Om terroristskräcken i vårt land

Oj, så jag skrattade. Åtminstone till att börja med. Det var någon gång här i somras, och en av våra kvällstidningar hade en artikel om terrorns mål i Sverige. Med bild och allt. Ett av dem har jag personlig koppling till, och det är Bodens fästning. Jag undrade vad det var som gjorde den SÅ betydelsefull. Redan efter det första världskriget var fästningens värde devalverat, men slutliga dödsstöten kom iochmed Gulfkriget, då kryssningsrobotarna och de smarta bomberna visade att den var hopplöst föråldrad. Några år senare lades fästningen ned. (Själv ledde jag som pjäsplutonchef den sista riktiga skjutningen, utan att veta att hela den övning jag inkallats till i vinterkylan var tämligen meningslös.) Och något som länge varit ett museum, har nu blivit det. Jag tog med barnen på en guidad tur för några somrar sedan. Jag pekade upphetsad på kardushissar och flankeringspjäser. Barnen gäspade.

Om jag får tro artikeln, så sitter alltså Usama bin Ladin i sin grotta i Afghanistan och överväger en attack på detta militärhistoriska museum. Den magnifika idiotin i detta påstående gör det lätt att vifta bort, om inte det varit för att vi i ungefär samma veva – strax efter terrordåden i London – fick reda på att Stockholms tunnelbana nu skulle vaktas av extra poliser. Inte för att det förelåg något hot, utan bara för att vi skulle ”känna oss” säkrare. (Jämför med tiden efter 11:e september, då regeringen lät jaktplan avpatrullera luften över Stockholm. Som inte bara var omotiverat utan även poänglöst. För OM nu någon självmordspilot kapat ett plan för att flyga in med det, säg, i Skybaren på Viking Hotel, så är ändå Flygvapnet i lag förbjudet att ingripa.) Jag tror dock att åsynen av dessa poliser har samma effekt som den påhittade nyheten om terrorhotet mot Bodens fästning: det minskar inte rädslan, det ökar den. Och att detta är att spela terroristerna i händerna. De vill sprida skräck. Därav deras namn: TERROR-ister.

Och i veckan gick så första avsnittet av ”Kommissionen” i SvT. Serien tar sin utgångspunkt i en terrorattack mot Stockholm, där tusentals människor dör. Jag tror visst att poängen med serien inte är detta med terrorhotet, utan att istället undersöka det politiska kaos som utbryter efter en sådan oerhörd händelse. Men det går inte att komma undan, att det är ännu ett exempel på hur illusoriska terrorister manas upp för åra ögon. Självklart är inte allt detta resultat av någon dunkel konspiration. (Det vore att bli lika fånig själv.) Snarare följden av en förening av tankelättja och effektsökeri. Samt av att man motståndslöst, för motståndslöst, låter sig föras av stämningar i tiden.

Om man är skolad i någon slags pellejönsmarxism är det lätt att förminska kultur, idéer och media till ”speglingar”. Det håller inte. Var utsaga om verkligheten påverkar den. Omedelbart efter terrorattackerna i USA 2001 drevs jag av ett vilt hopp att detta inte behövde bli lika avgörande som det såg ut. Men icke. Vi lever i en annan värld nu. Terrordåden fick den effekt mördarna i Al-Qaida länge hoppats på. Ett chockat USA överreagerade, genomförde sin ogenomtänkta invasion av Irak och plötsligt strömmade rekryterna till för att spränga sig själv, andra och annat i bitar. (Dock ännu inte Bodens fästning.) Jag kan dock inte låta bli att tänka, att om John Skilling och Leslie Robertson, ingenjörerna bakom World Trade Center, råkat använda en annan metod för att säkra våningsplanen, hade tornen kanske inte kollapsat, och då hade kanske reaktionerna varit mer måttfulla. Kanske, kanske, kanske.

Konflikter accelerar. Sådan är deras natur. Vi lever nu skuggrädda i en krigisk skymningszon, hukande för apokalyptiska hot som faktiskt inte finns, inte ännu. Vi kan välja att ge denna acceleration mer energi, eller inte. Men vi kan inte skylla på verkligheten. För i den ingår vi och våra föreställningar. ”Tiden är en flod, som drar mig med, men jag är floden”. För att citera Borges.

Jag skräms av terrorismen. Givetvis. Men jag oroas också över detta frammanande av uppblåsta faror. Till del för att hotet från terr-or-isss-men brukas som universalursäkt för diverse märkliga undantagsåtgärder. Men ytterst för att inget kortsluter förnuftet som just skräck. Och då är det lätt att sluta skratta, även över rötmånadshistorier om terrorattacker på Bodens fästning.

- Peter Englund
DN, 18 augusti 2005

 

Copyright © Peter Englund 2005. Alla rättigheter förbehållna.