Vem var egentligen tjuren Ferdinand?

Tjuren Ferdinand har funnits. Men han hette inte Ferdinand, utan Civilón. Han föddes i början av 1930-talet på en ranch utanför Salamanca - som ligger i östra Spanien, inte långt från Portugal. En av de som skötte de unga tjurarna var en misslyckad tjurfäktare vid namn Isidoro Alvarez, och han lade märke till att en av kalvarna inte var fullt lika aggressiv som de andra. Det var Civilón. Han började med att närma sig tjuren, givetvis till häst, som alla andra skötare, och upptäckte då att han kunde mata den med färska löv från ranchens ekar. Han fortsatte med matandet, och efter en tid vågade han närma sig Civilón till fots. Till slut hände det oerhörda att han tillochmed kunde klappa och klia tjuren, som nu var fullvuxen.

Detta låter kanske inte särskilt märkvärdigt. Det är dock viktigt att förstå att det djur vi talar om här få likheter med de tjurar vi kan se i vårt eget land. Tvärtom: den spanska stridstjuren står till vår egen tamtjur som en pitbull står till en pudel. Detta magnifika, vackra djur kan man aldrig kan se utan att känna skräckblandad vördnad, för det är ett av de farligaste man kan möta på denna jord. Visserligen är den något mindre än en vanlig tamtjur, men detta gör den bara smidigare: den springer fortare än en travhäst på korta sträckor, och vänder på en betydligt mindre yta. Den är också mycket stark. En av stridstjurens kännetecken är dess morillo, den enorma knölen med nackmuskler, som sväller när den är retad - jag har själv vid upprepade tillfällen sett tjurar lyfta en hel häst med picador och allt. Den hoppar även förbluffande väl: det är inte helt ovanligt att en stridstjur tar språnget över planket runt arenan, och det har också hänt att tjurar tagit sig ända upp på läktarna, där den med stort eftertryck börjat jaga runt i publiken.

Aggressiviteten är ökänd. Under det tidiga 1800-talet tussade man ihop stridstjurar med andra stora eller farliga djur, bland annat elefanter och tigrar, och tjurarna segrade ofelbart. År 1958 skulle en tjur ledas bort ur arenan i Toledo, då man upptäckt att den såg illa. (De djur som deltar i fäktningarna måste enligt reglerna vara i toppskick.) Den vägrade dock att vallas bort på det vanliga viset - vilket görs med hjälp av specialtränade oxar, cabestros, som likt en liten imitationshjord brukar locka tjuren med sig - varför man försökte mota ut den med hjälp av en lastbil, men djuret stångade bara lastbilen gång på gång, så i slutändan hade man inget annat val än att tillkalla polisen, som sköt den.

Aggressiviteten är ingen slump.

Dels är dessa tjurar att betrakta som halvvilda. De spårar sitt ursprung till de hjordar av frilevande djur som länge fanns på den iberiska halvön, och zoologer betraktar dem som en degenererad variant av den numera utdöda uroxen. De framlever också sin existens i ett halvvilt tillstånd, på jättelika rancher, där de strövar fritt, fjärran från kostallar och mjölkmaskiner i rostfritt stål, och där kontakten med människor med avsikt hålls nere till ett minumum - de som djuren möter sitter dessutom alltid till häst.

Dels är de avlade för att vara aggressiva. För denna varelse är en i hög grad kulturell produkt, ett domesticerat djur som sedan ett par århundraden paradoxalt nog formats för att vara så vilt som möjligt. Urvalet är noggrant, och utförs bland annat med hjälp av en så kallad tentadero, då de tvååriga djurens aggressivitet testas. Tjurkalvarna stöts omkull av ryttare med trubbiga lansar, och de djur som genast ställer sig upp och rusar till motattack tas åt sidan, för att bli stridstjurar; de som tvekar blir korv. Aveln är också långt driven: bara välbyggda, aggressiva djur tillåts fortplanta sig. Intressant nog går denna avel i matrilinearitetens tecken: det är en given sanning bland uppfödarna att en stridstjur får sitt mod från sin mor, medan fadern bara står för utseendet. (Att modern är den viktigaste avspeglas också i namnskicket: de unga tjurarna döps alltid efter henne. "Ferdinand" är alltså en omöjlighet…)

Av detta får man inte tro att det som eftersträvas bara är största möjliga aggressivitet. Det skall nämligen också vara rätt slags aggressivitet. Man talar ofta om en tjurs bravura, alltså hur modigt och tåligt den svarar på tjurfäktaren, på bandarillärerna, på picadorens lans. Minst lika viktigt är dock dess nobleza. Och med denna nobilitet avser man - om jag förstått det rätt, för på den här punkten blir spanjorer gärna aningen vaga - att tjuren respekterar sin motståndare genom att slåss "rent": det anses exv vara fel att kasta lömskt med hornen eller att i var situation söka nå tjurfäktarens kropp istället för skynket.

Att den fullvuxne Civilón tillät folk att gå fram och klia honom, sågs alltså INTE som ett uttryck för ovanlig fridsamhet, utan istället som tecken på en ovanlig nobleza. Han slogs bara mot värdiga motståndare. Så måste tanken ha varit: man prövade nämligen att släppa in klungor av barn till Civilón, men han fortsatte att visa värdig/vänlig/oförstående (stryk det som ej önskas) och angrep ej. Ryktet spred sig snart om denna ovanligt ädla stridstjur. Artiklar skrevs om honom i både dags- och veckopress, han fotograferades upprepade gånger och hamnade tillochmed på flera tidningsomslag. (Ja, av dessa kan man se att han var svart, precis som Ferdinand.) Det var bara en fråga om tid innan någon skulle få idén att låta Civilón utkämpa en riktig corrida. Denna någon uppenbarade sig i form av Pedro Balañá, chefen för "Monumental", den största tjurfäktningarenan i Barcelona, som köpte djuret av ranchens ägare, Juan Cobaleda. Om idén var så lysande är väl tveksamt, men rent ekonomiskt var det ett genidrag. Folk kom från hela Spanien för att se den ädle Civilón slåss.

Att spektaklet sågs som en utmärkt affär är inget förvånande. Från första början har tjurfäktning varit en förening av oförenligheter, inte bara i den märkliga sammanfogningen av estetik och blod, utan också i det faktum att dess hyllning av åldriga, förkapitalistiska ideal som fysiskt mod och självkontroll äger rum på en arena som är grundligt kommersialiserad. Av dess försvarare framställs tjurfäktning gärna i ett mystiskt, för att inte säga romantiserat ljus, som den sista resterna av ett tusenårigt bruk, i vars form Det Uråldrigt Spanska visar sig. Detta har dock ifrågasatts, bl.a. av den kanadensiske historikern Adrian Shubert som pekat på att tjurfäktningen fann sin nuvarande form först framåt slutet av 1800-talet. Schubert menar att vi det vi ser inte alls är de allra sista gladiatorspelen. Nej, detta är istället den första moderna underhållningsindustrin, där högt betalda yrkesmän uppträder för en betalande masspublik.

Fram till slutet av 1700-talet var grymhet mot djur ett uppskattat folknöje i de flesta europeiska länder: det kunde handla om allt från hetsningar, som exv. de strider som arrangerades mellan vilda djur som arrangerades bl.a. i Sverige, över ritualiserad tortyr, som exv. förekom under vissa högtider i Burgund, där barn brukade knyta fast levande katter på pinnar och sedan grilla dem över öppen eld, ända till olika tävlingar mellan människa och djur, som exv. de tjurrusningar som ända in i 1800-talet arrangerades både i England och Frankrike. Och precis som i en rad andra europeiska länder förekom det även i Spanien under 1700-talet allvarligt menade försök att förbjuda tjurfäktning. Skälen till att detta misslyckades, och att tjurfäktningen istället växte till att bli en inhemsk underhållningsindustri, är sammansatt. Lätt förenklat kan man säga att fäktningarna skyddades av en besynnerlig, ohelig allians: där fanns dels kyrkan, som sedan länge använde firandet av tjurfäktningsferias för att finansiera sina välgörenhetsinrättningar; dels den politiska makten, som gärna använde dessa tillställningar för att fira sig självt; dels städernas borgerskap, som tidigt insåg att en Plaza de Toros var bra för den lokala kommersen; dels breda folkliga grupper, för vilket tjurfäktning var både underhållning och dröm på samma gång - för många fattiga pojkar var svärdet och capen den enda väg som bjöds för den som ville ta sig upp ur städernas slum.

Nåväl. Inför fäktningen i Barcelona hade publiciteten alltså varit stor. Det hade tillochmed arrangerats ett bisarrt möte mellan Civilón och den man som var tänkt att ta hans liv, Luis Gomez, en 25-årig tjurfäktare som gick under namnet "El Estudiante". Att Gomez utvalts kan ha att göra med att han var erkänt skicklig med svärdet, ja en av de allra bästa: dödandet av Civilón torde därför kunna bli en snygg och snabb historia. En framgångsrik tjurfäktare måste nämligen döda väl, rakt framifrån, över hornen, med ett enda välplacerat stick i 45° vinkel mitt mellan skulderbladen. Då faller tjuren inom loppet av några sekunder, som vore han ett slaktdjur, med en punkterad kroppspulsåder. Inte sällan missar tjurfäktaren, sticker fel eller fult eller snett eller grunt och resultatet blir då en blodig och utdragen pinsamhet. Publiken buar och skriker - själv brukar jag vid dessa tillfällen ta på mig solglasögonen, så att ingen skall se att jag blundar. Och den hackande tjurfäktaren svettas och grimaserar, för han vet att oavsett hur väl han gjort från sig tidigare, så har hans chanser till upphöjelse gått upp i blå rök iochmed att dödandet blivit otäckt och utdraget.

Fäktningen inleddes, och Civilón motsvarade förväntningarna. Han attackerade, och Gomez mötte honom med ett par capepass av det slag som kallas verónicas. Därefter kom som brukligt picadorerna in. Civilón blev illa stucken, men stångade båda hästarna, utan vacklan. Vid det här laget var publiken i uppror, och krävde enhälligt att tjuren skulle benådas. (En sådan indulto är något mycket ovanligt, men det händer från tid till annan att ovanligt tappra tjurar släpps levande ut från corridan, i regel till ett liv som avelsdjur.) Detta beviljades genast.

Frågan var bara hur man skulle få ut den skadade och upphetsade tjuren. I publiken satt dock förmannen från ranchen, Alvarez, och efter viss tvekan samlade han ihop lite hö i sin ena hand och gick in på arenan. Det blev alldeles tyst när Civilón sprang fram mot Alvarez. Men den blödande Civilón anföll inte mannen, utan stannade bara upp vid hans sida och gned mulen mot honom. Sedan ledde Alvarez ut tjuren, allt till publiken jubel.

Efter denna sensation köpte den förre ägaren, Cobaleda, tillbaka Civilón - han tänkte bruka honom till avel. Arenans chef menade dock att man borde vänta med att föra den skadade tjuren åter till ranchen. Istället borde han få stanna på arenan medan han hämtade sig från sina sår. Cobaleda gick med på detta.

Och här kunde historien ha fått sitt slut. Året var dock 1936, och den 17 juli inledde militärerna med Franco i spetsen sitt öppna uppror mot landets lagliga regering. En av de platser där revoltörerna försökte ta kontrollen var Barcelona. De led dock brist på mat och under natten till den 18:e bröt sig en grupp av soldater in på arenan. Där fann de Civilón, som sköts och slaktades på platsen. I dagningen började det spanska inbördeskriget.

- Peter Englund

DN julen 2000

 

Personligt | Äldre verk | Textarkiv | Nya boken | Till start 

Allt skrivet material här är © Peter Englund