar sedan nöjt till bruset. Ledningarna har klarat sig, den här gången. Det är gnistrande kallt, skarpt solsken, hög, blå himmel och så vackert att man nästan vill gråta. Skrivarstugan är som vanligt utkyld, men jag tänder eld i kaminen och snart börjar det knäppa i kaminröret. Som alltid i sådana här situationer blir livet så.... ja, enkelt. Aldrig smakar en kopp te så gott som när man står där längst ned på Maslows behovstrappa. De grundläggande behovens stilla lycka fyller tillsammans med varmluften rummet.

Söndagen den 27 februari 2005
Den där ultraljudssaken verkar ha gjort susen: nu har musen inte hörts av på flera dagar. Trodde jag. Vid lunchtid blir den grå katten mycket upphetsad där hon sitter vid fönstret. Hennes svans piskar hårt mellan kökssoffans ryggspjälor och hon gnyr. Vi begriper inte vad det kan vara. Hon brukar nämligen betrakta fåglarna som äter på fågelmaten utanför fönstret med upphöjd ro. Så ser vi. Musen! Den har på något outgrundligt vis tagit sig ut på taken, över en stege, och ned på några upphängda talgbollar, som den attackerar med stor frenesi. Detta är ingen vanlig mus.

Lördagen den 26 februari 2005
Får reda på att jag omnämns på ett tiotal ställen på Radio Islams hemsida, med idel tillmälen. Det känns fint. Som det alltid känns när jag blir angripen av extremister, oavsett om de är nazister, kommunister eller, som i det här fallet, anti-semiter. Då har man i alla fall gjort något rätt! För en gång skulle är jag mig riktigt nöjd med mig själv, och glatt visslande går jag ut och skottar fram den översnöade bilen.

Onsdagen den 23 februari 2005
Upprepningarnas rutin erbjuder den riksmeter varmed den egna utvecklingen mäts, inte döljs. När jag ertappar mig själv med att än en gång spela oberört läsande på en hård bänk hos Bilprovningen, än en gång i väntan på domen, känner jag igen mig men ändå inte. Sedan, när jag bilar genom ett Uppsala i eftermiddagssol och snö, kan jag inte låta bli, utan krypkör förbi Studentvägen, och de tegelhus jag bodde i under mina första tio år i Uppsala. Allt finns kvar men är ändå ändrat. Tjyven, mataffären, har blivit ett hämtpizzaställe. Bilarna har blivit fler, många fler. Där var jag, där satt jag, där gick jag, där drömde jag, där jag längtade jag bort, där längtade jag hem, där bodde vi, där hoppades vi. Vad letar jag efter? Det är uppenbart: de viktigaste skiftena i livet märker vi aldrig, de smugglas in i våra liv under täckmantel, som ett rutinernas kontraband. Och jag kan inte låta bli att tänka på det där ytterst melankoliska citatet av Conrad, ur novellen "Youth". När jag kommer hem, märkligt nedstämd, kan jag inte låta bli att genast slå upp det: "And we all nodded at him: the man of finance, the man of accounts, the man of law, we all nodded at him over the polished table that like a still sheet of brown water reflected our faces, lined; wrinkled; our faces marked by toil, by deceptions, by success, by love; our weary eyes looking still, looking always, looking anxiously for something out of life, that while it is expected is already gone - has passed unseen, in a sigh, in a flash - together with the youth, with the strength, with the romance of illusions."

Tisdagen den 22 februari 2005
På väg ned till skrivarstugan upptäcker jag några högst besynnerliga spår. Under natten har en mus borrat sig genom det tunna nysnötäcket, och efter sig lämnat något som ser ut som en tillkrånglad namnteckning. Försöker läsa hans namn, men misslyckas. Musen under diskbänken verkar för övrigt ha stillat sig, möjligen bortskrämd av ultraljudslådan, som för övrigt också skrämmer bort katterna.

Torsdagen den 3 februari 2005
Som ett led i musbekämpningen har vi nu en ny kompasthink. Med lock. Nu torde fällornas mat bli än mer frestande, väl? Det börjar bli akut. Jag har hittat ett litet musbo, bäddat med tuggat papper, ovanpå den nya diskmaskinen när jag drog ut den. När jag kommer upp på morgonen har musen gnagt ett hål i sidan, och genom det dragit ut en påse med kaffesump, grisat ned. Detta är ingen vanlig mus.

Lördagen den 29 januari 2005
Jag befinner mig i Rom, på spaning efter den drottning som dött, den snåla vinden blåser in från norr, bär med sig enstaka snöflingor, och jag fryser, hukar, huttrar, skakar som jag inte gjort sedan jag låg i armén. Mina gamla köldskador gör sig påminta och fingrarna blir varma, röda och svullna. Romarna uppenbarar sig i fullständigt löjliga staplar av ylle, och jag flinar åt dem, men ångrar snart flinet, och framåt eftermiddagen avundas jag dem deras apfula, knälånga täckjackor. Jag har aldrig varit i Rom, och intrycket är givetvis överväldigande på en historiker. Det förflutna är SÅ närvarande, tränger sig på en, pockar: palats, kolonnader, lämningar, rester, fragment överallt. Bara Velia och Palatinen får en kippa efter ord, och leta efter kejsarnamn i minnet. Så mycket kvar, ändå! Staden har ju varken bombats eller utsatts för reformkåta stadsplanerare, bortsett då från Mussolinis tafatta försök före kriget. Det slår mig att jag framför mig skådar också två förhållningssätt till historien. Genom en turligt öppen port på Palazzo Matthei di Giove på via del Funari för mig Börje in på en helt fabulös innergård, byggd någon gång på 1500-talet, då lämningarna av det gamla Rom ännu grävdes upp för att återanvändas till utsmyckning. Väggarna är översållade av sarkofaglock, rester av reliefer, gravbyster. Ansikten slipade runda av tid och väder försvinner likt drunknade i putsen. Så här behandlas väl historien för det mesta: en pittoresk prydnad bara, inlagda i nuets ytputs. En bit bort: en rest av några gamla termer, bara en välvd yttermur återstår. Men den står kvar där, blott för att någon på medeltiden använde ruindelarna till att bygga hus med. Detta är det andra förhållningssättet: historien som det osynliga fundamentet, som bara finns kvar då det, faktiskt, ännu är i bruk, om än osynligt, dolt.

Söndagen den 9 januari 2005
Jag har ett problem. Ett mycket litet. En mus. Under vasken finns ett hål, ett sådant där hål man alltid kunde se i Kalle Anka, där en mus gnagt sig genom väggen. Jag låter det vara kvar, för Gud vet var han eller hon annars kommer att tugga sig fram. Då och då kan man se den, en liten mus med stora svarta ögon och vitgrå mage, när den gör sina räder i komposthinken. Vid sådana tillfällen håller hushållets kvinnliga medlemmar på könsrollerna och piper. Jag lugnar dem tryggt och myndigt. Musen slinker bort. Den senaste tiden har det hela tagit en något allvarligare vändning. Den trasiga diskmaskinen visade sig inte vara trasig, annat än i en rent teknisk mening: musen hade gnagt upp en slang och så när orsakat en översvämning. För att undvika en upprepning har fällor införskaffats, med tungt hjärta, ity jag har sett filmen "Mus i sitt eget hus" och vet att de bäst skall lämnas ifred. Katterna har gjort några försök, men misslyckats. Fällorna är av två olika typer: den gamla varianten, av trä, och någon hypermodern sak i plast. Jag har betat med ost - "true to a form" - men när jag kollar på morgonen har båda fällorna slagit igen. Men ingen mus. Och betet är borta. Och helt plötsligt ÄR jag i filmen. Detta är vad som hände dem också. Och jag vänder mig om, citerar en av filmens repliker rakt av: "Det här är ingen vanlig mus". Roller och manus fanns väntande, och nu spelar vi bara vidare i vårt drama, musen och jag. Vad göra härnäst? Vad hände i filmen?

Lördagen den 1 januari 2005
Det är både ett privilegium och en förbannelse att tillhöra den del av de tolkande klasserna som förväntas att ha en åsikt om allt och alla, i alla lägen. (Särskilt i dagens mediakultur, där tyckande inte sällan används istället för information, som en nödåtgärd, när det sistnämnda är en bristvara.) Ibland är det dock mycket lätt att tystna. Som de senaste dagarna.

För bloggar skrivna före ovan nämnda datum, klicka här!