Alla kan vi halka på badrumsmattan. Jag har aldrig skrivit en bok som inte innehållit fel. Dock har jag skolats till att vara så noggrann som mänsk- och möjligt är. Och det är också en hederssak att alltid rätta eventuella fel i framtida upplagor, detta oavsett hur litet detta fel är. Jag kan också skatta mig lycklig med att ha en mycket kunnig läsekrets, som brukar hjälpa mig att fiska upp de värsta fulingarna ur vattenledningsvattnet.

På denna sida kan du alltså ta del av dessa rättelser och förtydliganden, samt få svar på en del vanliga frågor som läsare brukar ställa just kring mina böckers innehåll. Den kommer att fyllas på allt efter som. Har du hittat ett fel, hör genast av dig! (Och om du hittar ett riktigt smaskigt sådant utlovas något slag av belöning.)

Jag är dock inte ute efter rena korrekturfel: anmärkningar om sådana sändes till aktuellt förlag.

ONDA NÄTTERS DRÖMMAR

1. HUR LÅNGT? Det är runt fjorton mil mellan Voroshilovsk och Pjatigorsk – inte fyra.
2. FEL HOTELL. Ernst Jünger arbetade på det tyska högkvarteret i Hôtel Majestic, men bodde på Hôtel Raphael – inget annat.
3. POLIZEI? Jag är medveten om att uttrycket ”en Polizei” är inkorrekt grammatiskt på tyska. (Borde heta ”Polizist”.) Detta är dock språkbruket i källan och var den beteckning som användes av de ej tysk-talande som gjorde sådan tjänst eller som slogs mot dem.
4. FEL HUSNUMMER. Hélène Berr bodde inte vid Avenue Élisée Reclus nummer 7 utan vid nummer 5. Nummer 7 är köksingången.
5. FÖRLÄNGNING – VERKLIGEN? Det kan inte stämma att New York Rangers spöade Chicago Black Hawks med 5–3 efter förlängning, då förlängning var något som infördes först senare: vid denna tid tillämpades Sudden death, och resultatet torde ha varit 4-3. (Tack till min redaktör på Knopf, Jonathan Segal.)
6. FEL BOLLSPORT. När Dorothy Robinson den 7 december 1941 hörde en röst i radion avbryta programmet för att berätta om det japanska anfallet på Pearl Harbor, handlade det inte om ett referat av en baseballmatch utan av en match amerikansk fotboll, mellan NY Giants och Brooklyn Dodgers. (Tack till Dr. Alan B. Meyers.)
7. TORPEDERINGEN AV USS JUNEAU VID GUADALCANAL. Skeppet blev bara skadat av den japanska torpeden, och kunde linka därifrån för egen maskin. Dock bara för att bli sänkt redan nästa dag av en japansk ubåt, då en torped träffade en krutdurk varefter fartyget sjönk bara på någon minut. (Tack till Johan Lupander.)
8. MÅNENS FASER ÖVER GUDALACANAL. Den 25 november var månen inte en ”tunn skära av silver”, utan var bara i nedan och lyste alltjämt rätt så bra. (Tack till Eskil Quiding.)

SÖNDAGSVÄGEN

1. VAD VAR ARNE GRANELL? Kickans far Arne Granell var kamrer och inget annat. Detta har rättats till i den nya upplagan.
2. MIDSOMMARFIRANDET I SKÖNSTAHOLM. Torbjörg Hagström, en av dem som bodde i området vid tiden för mordet, och som jag intervjuat, har påpekat för mig det som ägde rum nere på ängen runt var lekar av typen säckkapplöpning och potatislopp, medan själva midsommarstången 1965 restes på det som kallas Rundeln, en asfalterad plan vid områdets nedre del. Det var också på Rundeln som de vuxnas dansbana byggdes upp. Detta stämmer. Det restes verkligen midsommarstång och dansades på en dansbana nere på ängen, men det var på 50-talet. Från 1958 eller 1959 flyttade de aktiviteterna till den då nyanlagda rundeln.
3. DEN KOLLEKTIVA TVÄTTSTUGAN. Torbjörg har också påpekat att den kollektiva tvättstugan var en långt senare skapelse, och fanns inte 1965. Hon gissar att den lokalen då troligtvis upptogs av en frisersalong.
4. BLOMKVISTARNAS EFFEKTIVITET. Jag skriver ”att så vitt jag vet har upplysningar från Blomkvistare aldrig nånsin bidragit till att ett brott blivit löst”, men Anders Lundin har påpekat att det fanns ett fall i Stockholm 1956, då två gossar, Peter och Mikael Holst, som gått för att leta mask till en fisketur, råkade hitta en gömma med stöldgods och att detta ledde till gripanden och fällande dom. Framhåller gärna att de faktiskt inte agerade barndetektiver, som exv Blytons berömda Fem, utan att de råkade göra ett fynd, men ett halvt fel av mig är det nog i alla fall.
5. KNOCKOUT-DROPPAR. Detta är inget fel i sig, men en intressant sakupplysning: Fredrik Hedén, som är rättspsykiater, har påpekat varför gärningsmannens knockout-droppar ej fungerade: ”Den klassiska substansen i KO-droppar är kloralhydrat. Såldes i Sverige som sömntablett (Ansopal) fram till 1994. Antagligen har någon i något led förväxlat kloralhydrat med hydroklorsyra (=saltsyra).” Det behöver inte vara gärningsmannens misstag, utan troligtvis något han plockat upp ur de olika kriminalmagasin han läste.
6. SALTVÄGEN. Helena Palén Olofsson har påpekat att jag gjort fel som förlagt Saltvägen till Farsta. Den räknades till Hökarängen.
7. LIGGER LUND I VÄRMLAND? Linda Johansson har påpekat att jag skriver om Tage Erlander att han var ”en något försynt intellektuell från Lund” men att han faktiskt var värmlänning. Det är en slarvig formulering av mig. (Givetvis vet jag att  han var från Värmland – jag träffade honom faktiskt som ung man!) Vad jag avsåg var att han hade sin akademiska bakgrund i Lund. Så här ska det stå: ”en något försynt intellektuell som studerat i Lund”.
8. VITA FÄRGER. Robert Aschberg har frågat vilken typ av vit nyans som gärningsmannen använde i sin maskering, ity två sorter nämns: titanvitt och blyvitt. Rätt svar är blyvitt.
9. PSYKOLOG ELLER PSYKIATER? Jonatan Hedlund, som även han är specialist i rättspsykiatri, påpekar att jag på sidan 115 begår det vanliga felet att tala om psykologer när det som avses är psykiatriker. Helt korrekt. Jag använder termerna slarvigt. I utredningen var inga psykologer inblandade, enbart psykiatriker.
10. PEACE-METODEN. Harriet Jakobsson Öhrn, som undervisar poliser i förhörsteknik, har påpekat att PEACE-metoden utvecklades på 90-talet och självfallet inte användes på 60-talet, och givetvis är det så, men ett förtydligande kan vara på sin plats.
11. KARTMISSAR. Flera personer har påpekat att kartan i den första upplagan innehåller ett par små fel, är jag rädd. Grannhuset beboddes av familjen SUNDIN, inget annat, och numret på huset var 86. Och familjen Blekenberg bodde i nummer 54.
12. Leif GW Persson har påpekat att den informella termen för det överblivna materialet som ej brukas i förundersökningsprotokollet är ”slasken”. Jag har även använt termen ”sumpen”, men det är fel. (GW har även inkommit med en rad synnerligen intressanta hågkomster rörande poliserna som utförde utredningen: de är alla döda nu, men han har träffat dem alla. Jag hoppas få använda dessa minnen så småningom, på samma vis som jag också hoppas göra bruk av vittnesbörd från andra personer som på olika vis berördes av utredningen och som har hört av sig till mig – tveka inte att göra så! Även små detaljer är av fortsatt intresse för mig.)

Stridens skönhet och sorg

1. GYTTJA? Jag har i min enfald använd orden ”gyttja” och ”lera” som synonymer, men jag har blivit upplyst om av recesenten Fredrik Sjöberg att tekniskt sett är det två olika saker: gyttja förekommer bara i sjöar. Så där det står ”gyttja” läs ”lera”.
2. RYSLIGT TIDIG LÄTTBETONG. Martin Ekenberg har påpekat att lättbetong uppfanns först fyra år EFTER Första världskriget, och därför näppeligen kan ha använts som byggnadsmaterial i de baracker som Henry Dawkins bodde i under sin utbildning hemma i Australien. Detta stämmer. Jag har kontrollerat och materialet handlade istället om ett slags pressade fiberplattor, med inslag av asbest.
3. KNAPPAST KONTRA. Mats Gellerfelt har i SvD helt korrekt påpekat att det inte är rättvisande att kalla Marats mördare Charlotte Corday, som nämns i en fotnot på sidan 47, för ”kontrarevolutionär”. Hon var, som Mats mycket riktigt skriver, girondist, och alltså en av den franska revolutionens mer moderata anhängare. (Att hon öknämndes kontrarevolutionär av dem som lät avrätta henne är en annan sak.)
4. FEL KRYSSARE. Jonas Sidenmark i Julita har beslagit mig med okunskap vad gäller vissa örlogstekniska ting, närmare bestämt klassificeringen av vissa tyska stridsfartyg.
   Först not 48 på sidan 84, där jag nämner att Scarborough, Hartlepool och Whitby blivit bombarderade av tyska kryssare. Jonas Sidenmark: ”Det var tyska kryssare, men inte vilka kryssare som helst utan slagkryssare. En tysk lätt kryssare vid den tiden på omkring 4000 ton hade ex en huvudbeväpning på 10-12 st 10,5 cm kanoner och var i princip helt opansrad. En slagkryssare hade en huvudbeväpning som motsvarade ett dreadnought-slagskepp och hade ett visst pansarskydd. Exempelvis SMS Seydlitz (ca 24 600 ton) som deltog i räden mot engelska kusten var beväpnad med 10 st 28,4 cm kanoner. Förutom 4 slagkryssare deltog även en pansarkryssare och 4 lätta kryssare, men det var slagkryssarna som stod för skjutandet. Och den politiska effekten av just tyska slagfartyg utanför engelska hamninlopp var betydligt större än alla små minläggare och liknande som hade härjat där under hösten 1914.”
   Sedan sidan 532, där jag omnämner Goeben som en av två kryssare som varit med om att dra in Osmanska riket i kriget. Jonas Sidenmark: ”Den ena (SMS Breslau) var en sådan liten sak på 4500 ton medan SMS Goeben däremot var en slagkryssare på ca 23 000 ton.”
   Och till sist sidan 295, där jag nämner att de tyska styrkorna i Östafrika skaffat sig tungt artilleri genom att bärga pjäser från pansarkryssaren Königsberg: ”SMS Königsberg var en lätt kryssare, inte en pansarkryssare. De senare hade deplacement på omkring 15 000 ton och var beväpnade med upp till 25 cm kanoner. SMS Königsberg på 3300 ton hade 10 st 10,5 cm kanoner som huvudartilleri.”
5. MER NAUTICA. Sven Heilo i Lund (samt Peter Nordström i Uppsala) har påpekat att termen ”skvadron” inte passar sig vidare väl i sjömilitära sammanhang, och det stämmer nog. Så överallt där det står ”skvadron” läs ”eskader”. Sven har också upplyst mig om att koleldade fartyg inte framdrivs av motorer utan av maskiner – helt analogt med termer som maskinrum och maskinskada. Så där det står ”motor” läs ”maskin”. (Det märks att min egen militära erfarenhet och dito utbildning helt och hållet handlar om landkrig…)
6. BARACK OCH KASERN. Bo Nilson har ertappat mig med en lite pinsam slarvöversättning. På sidan 53 skriver jag om Alfred Pollard som står utanför en av de stora armébarackerna. Den rätta översättningen skall givetvis vara kaserner.
7. NITTIO INTE ÅTTIO. I fotnoten på sidan 301 står det att det var till 80-årsminnet av slaget vid Verdun som det stora historieverket ”Les 300 Jours de Verdun” utkom, men Olov Kjellstrand har påpekat att det givetvis var 90-årsminnet.
8. DET ÄR JU ANISOLJA, DUMMY! Jörgen Detlevsen, som länge var den tyska tv-stationen ARD:s man i Stockholm, och som nu bor här, har med genialisk enkelhet löst ett av de saker där jag har gått grundligt bet. I Kresten Andresens packlista, på sidan 62, upprättad innan han gör sin färd till västfronten, fanns bland annat något jag trodde möjligen var en roman: ”Was für die Feldgrauen, Annisolie”. Jörgen menar – och han har givetvis rätt – att det helt enkelt handlar om… anisolja! (Anisolie är den danska ordformen.) Anisolja har en lång tradition som ingrediens i olika dekokter och naturmediciner, och brukades länge som ett slags universalkur mot diverse sjukdomar och ont. Anisolja har också bevisat antiseptiska och antibakteriella egenskaper. Anisolja, inte en roman! Jag rodnar förtjust över denna underbara lilla blunder rån min sida. Belöning väntar, Jörgen!
9. FRÅN BROOKE TILL MOUSLEY. Även om det i strikt mening inte handlar om en rättelse, har Martin Oldsberg hört av sig med en idé, som jag tycker är lite för bra för att stanna oss emellan. Han skriver bland annat så här:
   ”I kap 197 av “Stridens sorg och skönhet” återger du en sonett av Edward Mousley. I femte raden citerar han ”foreign field” och det går säkert tillbaka på en annan sonett, Rupert Brookes ”The soldier” från 1915. Den bör ha varit välkänd för en, som det förefaller, ganska sofistikerad karaktär som Mousely (hade återgivits i The Times bl a). Det här är dig förstås välbekant så varför påpeka det? Bara en bagatell: din översättning av det citerade uttrycket blir ”främmande marker” och där tror jag något litet går förlorat i allusionen till Brooke. Skulle jag diktöversätta – och det är inte alls vad du gör, det begriper jag – så skulle det nog få bli ”fjärran fält” eller liknande; ”främmande fält”, kanske mer bokstavstroget. Hursomhelst är ”marker” lite utanför den slagfältsassociation som man får visavi Brooke och där kanske, när den bilden börjar tränga sig in i läsningen, man ser antydan till en kommentar till ”The soldier”.
10. AMEN SKÖNHET!? Detta är inte alls någon rättelse. Dock: den kanske vanligaste frågan jag fått kommer från människor som blivit brydda eller tillochmed upprörda över titeln: ”Stridens SKÖNHET och sorg” – vadå ”skönhet”? Alla dessa ber jag läsa om kapitel 162. Där är titeln, om inte förklarad, så i alla fall något begripliggjord.
11. FELVÄNDA STÖVLAR. På sidan 512ff skriver jag om begravningen av John McCrae, och att i processionen ingick hans häst, och McCraes stövlar fördes uppochnedvända i stigbyglarna – uppenbarligen en del av en äldre ritual. Detta är uppenbarligen en felläsning från min sida, som Thomas Sidenbladh i Knivsta har påpekat: ”Jag har sett foton från denna begravning, jag tror det var i det lilla museet vid Todengang, nära Dijksmuijde. Jag konstaterade då att hans stövlar stod bakvända i stigbyglarna, fästa vid stiglädren. Tårna pekade alltså bakåt.” Thomas har även skickat ett foto som väl bekräftar detta.
12. ARTILLERISTISKA TERMER Samme Thomas Sidenbladh har också beslagit mig med slarv vad gäller den artilleristiska terminologin, vilket är dubbelt pinsamt, då jag själv har ett förflutet som pjäsplutonchef i artilleriet.  Han skriver så här: ”Du använder orden brisad, krevad, detonation lite som utbytbara storheter, vilket i och för sig överensstämmer med den allmänna användningen. Som gammal artilleriofficer känner jag mig lite obekväm med detta. En spränggranat briserar, och slungar splitter omkring sig. En granatkartesch kreverar, när en krutladdning driver ut kulorna ur granatkroppen. Samma gäller för rökgranater, ljusgranater, och på den tiden tyvärr även gasgranater. Detonation är när den kemiska reaktionen i ett sprängämne går fram som en stötvåg med överljushastighet. Detta sker inuti en granat vid en brisad. Motsvarigheten vid krut är deflagration, där den kemiska reaktionen går fram med underljudshastighet. Detta sker i en granatkartesch, men också i drivladdningen i ett kanonrör.”Silvermasken
13. FILIP? Min kollega i Svenska Akademien, Gunnel Vallquist, har påpekat att den apostel vid namn Filip som omnämns på sidan 170, här i Sverige går under namnet Filippus eller Filippos. Vilket givetvis stämmer. Pinsamt.
14. KONVERTERING? Gunnel Vallquist har även påpekat att den rätta termen för övergång från en religion till en annan faktiskt inte är det allmänt brukade konvertering – det är, tekniskt sett, en bankterm – utan att den rätta begreppet egentligen är KONVERSION.
15. A…VADÅ? Anders Ryberg har fäst min uppmärksamhet vid ett litet men pinsamt fel på den bakre kartan, nämligen att Kristina sägs ha bott en tid i Amsterdam. Antwerpen skall det givetvis vara!
16. VILKEN BILDT? Min diskussion av litteraturen kring Kristina (längst bak i boken) inleds med att jag nämner en forskare och ett verk som sedan inte återfinns i själva litteraturförteckningen! Det som på detta vis försvunnit ur sikte är följande viktiga verk:
    Bildt, C: Christine de Suède et le cardinal Azzolino – Lettres inédites (1666-1668). Avec un introduction et des notes par le baron de Bildt, ministre de Suède et Norvege a´Rome. Paris 1899.
17. KLÄRVOJANTA KRISTINA. Anders Ryberg har även påpekat följande märklighet på sidan 161. Där står det så här, apropos stängningen av Tor di Nona-teatern: ”Orsaken till att Kristina då tvingades stänga var främst det kalla och inskränkta kulturklimat som uppstått sedan den någorlunda tolerante Clemens X dött 1676, och efterträtts av den välmenande men fanatiske träbocken Innocentius XI…” vilket givetvis är helt kocko, om det inte var så att Kristina kunde se in i framtiden. Då nu inga belägg finns för att så skulle vara fallet, skall denna mening istället BYTAS UT mot en som lyder så här: ”Kristina närde även senare planer på att sätta upp egna föreställningar, men det blev så småningom omöjligt sedan den någorlunda tolerante Clemens X dött…etc”. På en pinsamhetsskala mellan ett och tio är detta en åtta, nästan en nia.

Tystnadens historia

1. VIETNAM? Jan Schmidt i Stockholm har påpekat något som kanske inte är ett formellt fel, men kanske lite vagt formulerat. I noten på sidan 83 står det att Sean Flynn var en ”fullständigt orädd pressfotograf i Vietnamkriget, där han också försvann spårlöst 1970”. För det första: han försvann i Kambodja, i samband med den amerikanska invasionen av det landet, som var en utväxt av just Vietnamkriget. För det andra: vi känner hans öde någorlunda: han togs tillfånga av Röda khmerer, som höll honom som fånge en längre tid innan de avrättade honom.
2. BARA MÄNNISKOR? Thomas Lindh i Lund säger – apropå påståendet i essän om kroppens historia att bara är människor som parar sig ansikte mot ansikte – att ”även näbbdjuret” parar sig buk mot buk, ett intressant påstående som dock undandrar sig min bedömning. Jag nämner det i alla fall. För säkerhets skull. Jag har också fått höra från en annan läsare – vars mejl jag tyvärr slarvat bort – att samma gäller för delfiner.
3. VACUUM-VADÅ? Svante Berg har påpekat att jag på sidan 153, rad 2 skriver om den amerikanska datorn ENIAC, och att den innehöll ”17 000 vacuumtuber”. För det första så stavas vakuum med ”k” på svenska och inte med ”c”. För det andra så finns det inget sådant som ”vacuumtuber”! Svante gissar – helt korrekt – att jag hämtat termen från ett amerikanskt verk. Den korrekta översättningen av ordet ”vacuum tubes” är dock elektronrör, och inget annat. För att citera Svante: ”Dessa användes i datorns barndom i stället för dagens halvledare. Idag användes inte elektronrör längre annat än i enstaka, mycket speciella tillämpningar. Varje elektronrör utvecklade en hel del värme när det var i drift och hade man då som i detta fall 17 000 st så uppstod enorma kylningsproblem. Luftkylning räckte inte till utan man hade oftast vatten som kylmedia i kylaggregaten i sådana här anläggningar. För en tekniker är det här felet en riktigt rejäl – och rolig – felöversättning.” (Skall fundera om inte detta går i kategorin ”smaskiga fel”…) Flera personer har dock hört av sig, senast Göran Håkansson, och påpekat – i en liten rättelse av rättelsen – att elektronrör fortfarande används, i gitarrförstärkare, men inte minst i TV-apparater och bildskärmar. Så någon utdöd teknik är det ingalunda!
4. VOFFÖ SÅ STOR? På sidan 58 skriver jag, apropos det faktum att män har en oproportionerligt stor penis jämfört med andra primater, att ”någon förklaring till denna fullständiga brist på proportion finns inte.” Joel Miller har hört av sig med en hypotes som faktiskt erbjuder en förklaring och som jag gärna vill dela med mig: ”The human male has an unusually long penis relative to his size. He certainly out-measures his forest cousins. The extended penis was necessary to reach the female vagina that moved forward and upward when adapting to walking in an upright position. The penis would probably have grown even longer if humans hadn’t learned to connect their genitals in a belly-to-belly position.” (Mer om detta finns i hans bok ”Från DNA till ABC”.)
5. SLARV MED LATINET. Claes Gejrot, som till vardagslag arbetar på Svenskt Diplomatarium i Riksarkivet, har ertappat mig med att slarva med latinet. På sidan 36, i essän om ledans historia, använder jag ordet odiare. Claes påpekar stillsamt att odiare är ”en omöjlig form. Det bör ändras till odisse som är latinets motsvarighet till ‘att hata eller avsky’. (Det är ett defekt verb, som under klassisk tid endast användes i sin perfektstam: odi = ‘jag hatar, jag har fattat hat’; odisse = ‘att hata, att ha fattat hat’.)”
6. SLARV MED GREKISKAN. Samme Claes Gejrot har också påpekat, apropos ett resonemang på sidan 36, att acedia faktiskt är den latinska stavningen. Den grekiska formen för ordet – och det är den som faktiskt talar om i texten – är istället akedia. Rätt skall vara rätt!
7. ÄLDSTA BELÄGGET? Claes Gejrot har dessutom meddelat något som jag faktiskt inte vill undanhålla läsarna: ”När jag läste essän om glasögonens historia kom jag att tänka på att jag för några år sedan i opponentsammanhang stötte på den medeltida text som innehåller det sannolikt äldsta svenska belägget på glasögon. I sin bevarade kopiebok har Vadstenabrodern Hans Hildebrandssons (död 1454) förmedlat ett brev som visar hur han själv tycks ha agerat som ‘optikerombud’ för den mäktige biskopen i Linköping, Knut Bosson (Natt och Dag). Biskopen hade tydligen råkat slå sönder det par glasögon (ögonglas?; medeltidslatin ‘oculares vitrei’) som han tidigare fått. Här är den latinska texten:
   oculares vestros vitreos, quos vobis dedi, cum sint confracti, michi
   transmittere si placuerit paternitati vestre, alios integros remittere
   non omittam.
   I översättning: ‘Om ni, käre fader, sänder mig era ögonglas, som jag gav till er och som nu har gått sönder, då skall jag inte underlåta att sända tillbaka andra hela (glas)’ Handskriften finns i Uppsala universitetsbibliotek med signum C 6 (citatet här är ur brev på fol. s. 64r med fortsättning på 66v. Brevet är odaterat men bör rimligen ha skrivits 1418 eller något år därefter).” I en ny upplaga av boken skall detta definitivt in!
8. HILBERTRUMMET. Någon hejare i matematik har jag aldrig varit, och åtminstone två läsare har påpekat att min metaforiska användande av detta begrepp ligger på gränsen till det vådliga. Den ene som påpekat detta, är min gamle vän Jerker Nordlund. Den andre är Martin Molander. Jag citerar hans goda påpekande in extenso (så att inget går fel): ”Läst dina essäer i Tystnadens historia och uppskattade dem väldigt mycket. Tyvärr blev jag lite besviken på den sista essäen – inte för dess innehåll, utan för att rubriken lovade för mycket. Din definition av Hilbert-rummet var tyvärr helt fel och lämnade mig som fysiker i ett vacuum; jag fick aldrig vandra i det Hilbert-rum som jag hoppades få göra. Kort beskrivet är ett Hilbert-rum en benämningen på en matematisk abstraktion. Det finns inte ett Hilbert-rum utan ett oändligt antal, som alla har det gemensamt att de går att använda till fysikaliska modeller för mätningar och beräkningar. Ett Hilbertrum kan vara en-dimensionellt eller ha flera dimensioner, t o m oändligt många. Hilbertrummets användningsområde är dock inte begränsat till fysiken utan kan användas (och används också, oftast omedvetet) inom alla forskningsområden, så fort man behöver räkna. Som du beskrev att du ville använda det, blir det nog svårt, men med lite stringentare definitioner så tror jag definitivt att det skulle vara möjligt. Fast det kanske inte skulle bli lika underhållande för dina läsare.”
   

Den oövervinnerlige

1. OÖVERVINNERRRRRLIG? Ett antal läsare har undrat över det ordet, och några har tillochmed hävdat att det inte finns! (Oövervinnelig skall det heta.) Jaså, säger jag, och stödjer mig, inte på Svenska Akademiens OrdLISTA, denna lilla tunna sak som blott skrapar på ytan av vårt vackra språk, utan fastmer på samma institutions OrdBOK, den där jättesaken i en massa band. Den som inte tror mig kan slå upp band 19, spalt 1774-1775. Där finns formen noga förtecknad. Och exempel på folk som brukat den är Dalin, Atterbom och Geijer. Och det som dög för Erik Gustaf Geijer duger också för mig!
2. KARL GUSTAVS TITLAR (på s.42) har blivit fel. Det handlar alltså om så kallade anspråkstitlar och den korrekta versionen lyder: ”Pfalzgreve vid Rhen och i Bayern, hertig till Jülich, Kleve und Berg, greve till Veldenz, Sponheim, Marck och Ravensberg, herre till Rawenstein”. Pfalzgreveskapet gällde alltså två SKILDA territorier.
3. GUMMID. Är det ett feltryck? Nej, det är ett adjektiv, som är synonym till ”gummiartad”.
4. FÖRSÄTTSKARTAN rymmer ett litet pinsamt fel. Den föregriper freden i Roskilde med tre år, och framställer Bohuslän som vore det redan gjort till svenskt land. Det vet vi ju alla att så inte var fallet år 1655; då var det ännu norskt.
5. RUTA 4 på kartan på s.511 lyder ”Efter att ha fått förstärkningar rycker den svenska kåren mot Laholm. Den 31 augusti möter de den svenska hären i en strid vid Genevad.” I den sista meningen skall givetvis den ”svenska hären” bytas ut mot ”danska hären”. (Tack till Assar Westerlund.)
6. VINDRIKTNINGEN på sida 602, rad 10, beskriv som en ”frisk nordvästan”, vilket självklart inte stämmer. Tvärtom skall det vara, en frisk sydvästan. (Tack till Mats Bergström.)
7. SKALFEL. På s. 113 rad 19 står det att Karl Gustav drog sig ”än längre in i sitt Bornholmska skal”. Det skall självklart vara ”Borgholmska skal”. (Tack till Mikael K. Hansen.)
8. ”ANTOG” skall det stå på s.599 rad 19, inte ”avtog”, för om det var något som Karl Gustavs principlöshet gjorde med åren, så inte var det att avta. (Tack till Mårten Lindstål.)
9. LOPPOR, INTE LÖSS. På s.435 har jag gjort mig skyldig till en liten Lindqvistare, när jag skriver att ”böldpest sprids med löss”. Icke så. Böldspest sprids med loppor. Byt alltså ut alla referenser till ”löss” på den sidan mot ”loppor”. Och meningen på rad 13, som börjar ”just böldpest sprids med löss…” skall lyda ”just böldpest sprids med loppor – komna av smittade råttor -, och genom den här…” etc. (Jag har alltid betraktat loppor och löss som synonyma begrepp, men nu vet jag bättre! Tack till Eva Ström.)
10. FEL SPRÅK. På några ställen i kapitel 7:2 talar jag om ”den rysktalande befolkningen i Ingermanland och Kexholms län”. Folkmajoritet i dessa områden var dock inte ryskspråkig, utan talade istället ingriska eller karelska. Poängen – som ligger i linje med argumentationen på en rad andra ställen i boken – är att deras stöd för den ryska invasionen mer handlade om religion – de var grek-ortodoxa – än etnicitet. (Tack till Raimo Henriksson.)
11. GATNAMN. Den gata i Köpenhamn som nämns på s.770 heter Vester Voldgade, inget annat. (Tack till Olof Lindh.)
12. KARTFEL. På kartan s. 727 står det under punkten 9 att de två danska kårerna fortsatte mot Nyborg ”den 12 december”. Detta skall självklart vara den 12 november. (Tack till Mikael Jakobsson.)
13. HUGG I STEN. På sidan 612 påstår jag att Kronborgs slott är ”byggt i bastant gotländsk granit”, vilket i sig är en prestation, då sten av detta slag ej går att påträffa på ön. Stryk alltså ”gotländsk”. (Tack till Lars A Olsson.)
14. SJÖ OCH SUND. I skarven mellan sidorna 600 och 601 talas det om ”reglerna för salut i Östersund”. Skall vara Öresund. (Tack till Bengt Tandberg.)
15. VAD GÄLLER KONSTANTINOPELS BELÄGRING, omtalad på s.245, har jag på något vis kastat om siffrorna. Den ägde som bekant rum år 1453, inte 1435. Hmm, undrar vad en minnesforskare skulle säga om denna…(Tack till Stefan Forsberg.)
16. RYKTET OM FABIAN VON FERSENS DÖD, antytt i en not på s.672, är betydligt överdrivet. Han deltog i stormningen av Köpenhamn, men överlevde faktiskt. Enklast: stryk noten. (Tack till bl.a. Michael Nilsson.)
17. HJÄLTEN VID SAN, som ledde anfallet över floden 1656, hette förvisso Cruus, dock ej Lars utan GUSTAF. Det handlar alltså om två olika personer, och den koppling jag gör till Agneta Horns make på s.379 är helt uppåt väggarna. Detta måste nog betecknas som ett s.k. smaskigt fel…, jag rodnar. Upptäckaren har redan fått sin belöning per post: en del av en tegelsten funnen i jorden vid slottet i Sandomierz, en rest från svenskarnas sprängning år 1656. (Stort tack till Michael Nilsson.)
18. NÄR DOG KRISTOFFER ATTERDAG? På s.245 kan man med enkel matematik komma fram till att året han dog ”i ursinnighet” var 1365, men i verkligheten dog han redan 1363. Stryk årtalsreferensen. (Tack till min danske läsare Mikael K. Hansen.)
19. BREGENZ HETER I VERKLIGHETEN STADEN som återfinns längst ned till vänster på försättskartan över Europa 1655. Inte Bergenz. (Tack till Göran Andersson.)
20. HUR FLYTER WARTA? På sidan 200 står det att Konin ligger ”nedströms från Poznan”, men då Warta rinner mot kusten, borde det i stället stå ”uppströms från Poznan”. (Tack till Krister Johannesson.)
21. VÄDERSTRECK. På sidan 465 står det att man i den svensk-transsylvanska armén beslutat att gå ”mot nordväst”. Skall givetvis vara ”mot nordöst” – se bara kartan. (Igen tack till Krister Johannesson.)
22. FEL NATION!. På sidan 483 omtalas statsbildningen ”Tyska riket av romersk nation”. Något sådant har aldrig funnits. Hjärnsläpp. Skall självklart vara ”Romerska riket av tysk nation”. (Åter igen tack till Krister Johannesson.)
23. OKLARA ÅR. På sidan 505 kan man få intrycket att lantdagarna ägde rum 1657 – det står ”sommaren och hösten det året”. För tydlighetens skull bör där stå ”sommaren och hösten 1656”. (Åter tack till en skarpögd Krister Johannesson.)
24. ETT KARTFEL. På kartan på sidan 511, ruta 1, kan man få intrycket att det var Stenbock som förde befäl över den svenska kår som sommaren 1657 gick in i Halland. Det skall självklart vara Brahe. (Tack Krister Johannesson!)
25. MER VÄDERSTRECK. På sidan 512 står det att Kattarp ligger ”en knapp mil väst om Laholm”. Öst skall det givetvis vara, öst. (Tack till… just det: Krister Johannesson.)
26. ÄNNU MER VÄDERSTRECK. På sidan 528 sägs att den del av Frederiksoddes försvarsverk som angreps av högerkolonnen var ”den yttre norra änden”, men mer passande vore att beskriva den som ”den yttre sydvästra änden”. (Tack Krister J.)
27. FEL LAND. På sidan 607 står det ”Så sent som under överskeppningen till Jylland…”. Tja, danskarna skulle nog ha tyckt om i det fall svenskarna skeppats just dit, men i verkligheten landade armén givetvis på Själland. Slarv! (Tack Krister Johannesson.)
28. EN KUNGLIG DESERTÖR. På sidan 746 blir kungens bror Adolf Johan förlåten för sin desertering från Pommern, men den provins han schappade från var självklart Preussen – som man kan läsa på sidan 723. (Ett sista tack till Krister Johannesson, som nog borde överväga en karriär som korrekturläsare.)
29. HÖGER OCH VÄNSTER OM. På sidan 201 står det att om man seglar ”uppför” Düna så dyker Riga upp på höger hand, vilket den förvisso gör, förutsatt dock att du seglar ”nedför” floden. (Tack till Rolf Andersson i Erlangen.)
30. FELAKTIGT UTPEKAD SOM VARULV. På sidan 125-126 berättar jag om det märkliga fenomenet varulvar, och om adelsmannen Jacob Jacobsson Sneckenberg, som under tre års tid ska ha varit förvandlad till en sådan varelse. Detta är fel. Jag har läst Ogiers dagbok slarvigt. Det var inte Sneckenberg utan en av hans underlydande som drabbades av detta öde. (Tack till Daniel Olin!)

Brev från nollpunkten

1. FEL LUDVIG. På sidan 166 omnämns en tortyr 1757 av en man som försökt mörda en fransk kung. Kungen ifråga var givetvis Ludvig XV, inte Ludvig XVI. (Tack till Thomas Lind i Lund.)
2. ETT E FÖR LITE. På sidorna 20, 48 och 49 nämns den tyske konstnären Grosz med förnamnet Georg. Han stavade själv GeorgE, på det engelska sättet, enligt vad jag blivit upplyst just för att markera avstånd till det tyska. (Igen tack till Thomas Lindh i Lund..)
3. FEL BOMB! Ingmar Ingemansson har hittat ett STORT fel på sidan 268 i essän om bombningen av Nagasaki. Jag citerar här honom: ”Denna lista avser apteringen av ”Little Boy” [alltså inte ”Fat Man”, som jag skriver], vilken utfördes av kapten William ”Deke” Parsons (vapenspecialist inom Mannhattanprojektet) och påbörjades 15 minuter efter det att ”Enola Gay” lämnat Tinian. (Då Parsons skulle börja apteringen sände Paul Tibbets ut meddelandet ”The judge is going to work” på radion till Tinian och till den B 29:a som stod på Iwo Jima som reservplan till vilket bomben skulle lastas om behov uppstod). Parsons tog själv beslutet att utföra apteringen av bomben efter start, det var meningen att planet skulle lyfta med bomben apterad. Orsaken till Parsons beslut var att det inte var ovanligt med tillbud/krascher vid såväl start som landning med B 29:orna. (Dessa plan var inte lätta att flyga.) Om bomben var apterad vid start och planet kraschade fanns givetvis risken att bomben detonerat och därmed utraderat hela Tinian. … ”Fat Man” var en helt annan typ av bomb än ”Little Boy”. Den senare var inte ens testad innan den fälldes, då dess konstruktion var ”enkel” jämfört med ”Fat Man”. (Som belöning för att han hittat detta stora fel har jag skickat ett antal böcker till honom.)
4. TIDSINSTÄLLNINGEN. Ingmar Ingemansson har också funnit ett annat fel i samma essä, nu på sidan 269, där jag skriver att det fanns risk för att tidsinställningen på ”Fat Man” startat: Han skriver: ”Visserligen fanns risken att tidsinställningen startat. Dock skulle detta inte räcka för en detonation. Båda bomberna – ”Little boy” och ”Fat Man” – var utrustade med ett detonationssystem som bestod av tre delar. Den första delen bestod av en tidmätningssekvens. Då bomben lämnade planet startade en tidräkningssekvens ( i ”Little Boy” bestod den av tre(?) urverk från mekaniska klockor). Då denna tid avlöpt trädde nästa del i detonationsmekanismen in. Bomben var utrustad med barometer som detekterade lufttrycket. Vid ett visst förinställt tryck tog så den sista delen av systemet vid. Längst fram på bomben satt fyra radarantenner ”Archies” som sände och tog emot radarsignaler som bombens tre radaranläggningar genererade. Med dessa signaler kunde avståndet till marken bestämmas. Då minst två av de tre radaranläggningarna angav samma avstånd utlöstes detonationen av den konventionella krutladdningen, vilken sköt iväg uranstycket genom ”kanonröret” till uranet som satt i bombens främre del, vilket skapade en överkritisk massa. … Eftersom inte enbart tidräkningssekvensen är tillräcklig för att detonera bomben är det inte möjligt att ett eventuellt fel i tidräkningssystemet skulle utlöst detonationen, så som står i boken.”

Ofredsår

1. LOPPOR, INTE LÖSS. På s.49 har jag gjort mig skyldig till samma missförstånd som i ”Den oövervinnerlige”. Jag påstår nämligen att pest ”spreds med löss”. Detta stämmer ej. Böldspest sprids alltså med loppor. Byt alltså ut alla referenser till ”löss” på den sidan mot ”loppor”. Och meningen på 2:a raden från slutet bör lyda ”Själva sjukdomen spreds med loppor, som levat på smittade råttor – och loppor fanns det gott om…” etc. (Igen tack till Eva Ström.)
2. ”UPPBRÖSTNING, MARSCHFÄRDIGA!”. I Ofredsår, exv på s.230, använder jag termen uppbröstade artilleripjäser i meningen uppställda, skjutklara. Fel! Detta är givetvis ett hjärnsläpp från min sida, oförlåtligt då jag själv är utbildad artillerist, som minst 100 gånger ropat ”uppbröstning, marschfärdiga!” till ett batteri väntande i snön. Den rätta termen är AVbröstad, avbröstad. Inget annat. (Tack till Björn Andersson.)