Bröderna Marx i Petrograd

Om det inte var så att människor faktiskt miste sina liv i spektaklet skulle man kunna tro att det handlade om ett upptåg inspirerat ej av Karl utan av bröderna Marx. Det hela började söndagen den 21 oktober 1923, då centralkommitt‚n i det tyska kommunistpartiet beslöt att starta en revolution. Denna skulle inledas tisdagen den 23 med hjälp av ett så kallat spontant uppror i Östersjöstaden Kiel, ett uppror som strax skulle sprida sig vidare i Tyskland, ni vet, "som en präriebrand". Datumet var valt för att partiets ryska bröder gärna ville se en "tysk oktober" nära inpå årsdagen av deras eget gripande av makten i Petrograd 1917. Kiel hade valts därför att den förra tyska revolutionen 1918 startats där av krigströtta matroser (som då faktiskt inlett ett uppror som också i verkligheten var helt självmant), och man ville så gärna se en repris av detta.

En man som hette Remmele sändes iväg till Kiel för att överlämna denna order. Centralkommitt‚n kunde nöjt gå hem till sitt och avvakta den stora tyska revolutionens utbrott. Deras lugn varade dock inte länge. När det tyska kommunistpartiets ledare Karl Brandler strax efteråt inför en konferens med sachsiska arbetarrådsrepresentanter tillkännagav planerna på resning, ställde sig dessa helt frågande, ja direkt avvisande - de allra flesta var vänstersocialdemokrater. I samma veva inkom rapporter om att centralregeringen i Berlin uppenbarligen kände till de hemliga planerna. Brandler fick kalla fötter. Efter att ha tänkt en smula på saken kom han och centralkommitt‚n fram till att det kanske inte var en så väldigt god id‚ att sätta i gång en revolution just nu. Hela operationen måste därför ställas in. Ett bud skenade genast iväg till Kiel för att finna Remmele och få stopp på det hela. Kruxet var bara att karln inte stod att finna nånstans. Och nästa dag kunde en något förbluffad centralkommitt‚ läsa i tidningarna att revolutionen hade brutit löst, dock inte i Kiel, utan i Hamburg!

Följande hade skett. När Remmele under måndagen i triumf anlänt till Kiel och stolt meddelat de lokala kommunistledarna att de av alla blivit utvalda att starta den tyska revolutionen 1923 så trodde de inte sina öron. Det var en komplett omöjlighet. Yr av sin sentimentala svaghet för historiska paralleller hade centralkommitt‚n inte bekvämat sig med att se efter hur läget verkligen var i Kiel. År 1918 fanns där 40 000 ilskna värnpliktiga, utleda på krig och brister och inte alltför kittlade av tanken att följa med den tyska högsjöflottan ut på en sista heroisk självmordsseglats; år 1923 fanns i Kiel bara en 2 000 - 3 000 yrkesmilitärer, överhöljda med mensurärr och järnkors och de allra flesta svårt anfäktade av olika högerextremistiska id‚er - den iver de kände inför den kommunistiska världsrevolutionen var rätt måttlig. Där stod Remmele, helt ovetande om kontraordern, med ett papper i nypan som sade att man morgonen därpå till varje pris skulle ställa till med en revolution. Det gällde nu att finna på en ny ort där "gnistan" skulle "tändas". Efter en del hummande och huvudkliande kom man fram till att försöka i, i ... Hamburg.

I elfte timmen gick påbudet ut till de ansvariga i partiet i Hamburg. KPD:s starke man i staden, den före dette sjömannen Ernst Thälmann, tog befälet över operationen, men många av de lokala politiska cheferna och även den person som basade för partiets militära organisation i staden visade sig vara omöjliga att nå. En ny militär chef fick därför framletas i en hast. Denna person, en stackare vid namn Kippenberg, blev alltså purrad i sin säng på kvällen den 22, och högtidligen meddelad att han blivit förordnad till chef för de väpnade kommunistiska grupperna i den stora arbetarstadsdelen Barmbek-Uhlenhorst. Dessutom fick han reda på att de skulle inleda en revolution om några timmar. Att Kippenberg inte var bekant med vare sig organisationen eller dem han skulle leda och dessutom knappt kunde färdas i Hamburg utan att själv gå vilse, det spelade i denna sena timme mindre roll.

Natten blev ett sammelsurium av möten, förvånade frågor, förvirring och nya möten, ny förvirring, osv. Det fanns knappt tid att informera alla berörda, än mindre att lägga några väl genomtänkta planer. I Hamburg fanns det inom kommunistpartiet ett 15-tal stridsgrupper som bestod av 40 till 60 man vardera. De som alls stod att få tag på blev nu larmade. (Det är talande att den som vid sidan av Thälmann var KPD:s ledande figur i Hamburg, läraren Hugo Urbahns, aldrig nåddes av budet. Han sov fridfullt i sin säng under operationens inledande skede.) I dessa grupper ingick det förutom stridande även motorcykelbud, sjukvårdare och till och med särskilda kvinnliga spanarpatruller. Dock hade man tydligen inte brytt sig så särskilt mycket om en sådan banal detalj som att skaffa vapen. Kippenbergs folk hade 19 gevär och 27 revolvrar. Det var allt. Med dessa skulle de gå till attack mot ett tjugotal polisstationer och en stor kasern (som rymde 600 till tänderna väpnade konstaplar och 6 pansarbilar). Någon påminde sig dock att det fanns en liten kulspruta gömd i en by drygt två mil sydost om Hamburg. En patrull sändes genast dit för att hämta den. Kulspruteägaren vägrade dock att släppa den ifrån sig. Det hjälpte inte hur männen från staden än laborerade med hemliga lösenord och annat konspirativt hokuspokus. Slokörade och påtagligt tomhänta fick patrullen vända åter.

Den revolutionära glöden bland de väntande i stridsgrupperna blev något stillad när det stod klart att de i bästa fall kunde räkna med att få ett vapen på 20 man. (Det hjälpte föga att de ansvariga visade upp sin stora militära expertis genom att ge order om en synkronisering av klockorna.) Två grupper smalt bort på stället i den tidiga höstmorgonen. Resten blev av med runt en tredjedel av sitt folk medan de traskade genom de gråtomma gatorna, på väg mot sina olika anfallsmål.

Klockan 4.55 var grupperna på plats. Prick på slaget fem startade revolutionen. Skurar av stridslystna revolutionärer rusade in i ett antal polisstationer och de något yrvakna poliserna tvingades in i sina celler. Sjutton av tjugotre anfallna stationer intogs. Attacken mot polisstationen nr 46 på Ehrenstrasse gick dock i stöpet. Först gick allt så bra, poliserna blev av med sina vapen, etcetera. Dock råkade någon av insurgenterna ute på gatan i misshugg avlossa ett skott. (De glada insurgenternas kunskaper i vapnens bruk hade viss luckor. De behövde bland annat hjälp av de finkade polismännen för att förstå sig på de tagna vapnen. Detta var tydligen ett allmänt problem för revolutionärer under tidigt 20-tal. Under oron i Tallinn året därpå hade man visserligen tillgång till ett parti goda kulsprutepistoler av märket Thompson - en tung sak med en teoretisk eldhastighet på inte mindre än 1 500 skott i minuten - men ingen visste hur man gjorde bruk av dem. Dessa insurgenter hade också en del handgranater. Dock kastade man dessa utan att osäkra dem först, varvid dessa ting - som man antar till måltavlornas inte obetydliga lättnad - hade ungefär samma verkan som en medelstor gråsten.) Männen inne på stationen fick då för sig att de var utsatta för en attack utifrån, varför de genast kullerbytterade ut på gatan i en enda stor skock, varvid poliserna som blev kvar osportsligt nog tog tillbaka sina vapen.

Ett tag på morgonen såg det nästan ut som man kunde förvänta sig av en riktig revolution. Barrikader restes här och var och ett tjockt flöde av käck revolutionsretorik susade genom luften. Systemet med bud som dånade runt på motorcykel hade tydligen vissa brister, för till en början försvann de flesta rapporter och förfrågningar i tomma luften. Fram emot eftermiddagen började dock läget att klarna. Det visade sig då att det i stort sett var lugnt i staden! Någon affär hade blivit plundrad och spårvagnarna hade slutat att gå. Små anfall hade också slagits ut här och var, trots bristen på vapen och information till de i hast inkallade revolutionärerna. De hade dock gett ett mycket klent resultat. Och inte heller hade Massorna infunnit sig. Inte en enda demonstration gick att se, inte en enda sympatistrejk. Massorna hade helt sonika gått till jobbet.

Under tisdagseftermiddagen sköts det en hel del här och var i Hamburg. För det mesta gav det inget annat resultat än trasiga rutor, spräckt väggputs och en ryslig massa oväsen. Vid tolvtiden hade ordningspolisen återhämtat sig från den första chocken och de uppenbarade sig tid efter annan i tätt sluten svinfylking med osande pansarbilar i täten. De hade dock svårt att se några motståndare, varför de då och då i sin upphetsning pepprade på någon grupp nyfikna åskådare eller, än hellre, överöste de olika barrikaderna med handgranater och kopiösa mängder kulor från gevär och kulsprutor så att flisorna rök. De brydde sig då inte om att ta reda på att dessa tunga barrikader, gjorda av gatsten, järnvägsskenor och fälld träd, för det mesta var tomma och oförsvarade. De insurgenter som ännu fanns kvar och som mot förmodan hade vapen satt rätt säkra på omgivande tak och balkonger. Därifrån kunde de i trankil meditation bese eldfesten nere på gatan och även bidra en aning med egen skottlossning. Rykten gick i staden: en båt lastad med vapen var på väg från Sovjetunionen. Ordningens män delade i panik ut bössor till socialdemokrater, högermän och andra som ville ha och släppte lös aeroplan i hotfulla brummande bågar över staden. Men det enda som kom den dagen var kontraordern från centralkommittén, som efter många meandriska turer i Sachsen äntligt nådde sin rätta adressat.

Sent på förmiddagen den 24 oktober hade de flesta av de runt 250 väpnade revolutionärerna smugit sig undan och gömt sina vapen och sig själva. "Revolutionen" var över efter 36 timmar. Poliser kunde posera i triumf vid gediget kulstungna barrikader som hängde och flaggade som trasiga badmintonnät, allt medan man för säkerhets skull utfärdade utegångsförbud och höljde rådhuset och andra offentliga byggnader i täta lager taggtråd. I striderna hade 61 revolutionärer och 17 poliser mist sina liv, antalet sårade uppgick till cirka 260 respektive 54. Betydande förluster syns också ha krävts bland oskyldiga förbipasserande: ambulanser samlade upp 14 döda och 108 sårade på gatorna. Det som brukar kallas för 1923 års tyska revolution var till ända. (Den väckte rätt lite uppmärksamhet, inklämd som den var mellan utbrott av separatistisk oro i Rehnlandet och en högernationalistisk kupp som slogs ut i München drygt två veckor senare, ledd av en dittills okänd före detta korpral, Adolf Hitler.)

Upphovsmannen till den sorglustiga lilla resningen i Hamburg var ytterst ingen annan än Lev Davidovitj Bronstein, alias Leo Trotskij. Han framstår på flera sätt än ett som den arketypiske revolutionären. Begåvad, intelligent och bestyckad med en ursinnig energi hade han på kort tid och uppenbarligen utan större möda skaffat sig en meritlista som torde ha fått håret att resa sig av skräck på en genomsnittlig försvarare av tingens ordning i det gamla Europa: tidigt verksam i den underjordiska revolutionära rörelsen i Ryssland; fängslad ett flertal gånger, förrymd ett flertal gånger; ledde under 1905 års revolt sovjeten i S:t Petersburg; 1917 spelade han en avgörande roll då bolsjevikerna grep makten; under inbördeskriget skapade han ur intet Röda armén, och så vidare. Hans litterära begåvning var otvetydig - George Bernard Shaw kallade honom en gång för "pamflettisternas furste" - och han var en fenomenal talare. Trotskij var något så rart som en handlingskraftig intellektuell, lika glad bakom en bläckplumpad skrivpulpet som på ett krutdisigt slagfält. Det sades att i ett uppror var hans namn värt 40 000 bajonetter. Inte underligt att denne modige och envise karl ett tag sades vara världens farligaste revolutionär.

Han är ett gott exempel på en ny typ som stiger fram på den politiska arenan under 1800-talet: yrkesrevolutionären. Denna person springer fram ur å ena sidan den franska revolutionen, och å andra sidan den anskrämliga process som vi nu kallar för den industriella revolutionen, som innebar att Europa firade nya triumfer i nöd, elände och smuts. Denne yrkesrevolutionär tänker, andas, talar och lever Den Stora Omvälvningen; han och hon är en bohem och patentkverulant tillika, in till döden hängiven en enda stor vision. För yrkesrevolutionärens framväxt är även länkad till en ny syn på utopier. Om man till exempel läser 1500- och 1600-talens olika utopister - Andr‘, Bacon, Burton, de Bergerac, Campanella, de Foigny, Hartlib, Harrington, Winstanley, etcetera - så står det strax klart att de flesta av dem mycket väl visste att de tecknade ingenstansländer. Det är först i och med 1800-talet som man börjar se på utopier som blåkopior för framtiden. Ett sekel av teknologisk och vetenskaplig allmakt föder så ett sekel av politisk allmakt; Jules Vernes ingenjör Robur får något vasst i blicken, drar på sig uniformen och börjar med håret fullt av fraser bygga gaskamrar och Gulagarkipelager, allt led i skapandet av denna sköna nya värld - kosta vad det kosta vill! - som tar sin form ur utopiernas så fluffiga blandning av vita moln och sockervadd. Som yrkesrevolutionär liknar Trotskij väldigt lite dagens radikala, som är figurer av hö och halm som går i bitar när vinden gör ett skarpt kast. Detta är en man som drabbad av en livsid‚ troget följer den mot seger eller undergång.

Trotskij framstår som typisk även i sina dåliga sidor. Han var en person inspärrad i en tanke som snart började att förväxla ideologins cellväggar med den så kallade verkligheten och därför ofta inte bekymrade sig stort om alla de fakta som gick på tvärs mot hans till revolutionär teori adlade fördomar. Han var mycket begiven på att släppa ifrån sig olika tvärsäkra förutsägelser, vilka dock nästan utan undantag visade sig vara fel. Detta störde dock inte Trotskij utan han fortsatte in i det sista att blåsa dylika vackra retoriska såpbubblor. Bland annat menade han senare att andra världskriget skulle leda till att kapitalismen krossades och stalinismen sveptes undan. (På en punkt har han dock fått rätt, det måste erkännas. Om världsrevolutionen mot all förmodan inte skulle komma i samband med det kriget, skrev Trotskij strax innan han blev mördad av Stalins GPU 1940, "skulle ingenting annat återstå än att erkänna att det socialistiska programmet, baserat på det kapitalistiska samhällets inre motsägelser, slutade som en utopi".) Han odlade en förnuftsmässighet som var så knastertorrt sträng att den hela tiden hotade att slå över i mystik. Fredrik Böök vill likna honom vid Holbergs Erasmus Montanus, "den arrogante, fanatiske rationalisten, full av sin nya lärdom och sitt rättshaveri, färdig att slå ihjäl hela den handgripliga verklighet, som existerar, och ersätta den dels med en kopernikansk världsåskådning, som i sig själv kan vara riktig nog men som bör genomföras med lämpor och i varje fall icke rubbar det enkla faktum, att solen går upp, dels med skolastiska abstraktioner och sofismer, som blott äro en form för hans övermod och självförhävelse".

Och inte var han någon rödkindad demokrat inte; denne virtuose skurk med sitt stora sinne för organisation deltog med liv och lust då bolsjevikerna lät göra kål på alla andra politiska partier, allt från kadetterna ute på högerkanten till socialistrevolutionärer, socialdemokrater och anarkister. Han tog också del i den utveckling som inletts redan 1918 och som inneburit att bolsjevikernas maktbas i sovjeterna kommit att ersättas av rent militär och administrativ makt, utövad av dem som efter bara ett par år utgjorde två tredjedelar av partiet: funktionärerna. En strängt auktoritär regim hade då börjat att träda fram, en regim som som slog yttrande- och pressfriheten i bitar och som brukade censur, tvång och naket våld mot allt och alla som den tyckte var ett hot mot dess makt. Hr Bronstein var en av de destruktiva genier som byggde upp denna regim. Höjd över allt moralpedantiskt knussel lät han ta och döda gisslan under inbördeskriget, han försvarade att man tog livet av barn och han bar ansvaret för flera tusen arkebuseringar. Till och med hans annars nästan till lallande idioti devote biograf Deutscher talar om Trotskijs "skoningslöshet" och "hänsynslöshet", vilken också ibland gick ut över den egna sidan. Känslan av total makt tilltalade honom utan tvekan - en historiker talar om att han var "benägen att gladeligen beordra disciplinära avrättningar". För att inte tala om Kronstadtrevolten som ägt rum två år före debaclet i Hamburg, då Trotskij gav order om att de besvikna matroser och arbetare som bland annat krävde tryck- och yttrandefrihet och fria fackföreningar skulle skjutas ned "som ankor i en sjö".

Ett vanligt misstag, särskilt ofta begånget av folk till höger som exempelvis Paul Johnson, är dock att göra revolutionärer som Trotskij till onda människor. Ondskan må vara en kategori som någon gång är av nöden för att förklara somt mänskligt beteende, men i Trotskijs fall hjälper det oss föga. Det vore nämligen fel att se honom eller någon av hans sam- eller sentida gelikar som onda. Även om de som sagt var destruktiva genier, så var destruktiviteten ingen drivkraft. Revolutionären är ofta en högst oegenyttig människa, bländad av en vision som rymmer mycket av skönhet och stilla förnuft; denna messianska irrbild lovar oändlig lycka i den hinsidesvärld som väntar på andra sidan revolutionens Ginnungagap. Och dit måste man nå, till snart sagt vart pris som helst, även om man måste föra människorna dit i handklovar och ögonbindel för att lyckliggöras under tvång, ja även om man så måste offra just de människor för vars skull tusenårsriket var framtänkt. Det är just övertygelsen och den oegennyttiga hängivenheten som gör revolutionären så full av kraft och också så livsfarlig. Och det är de egenskaperna som fick i grund rätt blida kammarlärda som Trotskij att börja morra som vilddjur och ropa på blod.

Även Trotskijs slutliga öde gör honom till en arketypisk revolutionär. Som vi vet äter revolutionen sina egna barn - även om det efter omvälvningarna i Östeuropa 1989 måste tilläggas att ibland äter barnbarnen revolutionen. Också Trotskij blev till sist slukad av den monsterstat som han själv varit med om att skapa - i det skymtar en symmetri som det är svårt att inte kalla för rättvis. (Det var förresten ett tragiskt öde som också drabbade flera av de inblandade i Hamburg-debaklet. Både den vilsegångne kuriren Remmele och stridsgruppschefen Kippenberger - som sedermera blev chef för KPD:s informationstjänst - flydde efter Hitlers maktövertagande till Sovjetunionen. Där blev de senare båda avrättade av GPU under Stalinterrorns mardrömsaktiga crescendo åren 1937-38. Det finns vissa som påstår att Stalin tog livet av minst lika många tyska kommunister som Hitler.) Det har dock uppstått en romantisk aura runt honom, den store förloraren i maktkampen med Stalin. Trotskij står för myten om revolutionen som föds ren och fin men som av sneda omständigheter och slemma intrigörer förvrids, förfelas och till slut förråds. Detta är fel. Terrorn, polismetoderna och arbetslägren var alls inget sent påhitt av Stalin utan kom till redan under den tid då Trotskij själv satt vid makten. Den yttersta tragedin i fallet Trotskij ligger nog i att han inte ville se detta och därför envist vägrade att erkänna sitt eget ansvar för det som skedde med Sovjetunionen.

Det intresse Trotskij hade för en tysk revolution 1923 var på inget vis teoretiskt. Han ansåg att om inte de socialistiska omvälvningarna spred sig i Europa skulle den ryska revolutionen stocka sig och förtvina. Att föra omstörtningen vidare, att få den att kliva över gränser och korsa hav, att växa till en världsrevolution, kolossal, bredaxlad och allt omfattande, det var hans stora dröm. Tyskland med dess stora och starka arbetarklass sågs som något av nyckeln till det bolsjevikiska Europa. Det var därför med extra stor iver Trotskij 1923 vädrade i luften och undrade om månne inte en tysk revolution kunde vara på sin plats nu. På ytan verkade läget vara lovande, om inte annat så på det där lite skolboksrevolutionära maneret där höga vederbörande sätter sig ned med en penna och bockar av de "betingelser" som krävs för att läget skall kallas för "moget". Arbetslösheten var på väg upp (bock) och det förekom en hel del stora strejker (bock). Den politiska oron var också hög (bock) efter fransmännens ockupation av Ruhr. Ekonomin var i olag (bock) och hela landet var plågat av en nästan parodisk hyperinflation (bock, bock) - bara från den dag beslutet om "revolutionen" blev fattat till dess att den "bröt ut" sjönk riksmarkens värde från att vara noterad till 15 miljarder på 1 dollar till att betalas med 75 miljarder på 1 dollar.

Trotskij var eld och lågor. Även den annars så skygge Zinovjev, ordföranden för den kommunistiska tredje internationalen, ylade mot månen. Den praktiskt lagde Stalin var den ende som tvekade, men han blev överröstad av entusiasterna. De drev glatt på sina tyska kolleger och ville också fastställa ett datum för när man skulle skrida till aktion. När Brandler i september kom till Moskva var hans extas inför dessa planer dock högst begränsad. De tyska kommunisterna hade visserligen sedan sommaren börjat att bereda sig för den stund då allt skulle ställas på sin spets. Dock kunde Brandler från sin plats på första parkett inte se det sällsport revolutionära läge som Trotskij och Zinovjev fått korn på ända från Moskva. (Den tyska ekonomin hade inlett en sakta återhämtning och de upprörda politiska stämningarna hade också stillnat något. Det visade sig att revolutionsgeneralerna i Moskva fattat sina allvisa beslut i huvudsak på basis av - just det, pressklipp!) Den gode Brandler lät sig dock pratas omkull med hjälp av en storm av skarpskuren demagogi. Till slut gav han också, tvekande och skeptisk, samtycke till att sätta i gång en revolutionär aktion på tysk botten. Möjligen som en pik till Trotskij - "det är din soppa, nu får du också reda ut den" - bad Brandler att denne skulle sändas inkognito till Tyskland för att leda det hela.

Trotskij, som vanligt orädd och lysten på djärva äventyr, ville själv gärna resa. Han var besviken över den egna revolutionens något segdragna gång, trött på intrigerna i politbyrån, trött på de ständiga bråken med Stalin, Zinovjev och Kamenev. Det hela slutade i ett absurt uppträde i politbyrån. Zinovjev och Trotskij grälade svartsjukt om rätten att få bli sänd till Tyskland som "revolutionens soldat"; det hela slutade med att ingen av dem tilläts att åka. Beslutet behagade inte alls den fåfänge och snarstuckne Trotskij och han störtade argt mot dörren, för att ställa till med ännu en teatraliskt sorti. Salen hade dock en stor och massiv port som var mycket svår att öppna och som det inte gick att slänga igen med en dramatisk gest hur mycket Trotskij än försökte.

Kanske var han verkligt besviken över att han aldrig fick åka - han är märkligt tystlåten om hela affären i sin självbiografi. I alla fall såg han på den här misslyckade tyska "revolutionen" av 1923 som något av en vändpunkt i den ryska revolutionens historia: den släckte allt hopp om stora och snabba omvälvningar i Europa och skapade ytterligare grogrund för hans fienders anfall mot honom och hans anhängare. Skotten hade i alla fall knappt hunnit tystna i Hamburg så började man också gräla om vem som var att skylla för detta exempellösa fiasko. Trotskij pekade finger mot Stalin, Zinovjev och Kamenev. Stalin, Zinovjev och Kamenev pekade finger mot Trotskij. I Tyskland hittade man efter en tids rituell självkritik en lämplig liten syndabock i form av Hugo Urbahns, som alltså inte vetat om att en "revolution" var på gång och därför försovit sig. Han togs nu i örat, överöstes med en lagom dosis ovett, varefter han katapulterades ut ur partiet, anklagad för "feghet inför fienden". Ernst Thälmann däremot, som i motsats till Urbahns verkligen varit inblandad i exekverandet av denna svarta fars, utsågs bisarrt nog till Brandlers efterträdare och fick, som vi alla vet, så småningom en vacker hedersplats i de europeiska revolutionärernas Pantheon.

Thälmann var givetvis mer ansvarig för misslyckandet än den stackars Urbahns, men sanningen är nog den att den stora boven dvaldes inne i hjärnan på de höga ryska och tyska revolutionärerna. All deras drivna yrkesmässiga revolutionism till trots så visar hela episoden på att de nog aldrig riktigt begripit vad en revolution egentligen var för något. Länge har det både till höger och vänster funnits en högst märklig samstämmighet i frågan om revolutionens väsen. De bilder som givits av stora omvändelser har skilt sig från varandra som en positivkopiat skiljer sig från negativet: grunddragen har dock varit de samma. I mitten för båda dessa synsätt står revolutionärerna och deras organisation. Det är de som enligt den gamla vänsteruppfattningen skapar revolutionen med sitt heroiska laborerande i kulisserna; som antytt ovan avviker högerns bild av detta bara i sådan mening som att dessa operationer i dunklet ses som fula och listiga manipulationer utförda av onda personer - ofta rikt begåvade med diverse grava karaktärslyten - som lurar folket. Den så kallade vanliga människan och de så kallade massorna är i båda dessa synsätt bara spelpjäser, ett objekt, ett instrumentum mutus, som med hjälp av en myckenhet konstgrepp och fiffel fås till att välta den bestående ordningen på näsan. Revolutionen ses som en följd av agitation, konspiration och snygg planering.

Ingenting kunde vara mer fel. Tvärtom är det så att alla stora revolutioner i modern tid varit resultatet av helt spontana massrörelser bland folkets breda lager. Revolutionärerna och deras partier har i regel spelat en mycket liten roll i det spel som lett fram till dessa händelser. De har ofta suttit, som den gode Lenin i Schweiz i januari 1917, knaprat på mjölkchokladkakor och muttrat att revolutionen nog inte skulle komma på mycket länge än, men bara för att vakna upp med ett ryck inför feta tidningsrubriker som skriker om "Revolution!" Och alltid när olika små revolutionära kotterier fått för sig att tända en och annan präriebrand har det i bästa fall slutat som i Hamburg 1923, likt ett slags tragikomisk iscensättning av "Bröderna Marx i Petrograd" - det visar oss det blodiga spår som löper från posthuset i Dublin påsken 1916 över Weimar-tidens otaliga små kupper och putscher, förbi revolterna i Reval 1924, Kanton och Shanghai 1927, Kreta 1935, och så vidare, fram till den märkliga kubanska triangel av revolutionära fiaskon som består av Castros anfall på Moncada-kasernen, Batista-busarnas platta fall i Grisbukten och Che Guevaras irrfärder i Bolivias täta djungler. Och den mäktiga kedja av omvälvningar som 1989 löpte genom Östeuropa bekräftade än en gång att revolutioner är spontana händelser, där vanligt folk agerar med en sådan snabbhet och oförutsägbar kraft att välartikulerade uttolkare, självutnämnda ledare och yrkesrevolutionärer lämnas långt på efterkälken.

Icke med detta sagt att revolutionären har varit en person utan betydelse. Sanningen är bara den att revolutionärer aldrig gör revolution. Däremot har dessa människor visat sig vara drivna experter på att stjäla revolutioner. De har i regel dykt upp på scenen efteråt med andan i halsen och ställt sig framför de redan samlade demonstrationstågen och ropat och viftat. Det bästa exemplet på detta är också det allra mest kända: den ryska revolutionen 1917. Den inträffade som bekant i mars det året, då folkets breda massa med sina spontana massdemonstrationer och strejker välte den gamla despotiska tsarregimen över ända. Detta var den lilla människans stund. Hon och hennes gelikar hade fram till dess mest bara varit sanden i historiens timglas. Men i mars blev hon synlig. Utan att behöva tubbas av bombkokare i cape eller magistrala programskrivare tog hon då strid mot ofrihet och vidrigheter, för rätten till en smula värdighet och skönhet i det egna livet.

Det som skedde i oktober - alltså november med vår tideräkning - var att bolsjevikerna med hjälp av en statskupp shanghajade denna revolution. Händelserna i oktober markerar den punkt i revolutionens historia då makten började glida över från den folkliga massrörelsen till ett parti som avsåg att styra händelsernas gång helt och hållet efter eget skön. Eller som Wolf Biermann har sagt: den socialistiska oktoberrevolutionen var inte socialistisk, det var ingen revolution och den ägde inte ens rum i oktober. När de styrande bolsjevikerna den 25 oktober skred till aktion hade de ingen som helst sanktion för vad de gjorde, inte ens från det egna partiet - så sent som på eftermiddagen den 24 satt både Stalin och Trotskij och bedyrade olika delegater från det egna partiet att man inte hade för avsikt att gripa makten. Kuppen ägde rum tidigt på morgonen, allt medan Petrograd sov och gatorna låg tysta och tomma: broar, järnvägsstationer, telegrafen, regeringssätet, etcetera, togs över av ett par tusen män i vapen nästan utan ett skott. (Om man ser det som en putsch bland andra måste man säga att den utfördes med osedvanlig snits - speciellt om man jämför med snubblandet i Hamburg sex år senare. Den som bolsjevikerna hade att tacka för detta var Trotskij själv, som under dessa kritiska dagar i praktiken var deras högste fältherre.) När folk vaknade var allt redan över. De flesta märkte ingenting: affärerna och biograferna hade öppet och spårvagnarna gled fram som vanligt genom de leriga gatorna. Inte ens börsen reagerade nämnvärt på den s.k. oktoberrevolutionen.

Det här mönstret som kom att grundas i och med kuppen i oktober 1917 har växt ut till att bli en av 1900-talets stora tragedier. Vi har sett det igen och igen, hur i hög grad berättigade folkliga revolutioner blivit stulna av olika elitgrupperingar med hårda nypor och huvudena fulla av det som populärt brukar benämnas visioner. Några av de allra senaste exemplen på detta finner vi i Iran, Nicaragua och Rumänien.

Erfarenheterna från oktober 1917 lurade dem som var med till att tro att det var så här en äkta omvälvning såg ut, fast det man gjort bara var att snappa åt sig den herrelösa hund som kallades "makten". Tanken att en revolution är kommen ur agitation och konspiration var ytterst ett stycke ideologisk retorik som blivit till en förledande trollsyn. Den fick sin osedvanliga kraft och spridning därför att den fyllde ett viktigt behov hos folk både till höger och vänster om barrikaderna. Den gamla ordningens män behövde denna myt för att kunna förklara bort oro och missnöje bland folket. ("Vår värld är i grund god och harmonisk; de störningar vi kan se kommer utifrån, skapta av ondskefulla gnomer till män som lurar hederliga människor till att sätta den i fråga.") Revolutionärerna behövde myten för att kunna rättfärdiga sin varelse i de mest hopplösa lägen. ("Vi är få, men vi kan ändå styra det som sker, bara vi ligger i och agiterar, konspirerar och planerar.") Särskilt marxism-leninismen rymmer mycket med dillerier om partiets ledande roll, etcetera, tankar som uppenbarligen har ställt till med besvär för många yrkesrevolutionärer som inte förmått skilja dessa fromma förhoppningar från det som verkligen var för handen. Dessutom bar många stora marxister på ett märkligt id‚gods som de tagit åt sig från 1800-talets olika militaristiska ideologer som von Clausewitz och Jomini. Kriget framställdes av de sistnämnda som ett i grund rationellt politiskt instrument som man använde efter eget skön för att nå sitt mål.

Engels, Lenin och Trotskij hade alla förläst sig på militärteoretisk litteratur och alla tre vurmade starkt för preussaren vom Clausewitz. De sög upp de militaristiska id‚erna om kriget som en konst utövad av snillrika begåvningar. Denna sköna dröm överförde de sedan till revolutionen. I deras tankevärld kom revolutionen så att bli till något som i generalstabskrigets efterföljd mest liknade ett parti schack, komplett med bondeoffer och allt, som gjordes, fördes och vanns av den främsta spelaren av dem alla, Partiet. Och på samma vis som de olika militära tänkarna under 1800-talet sökt att göra "konst" av krigets smutsiga materia, kom män som Lenin och Trotskij att göra "vetenskap" av den väpnade revolutionen, något som precis som kriget egentligen var ett dimmigt kaos, ofta grymt, i regel plågsamt, alltid förvirrat. De var så pass framgångsrika i detta att de och andra också började tro att en stor omvälvning verkligen kunde startas av en liten bit vitt papper ivägsänt av en grupp män i ett rökigt rum.

 

Personligt | Äldre verk | Textarkiv | Nya boken