Errol Flynn och det moderna begäret

På våren 1938 hade Errol Flynn uppnått allt det han någonsin önskat sig. Hans senaste film, "Robin Hoods äventyr" hade blivit en fullständigt osannolik succé. Uppmärksamheten var enorm i hela västvärlden, och intresset berodde inte bara på att detta var en av de första färgfilmerna. (De grälla nyanserna förstärkte väl det sagoboksartade i handlingen. Bara delvis var detta en följd av den outvecklade tekniken. Effekten var eftersträvad: så till exempel hade det naturliga gräset målats med specialfärg för att bli riktigt, ja … gräsgrönt.) Mycket handlade om Flynn personligen. Denne 28-årige man framstod nämligen som den perfekte Robin Hood, en man som i sina gröna trikåer och sin pennstrecksmustasch inte bara föreställde hjälten, utan på något naturligt och fullständigt motståndslöst sätt var hjälten.

Redan tidigare hade han gjort sig känd som "bildskön, viril och atletisk äventyrshjälte";. "Robin Hoods äventyr" bekräftade tidigare löften och förvandlade honom i ett slag till Hollywoods och kanske också världens mest kände filmstjärna. Och han hade allt. Berömmelse. Position. Status. Pengar. Utseende. Intelligens. Kärlek; eller i alla fall kvinnor, kopiösa mängder med kvinnor.

Fram till denna punkt hade Flynns karriär präglats av samma sorglösa lätthet som karaktäriserade de hjältar han spelade på film. Utan någon utbildning hade han 1933 bluffat sig in som skådespelare på en lokal teater i Northampton. Han var helt inriktad på att bli en stjärna. Med hjälp av energi, uppfinningsförmåga och ett anslående yttre lyckades han vinna en liten roll i en engelsk lågbudgetfilm, och det var den som gjorde att Warner Brothers fick ögonen på honom. Efter bara några småroller i Hollywood kom så Chansen.

Sommaren 1935 hade Warners en stor äventyrsfilm på gång, "Kapten Blod", men i sista minuten drog sig dock den påtänkte huvudrollsinnehavaren - den astmatiske Robert Donat - ur och bolaget måste kvickt få fram en ersättare. Då MGM vägrade släppa till den store John Barrymore slank rollen på en räksmörgås över till Flynn. Och kameran älskade honom, hans rena drag och hans intensiva närvaro. I ett USA som bara sakta höll på att slingra sig ut ur depressionen fanns det dessutom stor efterfrågan på hjältar av hans sort: den äppelkäcka självsäkerhet som Flynn utstrålade, och som nu kan göra vissa av hans filmer svårsmälta, var det som då gjorde honom oemotståndlig. "Kapten Blod" blev mycket riktigt en enorm framgång, snart följd av flera.

Det fanns dock något mörkt och oförutsägbart i Flynns personlighet, drag som kom att ställa till med ökande problem för honom. Detta yttrade sig ibland i svårbegripliga depressioner, arbetsleda eller vagt tal om sjukdomar och nervproblem. För det mesta tog det dock form av en ursinnig skörlevnad. Hans måttlöshet var nämligen av det där besynnerliga slaget som avstånd och berättarkonst gärna förgyller, men som i verkligheten var förödande. För mycket var aldrig nog för Errol Flynn.

Han skaffade sig tidigt alkoholproblem, vilket givetvis oroade filmbolaget, som på alla vis sökte stoppa hans supande under inspelningarna. Flynn kringgick dock alla hinder med alkoholistens sedvanliga ryggmärgslist: till hans favoritknep hörde att äta en till synes oskyldig flingfrukost, där mjölken bytts ut mot vodka. Dessutom använde han både marijuana och kokain, och blev framåt slutet av 40-talet ohjälpligt fast på morfin. Till det hela hör också att han slogs mycket. Berömd är en sammandrabbning han hade med regissören John Huston, en annan av Hollywoods kända pugilister, och som slutade med att den sistnämnde åkte på ordentligt med stryk av den muskulöse och snabbe Flynn. De många krogbråken skulle lätt kunna legeras med bilden av den hämningslöse men glade äventyraren, om det inte varit för att Flynn, precis som så många andra slagskämpar, från och till också spöade sina kvinnor.

Och kvinnor skall verkligen stå i pluralis. Sällan eller aldrig lät han ett tillfälle gå sig förbi, vilket inte säger lite, då han länge var en av de mest omsvärmade männen i Hollywood. Ännu mot slutet av 50-talet var hans dragningskraft så stor, att det räckte med en tidningsuppgift om att han bodde där-och-där, för att hotellet skulle börja krylla med groupies, och då inte bara lokala förmågor utan också kvinnor som flugit in från fjärran orter. Själv raggade han ständigt, liksom på autopilot, och samlag med okända hörde helt enkelt till hans dagsrutiner.

Errol Flynns rykte som kvinnokarl har också mer än något annat hjälpt till att cementera myten om honom. Det är i regel hans sexliv som väcker mäns motvilliga beundran - eller hycklande fördömelser. Allt är dock inte vad det synes vara. För det första är det uppenbart att karln hade sex på samma mekaniska och glädjelösa vis som han drack; med uppenbar risk för att verka rönnbärsvis, måste det nog konstateras att fallet Flynn visar att allt blir tråkigt om man bara gör det nog ofta. För det andra fanns det något vridet i hans förhållande till kvinnor: bland annat blev han åtalad men aldrig fälld för våldtäkt 1942. Dessutom närde han en böjelse för unga flickor - sitt sista förhållande hade han med en femtonåring - som inte handlade om pedofili, utan troligtvis var sprungen ur hans fundamentala oförmåga att hantera och förstå vuxna kvinnor.

Som många andra firade stjärnor var han extremt självcentrerad. En av hans få riktiga vänner, den engelske skådespelaren David Niven, sade att "man visste hela tiden var man hade Errol. Han svek en alltid." Flynn bedrog sina fruar, försummade sina barn, svek sina vänner, stannade aldrig upp, var alltid på väg. Det var inte många som stod ut med hans nyckfullhet, drogvanor och grymma practical jokes, och med åren blev han ensam och isolerad. Hans karriär började dala redan i slutet av 40-talet, och han tillbringade alltmer tid i Europa, där han förnötte anseende, tid och pengar på ett antal misslyckade filmprojekt.

Runt mitten av femtiotalet seglade han runt i Medelhavet, ständigt bestyckad med en liten doktorsväska märkt "Flynn Enterprises": den innehöll ett helrör vodka, glas och några flaskor tonic. Spriten och drogerna hade vid det laget slagit sig både på kropp och hjärna. Det ena visade sig i ett alltmer härjat utseende - vilket störde denne ytterligt fåfänge man mycket -, det andra i svårigheter att minnas repliker - vilket störde honom betydligt mindre: när han gjorde något av sina sällsynta scenframträdanden hände det att han krävde att få sin rolltext upprullad på en teleprompter.

Senare slog han sig ned på Jamaica, och det var där hans självbiografi blev till. Tanken var att han skulle sätta ihop den på egen hand, men efter några misslyckade försök kallades en spökskrivare in, Earl Conrad. Flynn pimplade vodka och berättade, Conrad skrev och sedan redigerade de texten tillsammans.

Resultatet, "Hela mitt syndiga liv", är något av en klassiker. Rå, rak, humoristisk och aningen sorgsen låter den läsaren skåda den charm, livskraft och intelligens som gjorde att så många drogs till honom, samtidigt som där också går att ana den hänsynslösa egocentricitet som också stötte bort dem. Problemet är bara att självbiografin är notoriskt opålitlig, och rymmer mängder med fel och uppfinningar. Bland annat innehåller skildringen av hans svåra uppväxt i Tasmanien och äventyrliga ungdom på Nya Guinea ett ej obetydligt mått av fria fantasier. Det finns dock ett rätt raffinerat mönster i denna märkliga och läsvärda bok. Frispråkigheten har nämligen delvis sin motsats till mål: Flynn avslöjar vissa saker i syfte att dölja andra. Enligt Charles Higham, den mest ökände av filmstjärnans levnadstecknare, försökte Flynn framför allt maskera det faktumet att han tidigare varit nazist och under det andra världskriget spionerat på USA för Tysklands räkning. Highams "avslöjande" är dock dåligt underbyggt: han har bland annat beslagits med att citera ohederligt samt att hänvisa till intervjuer som aldrig har gjorts.

Flynn verkar dock ha varit tyskvän. I början av kriget umgicks han också med folk som hade kopplingar till Abwehr, den tyska underrättelsetjänsten. (En av hans bekanta, Freddie McEvoy - en gigolo som sades vara den ende man som klarat av att ge den stormrika arvtagerskan Barbara Hutton orgasm - misstänktes t.ex. för att vara inblandad i en hemlig operation för att slussa underhåll till tyska ubåtar i Karibien.)

Vad som dock aldrig döljs i "Hela mitt syndiga liv" är att författaren aldrig riktigt vuxit upp. Errol Flynn är urtypen för den sorts människor som brukar kallas puer aeternus, de evigt unga; Johan Asplunds definition av fenomenet går också att läsa som en sammanfattning av Flynns personlighet, nämligen "blandningen av lojhet och utbrott av entusiasm och energi, tendensen att leva utöver sina tillgångar och skuldsätta sig, ombytligheten, oviljan att binda sig, det svala och distanserade förhållandet till medmänniskor, hänsynslösheten, egoismen, förmågan att fascinera omgivningen, en viss änglalikhet i framtoningen, våghalsigheten". (Och exakt i linje med Jungs propåer fostrades också Flynn av en tyrannisk mor, som han hatade - in i det sista omtalade henne som "den fittan". Troligtvis var det här någonstans som hans tvångsmässiga sexualitet var rotad.) Oviljan att binda sig är dessutom sammantvinnad med oviljan att ta ansvar, allt krönt med en vacker men tom ideologisk överbyggnad: "frihet".

Det paradoxala är alltså att Flynn, som gärna poserade som en gammeldags gentleman med elegant cigarettmunstycke, käpp och allt, en av de sista i ett utdöende släkte, i själva verket tillhörde ett alldeles nytt sådant, som i sin aggressiva njutningslystnad och ständiga jakt efter kickar hör mer hemma i det sena 1900-talet än i det tidiga. Men även om detta möjligen hjälper oss att förstå Flynns person, hjälper det oss inte att begripa hans livsbana. För hur kommer det sig, att en människa som började med så mycket, slutade med så litet?

Kanske är Errol Flynns liv en fabel om det moderna begäret?

Det är en gammal insikt att vi inte drivs framåt av det vi har utan av det vi saknar. Vi är inte bara det vi överlevt, utan också det vi längar efter. Det som kännetecknar den moderna människan är ofta oviljan att skilja på begär och behov - en sammanblandning som inte är ett misstag, utan en grundbult i hela det kapitalistiska konsumtionssamhället. Någon verklig tillfredsställelse står sällan att nå, därför att det vi längtar efter många gånger inte är mål i sig, utan bara trappsteg upp mot nästa ting, nästa framgång, nästa position. Mest iögonenfallande blir detta kanske i olika artistkarriärer: framgångsrika skådisar som helt plötsligt vill bli popsångerskor eller vice versa, rockstjärnor som blivit störst/bäst/värst i sitt hemland, och som nu till vart pris skall slå igenom i USA/Japan/England - stryk det som ej önskas. Kanske är det så vi skall förstå Flynns litterära ambitioner - han skrev bland annat två romaner - eller hans vansinniga idé att delta i den kubanska revolutionen, för att "göra något riktigt".

Frågan är nämligen vad som händer med en människa som mot all förmodan och statistisk sannolikhet plötsligt uppnår allt det hon någonsin önskat sig? Som Flynn 1938. Är inte risken att hon eller han, som Flynn, långsamt går under, inte trots att hon har allt, utan just tack vare det? Det som skänkte tillvaron riktning är nämligen borta. Det värsta som kan hända en människa är att inte få det man behöver, det näst värsta att få allt det man begär. Kvar blir då bara det tillstånd som Paul Valéry kallade för "energiberusning", där ruset ej längre har att göra med glädjen att uppnå ett mål, utan blott återfinns i själva utagerandet. Och det tidigare klättrandet längs en till synes ändlös stege av begär, där tillfredsställelsen hela tiden upplevs som fördröjd men vinkande, blir avlöst av ett energiflödande men riktningslöst kringdriveri, som så småningom färgas svart av insikten att tillfredsställelsen egentligen är omöjlig att nå.

Errol Flynns självbiografi slutar på en ton som är på samma gång melankolisk och optimistisk: "När jag läser korrekturet på denna bok sitter jag på min piazza - jag måste hitta på ett bättre namn för den långa stenverandan - därifrån kan jag se nio sjömil ut över det gröna Karibiska havet. Det är lugnt där ute och lugnt här uppe, ett femtiotal meter över havet. Jag är relativt lycklig nu. Havet är min syster, min bror, min far och min mor. Några meter ifrån mig finns en svimmingpool. […] Ett par kilometer nedanför vid vattenbrynet finns en annan svimmingpool, men den är naturens eget verk. Jag går dit då och då och tar mig ett dopp i det blåa salta vattnet som jag älskar så högt.

Det andra halvseklet tornar upp sig framför mig, men jag har ingen känsla av att natten nalkas."

Några månader senare, i oktober 1959, var han död, drabbad av en massiv hjärtattack under ett besök i Vancouver. Kroppen lades i en enkel furulåda märkt "hanteras varsamt" och skickades per frakttåg till Los Angeles, där den myllades ned. Graven förblev omärkt i 20 år.


- Peter Englund
(Dagens Nyheter 24/12 1998)

 

Personligt | Äldre verk | Textarkiv | Nya boken