Tre älskares bekännelser

Det är svårt att tänka sig en text utan en läsare, ett opus som skrivs för att ses av ingen annan än skribenten själv. Det finns dock en typ av verk som möjligen hör hemma i denna rara art av litteratur. Det är de hemliga dagböckerna och då i synnerhet de som rymmer en myckenhet med detaljer om skribentens allra mest intima könsliv. Hur skall vi i så fall förklara det? Kanske är det en särskilt manlig genre? Alla män skriver listor över sina erövringar, sägs det, och månne är den här typen av sexuellt explicita diarier en mer elaborerad variant av detta. Men det handlar nog om mer än bara manlig fåfänga (vilken som bekant är större än den kvinnliga dito, även om den understundom tar sig mer subtila och dolda former). Skrivandet verkar i dessa fall också ha varit ett sätt att dröja kvar vid olika erfarenheter, ett sätt att åter genomleva dem, igen och igen, i det oändliga.

Den vanliga dagboken kan ses som ett försök att hejda tiden - dess funktion som trotsare av förgängligheten har i dag alltmer övertagits av fotografiet. Den erotiska dagboken är ett specialfall, nämligen en bank av samlade fantasier som man hela tiden kan vända åter till. Det finns nämligen en lite sorgsen paradox inbyggd i den manliga sexualiteten: på samma gång som en man hela tiden jagar fullbordan och förlösning är han också livrädd för densamma, just därför att detta står för ett slut på något han aldrig vill skall upphöra. I minnet finns den möjlighet till ständig och stadig upprepning som saknas i det verkliga livet - detta är förresten sannolikt en del av förklaringen till att pornografi skapad av män i regel är så enhanda och tjatig och därför också helt omöjlig som konst. Eller som Jacques de Seingalt - mer känd som Gian Giacomo Casanova - skriver i början av sin kända och högst läsvärda självbiografi: "Vad de utomstående beträffar, kan jag inte hindra dem från att läsa mig, men det räcker för mig att veta att det inte är för dem som jag skriver. När jag minns alla de nöjen jag har haft, förnyar jag dem, jag upplever dem på nytt."

Men oavsett vad syftet varit med dessa lönnliga journaler så är de helt ovärderliga för historikerna. Med hjälp av dem blir det nämligen möjligt att kasta en stråle av ljus över den del av förflutenhetens landskap där mörkret ligger som allra tätast. Kanske gör bristen på källmaterial det omöjligt att skriva Sexualitetens historia, möjligen måste vi nöja oss med att skriva sexualiteternas. Men låt oss ställa några av dessa minnesanteckningar invid varandra och se vad de har att säga oss om könsliv, moral och omoral genom tiderna. För att något underlätta en dylik jämförelse har jag valt tre dagböcker som alla är skrivna av män hemhöriga på de brittiska öarna, en från 1600-talet, en från 1700-talet och en från 1800-talet.

Den förste av våra hemliga journalskrivare är Samuel Pepys, född 1633, en duglig, energisk och lätt pompös karl som gjorde god karriär som ämbetsman i den engelska flottans tjänst. Psykoanalytiskt lagda skulle nog kalla honom för en anal karaktär: punktlig, gniden och strängt upptagen med att bringa ordning och reda i allt var han urtypen för en modern byråkrat. Under åren 1660-69 förde han en utförlig dagbok. Den var aldrig avsedd att läsas av någon annan än honom själv och skrevs på en mycket svårtydd stenografi - hans högst personliga upplaga av det så kallade Sheltonsystemet. (Pepys hör alltså inte till dem som sålt sitt psyke och sina lortiga kalsonger för att få lite uppmärksamhet.) När texten oblygt dechiffrerades i början av 1800-talet av en pastor John Smith var det givetvis ett nidingsdåd, men ett gott sådant som gav världen ett unikt historiskt dokument.

I dagboken skildras med säker hand ett England där revolution går över i restauration, kungen vänder åter, Cromwells ruttna kropp grävs upp och sätts i galgen, luften fylls av kanondån från anfallande holländska skepp och ett pesthärjat London går upp i rök. På ett storslaget enkelt vis förenas det privata och det allmänna och allt bärs upp av Pepys klara, lite kubistiska prosa och hans skarpa blick. Dagboken är rik på goda detaljer, och det är nog det som gör den så levande. Som till exempel då han den 5 maj 1668 på teatern noterade hur kungens älskarinna Lady Castlemaine bad en kammarjungfru "att få en liten musch från hennes ansikte, och förde den till munnen och slickade på den och satte den sedan på sig själv, invid munnen, antagligen kände hon att hon höll på att få en finne där". Eller då han under den stora branden den 2 september 1666 såg "att de eländiga duvorna ej ville lämna sina hus utan svävade kring fönstren och balkongerna, till dess att vissa av dem fick sina vingar brända och föll ned". Dessa minnesanteckningar är en utsökt läsupplevelse.

I dagboken möter oss också den private Pepys. Sådant som annars är ytterligt svårt att få sikte på i historiska källor ligger här i öppen dager. Där finns noggranna anteckningar om vad han äter och vad han bär för kläder, musik han spelar och teaterstycken han ser; där beskrivs de egna lössen, fruns håravfall och hur han vaknar upp kall och nedspydd efter en ovanligt grundlig fylla; olika kroppsliga krämpor och hygienska vanor redovisas också. För Pepys visar med en förödande uppriktighet fram allt: mutorna och fifflet på kontoret, sin feghet och fåfänga, sitt dåliga humör och sina attacker av svartsjuka, sina fobier och drömmar.

Läsaren får även ta del av hans erotiska liv och sexuella dagdrömmar. (Detta har alltid gett olika utgivare huvudvärk. De har generat mumlat om sjukdom och tidens oskick och sedan bryskt strukit olika partier som bedömts som otryckbara. Det är bara några år sedan som det kom ut en första fullständig upplaga i England. Den som sist gav ut en förkortad populär utgåva av Pepys dagbok, Robert Latham, lyckades också utan att darra på manschetten stryka nästan alla "känsliga" partier.) Pepys fantiserade livligt om andra kvinnor, och i dagboken noterar han med byråkratiskt nit var gång han runkar. Det händer också att han köper pornografiska verk som han onanerar sig igenom, varefter han raskt bränner dem. Det intima samlivet med hustrun Elizabeth lämnade periodvis en del övrigt att önska och frestelsen att vara henne otrogen kunde han inte motstå knappt en enda gång. Paniskt rädd för veneriska sjukdomar undvek han dock nästan all kontakt med horor. (Dagboken ger vid handen att kondomen vid denna tid var rätt okänd: man kände uppenbarligen inte till något enkelt sätt att skydda sig mot könssjukdomar och oönskade graviditeter.)

I dagboken är det istället ett evinnerligt kladdande på tjänsteflickorna, han raggar ivrigt i kyrkan och följer efter okända kvinnor på gatan. Ibland får man ta del av scener som målar upp 1600-talskvinnornas sexuella betryck i hjärtskärande detaljer. Han aktar sig inte ens för att med lock och pock söka få olika underlydandes fruar och döttrar på rygg. Just det sistnämnda lyckades han med i en häpnadsväckande grad. Det var tveklöst så att vissa karlar medvetet tillät deras fruar inleda förhållanden med den kärlekskranke Pepys, enbart för att själva kunna utvinna olika karriärmässiga fördelar. Han såg inte särskilt bra ut: ovalt ansikte, lång näsa, fyllig mun och en lätt skelande blick. Under drygt tio år lyckades han ändock förföra ett femtiotal kvinnor. Flera av dem var i någon mån beroende av honom. Där var det utan tvekan frågan om ett rätt cyniskt utnyttjande. Andra var unga kvinnor han fann på olika krogar, fruns väninnor, affärsbekantas äkta hälfter och en och annan brådmogen och fnissande granndotter.

Detta till trots är det ändå svårt att inte fatta en viss medkänsla för honom. Han syns ha varit en öm och omtänksam älskare som hade lätt för att väcka gensvar hos de kvinnor han närmade sig. För honom var den kvinnliga lusten en självklarhet man måste respektera. Hans drift hade också få drag av öppen aggressivitet. Bäst av allt tyckte han om långa, utdragna möten med kyss och smek som inte med nödvändighet behövde mynna ut i samlag. (Avspeglar detta månne ett äldre sexuellt umgängesmönster i ett Europa där få goda preventivmedel stod att uppbringa?) Pepys är också rörande i all sin alltför mänskliga skröplighet. Gång på gång drabbas han av ruelse där han sitter på krogen eller vaknar upp i fel säng; gång på gång lovar han sig själv snar bot och bättring, men han är alltför sensuell och alltför karaktärssvag, och gång på gång misslyckas han med sina föresatser. Vid ett tillfälle ertappar hustrun honom. Han har tagit för vana att leka med tjänarinnornas bröst när de klär honom på mornarna eller löskar hans hår. En kväll efter aftonmålet kammade fruns unga sällskapsdam, Deb Willet, honom. Detta "orsakade den största sorg som jag nånsin känt i denna värld; för min fru, som kom upp utan förvarning, fann mig omfamnande flickan, med min hand under hennes klänning; och sannerligen, jag hade mina fingrar i hennes mus". Detta ledde till en formlig storm av vrede och ursinne från den svartsjuka hustrun och Pepys ryggade snopen åter till den smala vägen.

Maj 1669, ett drygt halvår efter denna incident, slutar dagboken. Pepys syn sviktade och för att inte överanstränga ögonen slutade han föra sina dagliga anteckningar. Samma år dog till hans stora sorg Elizabeth. Pepys fortsatte dock att göra sin karriär, valdes bland annat in i parlamentet och dog slutligen 1703 som en frejdad man, väl belamrad med äretitlar och lovord för sitt intresse för vetenskap och litteratur.

Dagbokskrivare nummer två är James Boswell. Han föddes i Skottland 1740 som son till en lantjunkare. Numera är han mest känd som den berömde litteratören Samuel Johnsons följeslagare och levnadstecknare; hans Samuel Johnsons liv är med rätta känd som en alldeles strålande biografi. Hans porträtt visar upp en svartmuskig och lite fetlagd karl med runt ansikte, låg panna och utskjutande näsa. Boswell var glad, klipsk och ärlig, men melankoliskt lagd och mycket rädd för döden, starkt egoistisk och jagcentrerad. Det sistnämnda draget i hans karaktär gjorde att han fann allt om sig själv vara av allra yppersta intresse. Genom åren skrev han så ihop kopiösa mängder av dagböcker och minnesanteckningar, där nästan intet ansågs vara för litet eller för pinsamt att omnämna. I dessa möter oss en man som i mycket var fången i sin egen sexuella drift. Detta skapade tid efter annan stora besvär för honom, dels givetvis i hans äktenskap, dels även rent hälsomässigt - han hann med att genomlida minst 17 anfall av gonorré före sin död. (Under denna epok i motsats till den föregående fanns kondomer att tillgå, även om de var nog så svåra att få tag på; Boswell skaffade sig en dylik tingest som han kallade "min rustning", men att bruka den fann han vara "blott en trist tillfredsställelse" och han slarvade därför gärna utan.)

Mellan hans tjugonde och tjugonionde år var han, som man säger, intim med en lång rad rad kvinnor. Tre var gifta högreståndskvinnor, fyra var skådespelerskor, en var Rousseaus gamla livsledsagarinna Thérèse Levasseur - han uppvaktade helst vad han kallade för "kultiverade kvinnor", sådana som kunde förväntas ge ett gott utbyte både könsligt och intellektuellt. Ett sextiotal var horor som han köpte i England och under sina olika resor på kontinenten. (Det var främst de som försåg honom med gonorré.) En del andra kom från de lägre skikten i samhället. Ett sådant möte skedde då han befann sig på resa i Dresden, och en kvinna knackade på hans dörr för att sälja choklad: "Jag lekte med henne och såg då att hon var med barn. Åhå, ett säkert stycke. In i mitt rum. 'Habst du ein Mann?' 'Ja, in der Guards bei Potsdam.' På en gång till sängen. På en minut - färdigt... Förlåt mig, har jag nu begått äktenskapsbrott?... Släpp taget om detta. Jag skall inte tänka mer på det. Gudomliga Väsen, förlåt dessa felsteg begångna av en svag dödlig."

Här framskymtar ännu ett av hans stora problem. En strängt kalvinistisk uppfostran gjorde att han efter sina erotiska eskapader ofta fylldes med helt överväldigande känslor av äckel, skam och ånger. Liksom Pepys var han snar till orubbliga löften om bot och bättring och precis lika snar att bryta dem. Det blev till slut något av ett livsprojekt för honom att få till en dräglig balans mellan denna inokulerade moralkänsla och hans egen hejdlösa njutningslystnad. I det syftet sökte han 1764 upp Rousseau och målade för honom upp något slags priapisk godsägarutopi; den gick ut på att om han var rik kunde han ta åt sig hela koppel med flickor: "Jag gör dem gravida, så gynnas förökningen. Jag ger dem hemgift och gifter bort dem med goda bönder som är mycket glada att få dem ... och jag, på min sida, har fått fördelen att njuta en stor myckenhet kvinnor." Rosseau var inte sådär helt övertygad om värdet i detta erotiska frihjulsfilosoferande, utan påpekade istället med viss skärpa att köttets lustar var intet jämfört med de andliga dito. Styrkt i anden reste Boswell därifrån och lyckades också leva efter denna vackra princip i den för honom högst aktningsvärda tidsperioden av en hel månad.

Rosseaus lösligt grundade sublimering av sexualdriften var givetvis inget för en person som James Boswell, som kunde känna en så oskrymtad förtjusning över könslivet och, inte minst, sin egen potens. I början av sin erotiska karriär lärde han känna en 24-årig skådespelerska, Louisa Lewis. Efter en tids uppvaktning var det så äntligt dags för den stora stunden (och man märker av den något styltiga prosan att detta också var i början av hans litterära karriär): "Jag gick försiktigt in i rummet, och i ett ljuvt rus gled jag ned i sängen och omklamrades genast av hennes snövita armar och trycktes till hennes snövita barm. Himmel, huru vi gåvo oss hän åt kärleksleken! [- - -] På ett ögonblick kände jag mig eldad av kärlekens starkaste krafter, och mitt älskade föremåls godhet beredde mig det yppersta gästabud. Stolt över min gudalika kraft återupptog jag snart den ädla leken. Jag stod mitt uppe i hälsans högsta blomstring. Återhållsamheten i min livsföring hade bevarat mig från att förslappas och försvagas, och mitt sjudande blod slog högt och raskt signaler till anfall. En mer vällustrik natt har jag aldrig upplevat. Fem gånger sjönk jag ned alldeles bedövad av hänryckning. Louisa var vanvettigt betagen i mig; hon förklarade att jag var ett mirakel och frågade mig om icke detta överstege den mänskliga naturens förmåga. Jag sade att dubbelt så mycket var möjligt, men så var det ej, ehuru jag i mitt sinne var en smula stolt över vad jag uträttat." Han skiner som en sol efter detta kraftprov. Den dagens anteckningar avslutas med ett nöjt utrop: "förvisso kan jag nu kallas en stor älskare."

Men denna tillfälliga eufori till trots framträder Boswell som sorglig figur. Allt oftare förlorar han sig i långa pajaserier av hejdlöst superi, kortspel och spring efter billiga fnask, varefter han med grundligt infekterat organ alltid dryper hem till sin oändligt tålmodiga hustru, Margaret Montgomerie, berättar allt och ödmjukt ber om att bli förlåten - vilket han också alltid blir. Särskilt efter Margarets förtidiga död i tuberkulos 1789 glider han så in i en allt djupare misär och förnedring. Boswell blir till slut en ökänd figur där han rusig raglar fram på Londons mindre fina gator, solkig och som vanligt spejande med fylleskumma ögon efter något kvinnfolk som kanske skulle visa sig vara tillgängligt. Han dog i maj 1795. Den direkta dödsorsaken var cancer i urinblåsan.

Detta för oss fram till 1800-talet och den tredje mannen i vår samling lönnliga litteratörer. Han är anonym. Det vi vet om hans liv har vi via hans magnum opus, ett verk så extraordinärt, så osannolikt, att det ställer till och med Pepys och Boswells dagböcker i kalla skuggan. Han var född någon gång mellan 1820 och 1825 och kom från en välbärgad medelklassfamilj. Ett stort och påpassligt arv gjorde det vid 21 års ålder möjligt för honom att, till släktens pyramidala fasa, lämna den förutbestämda militära banan och istället ge sig in på det som kom att uppta honom större delen av hans återstående liv: skörlevnad på heltid. Vad som dock skiljer honom från de tätt packade brigader av unga överklasslättingar som under denna tid drog runt och levde det så kallade livet i Europa är att vår anonyme dagboksskrivare skrev ned allt. I detalj. Detta arbete har en betydligt mindre vikt än både Pepys och Boswells, både litterärt och historiskt. De två föregående bjuder ett bedövande rikt flöde av upplysningar om sin samtids liv både i stort och smått, i helg och söcken. Den anonyme viktorianen intresserar sig dock nästan bara för en enda sak: sex.

Mot slutet av sitt liv lät han i största hemlighet trycka ett tjugotal exemplar av vad som var en överarbetad upplaga av dessa digra anteckningar. Detta verk, som då fick namnet My Secret Life, är en högst voluminös pjäs på elva band. Den berättar med en utförlighet som är lika monoton som monoman om alla de sexuella erfarenheter han gjort från tidiga barnaår fram till ålderdomen. Dess kanske största värde ligger i att den är så ärlig och öppenhjärtig: han döljer inte sådant som ångest över formatet på sin penis, en ibland sviktande potens eller olika bittra misslyckanden. Att han trots kraftiga nedskärningar ändå lyckats klämma ur sig ett verk på hela 4 200 sidor har att göra med att han var fanatiskt promiskuös. Mot slutet av sitt liv kan han konstatera att summan av hans partners uppgick till runt 1 200. (Han skriver lite eller inget om eventuell avkomma; hans skrifter ger dock vid handen att olagliga aborter var rätt vanligt förekommande i det viktorianska England.) "När jag tittar igenom dagböcker och minnesanteckningar", skriver han inte utan en viss stolthet, "finner jag att jag har haft kvinnor från trettiosju olika riken, kungadömen eller länder, och av åttio eller flera olika nationaliteter, inklusive varenda en av de i Europa förekommande förutom den lapska." De elva volymerna är alltså en katalogaria, där det förutom en myckenhet med beskrivningar av de allra mest banala heterosexuella akterna också förekommer en hel del könsliga orginaliteter som flagellantism, kiss och bajs, trekanter och annat smått och gott. Nil novi sub sole.

Detta något imposanta antal erövringar får dock inte förleda någon att tro att vi har att göra med Don Juan i en senare inkarnation. För det mesta handlar det om köpt sex. Den anonyme viktorianen var nämligen en horkarl av närmast bibliska proportioner. Under tiden som han samlar ihop sitt sexuella herbarium gör han av med, inte en, inte två, utan tre smärre förmögenheter. (Noga noterar han också hela tiden hur mycket den och den horan kostat och då och då förekommer lite gnäll över hur dyrt allt har blivit.) Dock räddas han alltid från det celibat de svage kallar monogami genom nya arv, som opåkallat faller ned i hans alltid lika tacksamma knä. Så bär det av igen med chapeau-claquen käckt på svaj och andan i halsen: omkring på Londons gator, runt i England, ut på kontinenten. (Hans berättelse från dessa resor är, som Steven Marcus skriver i sin insiktsfulla analys, "Europa skådat genom ögat på en penis".) När han inte hyr prostituerade på mörka och urindoftande smågator drar han runt och försöker ragga upp förbipasserande flickor med hjälp av pekuniära argument. Vid ett tillfälle är han ute och går på landet när han ser två arbetande kvinnor, "långa, bastanta och dammiga", båda i mörkblå klänning och svart kapott. Skakande av en som vanligt snabbt uppflammande attack av kättja antastar han dem. Han bjuder pengar mot samlag. Efter ett visst schackrande får han sin vilja igenom. En av kvinnorna följer honom in bland gravstenarna på en näraliggande kyrkogård: "Jag tog av mig min rock, gjorde den till ett knyte, och lade ned för henne att lägga huvudet på. 'Såja - såja' sa jag och drog ned henne. Hon gjorde inget motstånd. Jag såg vita lår och en vit mage, svart hår på hennes sköte; och nästa minut så kom jag inne i henne." Strax efteråt bestiger han även kvinna nummer två, varefter han betalar dem och de skils åt.

Scenen är typisk. Dels visar den upp en sexualitet som är nästan helt anonym och känslolös, förkrympt till ett ting, förfallen till en vara. Dels finns där frågan om klass och makt. De kvinnor han köper och förför kommer nästan alla från samhällets lägsta skikt. De är de underlydande, de underdåniga, de underkastade; han är gentlemannen i bonjour som dras till dem och föraktar dem på samma gång och som utnyttjar sina klassmässiga privilegier till att utnyttja dem. All hans skörlevnad och yviga sexuella laborerande är den klassiska kapitalismens tankar om laisser-faire och egendomens totala rätt tillämpad på kalsongnivå. Han jagar enbart sin egen njutning och söker aggressivt sina "erfarenheter", kosta vad det kosta vill. Därför innehåller dessa erotiska memoarer också en hel del svinerier, som skulle ha renderat honom högst kännbar näpst om han levat i en annan tid eller annan klass. Karln begår ett antal våldtäkter, bland annat på en tonårig flicka - därtill tubbad av sin kusin som anser att det är något av en given rätt för traktens godsägare; vid ett annat tillfälle köper han och brukar en tio år gammal flicka - att deflorera oskulder ansågs som känt vara en särskilt pikant njutning under denna tid.

Tre män, på intet sätt ordinära eller genomsnittliga - och när det gäller mänsklig sexualitet finns det gudskelov inget som kan kallas för genomsnittligt. Tillsammans speglar de delar av den europeiska sexualitetens historia under 300 år. Hos Pepys skymtar vi det fördomsfria 1600-talet, där öppenheten kring sexuella ting var rätt stor, en värld av "raka gester, skamlöst tal, öppna överträdelser, framvisade och lätt åtkomliga kroppsformer", som Michel Foucault skriver. (När Pepys visar upp sexuell ångest springer den främst ur den konkreta situationen - skräck över att förlora hustrun, över att missköta sitt arbete, etcetera - än ur ett formlöst överjags tunga predikningar. Det är väl därför vissa finner honom "barnslig".) Boswell ger oss 1700-talet, som i sin fördragsamhet med skörlevnad i mycket påminner om 1600-talet och som på vissa punkter även går lite längre. (De gonorrébesvär som med gökurets envishet gång på gång uppenbarar sig på dagbokssidorna är också ett eko av de allmänna problem man hade med könssjukdomar under denna epok.)

I Boswells svåra kamp att förlika sin kroppsliga lust med ett från barnsben inplantat dåligt samvete anar vi dock den fortgående civiliseringen, som förde fram mot en mer behärskad, tuktad, disciplinerad och mindre frimodig människotyp. Hos vår anonyme viktorian går det, hur märkligt det än låter, att se hur detta förlopp nått något av sin fullbordan. Vad han illustrerar är hur 1800-talets svårt skambelastade moral fått sexualiteten att gå under jorden, för att där spricka ut i nya fula och förvridna former. Den öppenhet som går att se hos Pepys och Boswell har gett vika för bigotteri, fiffel och dunkelt bakgatsfusk. Och den kvinnliga lust som var en självklarhet för en man på 1600-talet har i viktoriansk tid blivit till något man måste argumentera för, i trots mot en pryd officiell kultur som säger att den inte finns.

Hur svårt, för att inte säga ogörligt det ändock är att dra vittgående slutsatser utifrån tre enskilda fall bör givetvis betonas. Freud skriver i en av sina sexualteoretiska essäer om skillnaden mellan antikens erotiska liv och det han kunde se i sin samtid: "De antika lade tyngdpunkten på själva instinkten, medan vi betonar dess objekt." Freud menade att under antiken hyllade man instinkten och att man därför var benägen att slösa den även på ringa objekt, medan en modern människa har ett slags förakt för sexualiteten i dess instinktiva form och bara erkänner den i den mån objektet är "rätt". Prövar man denna utmärkta tanke på de tre dagboksskrivarna visar sig ingenting stämma. Tidsföljden är helt omkastad. Vår anonyma viktorian när en sexualitet som är helt uppenbart inriktad på instinkten. Vilka kvinnor han ligger med är egalt: han söker bara utlevelse för sin egen aggressiva drift. Pepys som levde dryga 200 år före honom är mycket mer fixerad vid just objektet: han säger sig själv vara besatt av kvinnlig skönhet, för honom duger verkligen inte vem som helst.

Till sist. Även om det i dessa tre små tunna spegelskärvor går att ana stora och viktiga omstöpningar i sexualmoralen bör det emellertid understrykas att allt inte förändrades. På vissa punkter flyter nämligen 1600-, 1700- och 1800-talen ihop och blir intill förblandning lika varandra. För oavsett om vi läser Pepys, Boswell eller My Secret Life är det uppenbart att vi i alla fallen står inför en värld styrd av den manliga driften, där den kvinnliga sexualiteten är satt på undantag och där dubbelmoralen sänder sin jästa stank in i livets alla prång och gömmen.

 

Personligt | Äldre verk | Textarkiv | Nya boken