Kabul

Det glömda inbördeskriget i Afghanistan är inne på sitt fjärde år nu, och bara i huvudstaden Kabul kan uppåt 100.000 människor ha dött. Siffrorna verkar otroliga, åtminstone tills man ser stan: uppåt 80% av bebyggelsen är skadad, hela stadsdelar är förvandlade till en sterila ruinöknar.

Variationerna syns vara oändliga. Där finns hus utan fasader, där blott golv och innertak står kvar som överpedagogiska åskådningsexempel i byggnadsteknik, men också hus där det enda som återstår är just fasadernas tomma skal eller i några fall bara delar av dem, som pekar mot himlen likt stympade fingrar. Det finns byggnader där yttersidorna fläkts utåt, varvid hela ruinen förvandlats till något som liknar en bisarr blomma; på andra har fasaden kollapsat inåt, varvid det uppstått underliga pyramidliknande former. Samtidigt har tryckvågorna lekt psykedelisk origami med plåttaken: spiralvridna, snurrade, dubbel- och trippelvikta gnisslar de i vinden. Hålstugna lyktstolpar bugar brutna.

Och överallt, på alla upprättstående ytor, ser man de små hålen efter kulträffar och granatsplitter: hundratal, tusental, tiotusental. Inför en del pepprade fasader kan man stanna upp, för någon sekund lurad att tro att där nog finns en bild, kanske av ett djur, kanske av ett ansikte, som skulle träda fram om man bara förband de rätta prickarna med de rätta strecken. Andra väggar är täckta av ärrmönster så tätporiga att de trotsar alla fåniga tolkningsförsök. Men slutfrågan blir densamma: om all den här kringflygande metallen kan ställa till detta med sten och järn, vad kan den då inte göra med en människokropp? Svaret anar en besökare tid efter annan, då man i sin vandring genom de tysta ruinfälten råkar vandra in i små fickor av sursöt lukt, som sipprar likt vatten upp ur vissa kollapsade hus.

Men medan de döda begraver de döda fortsätter de levande med sitt. Och detta med yttersta ansträngning, för nästan ingenting fungerar längre i Kabul. Där finns inget vatten, inget avlopp, ingen el, ingen telefon, inga tidningar, inga skolor, inga biografer. TV sänder då och då nyheter, men då det inte finns någon el är det få som kan titta. Det är som om en syndaflod gått fram över staden, och lämnat intet av nyare teknologi, förutom - och detta är på samma gång paradoxalt och strängt logiskt - vapnen: så där ser man rader med hästskjutsar och fyrhjuliga, handdragna Karachivagnar rulla fram invid en hypermodern pansarbandvagn av typ BMP-2.

Regeringssidans trupper kontrollerar fortfarande Kabul, men staden är i praktiken belägrad. Just nu kommer mat och andra varor in på en väg österifrån, men de nyckfulla och svårbegripliga fraktionsintriger som en gång öppnade den förbindelseleden kan också stänga till den igen. Av den miljon människor som finns i staden lever uppåt 80% farligt nära svältgränsen, och skärs den här enda vägen av är katastrofen ett faktum. Varor finns, men de är dyra och den 300%-iga inflationen gör inte saken bättre. Det förunderliga är dock att folk ändå klarar sig. Många bor bokstavligen talat i ruinerna, mitt bland blindgångare och oröjda minor, utan ljus och värme, dåligt klädda och med granathålen i väggarna hjälpligt täckta med plast. (Och Kabul är en kall och snöig plats på vintern.) Dieten består mest bara av thé och bröd, och det är vanligt att se underligt små, felnärda barn springa runt i gyttjan och bråten. Men tillochmed bland de annars så sega afghanerna finns det många som drabbats av en stor och kall desperation. Det förekommer att hela familjen begår självmord, och det händer också att förtvivlade föräldrar säljer sina barn.

Men alla dessa vanliga människor, som med beundransvärd uppfinningsrikedom och nästan obegriplig uthållighet håller kropp och själ samman i en belägrad, sönderskjuten stad, de är glömda och förrådda. Glömda av en cynisk västvärld som en gång hyllade dem för deras envisa krig mot de sovjetiska inkräktarna, men som vände dem ryggen till sedan muren fallit och andra, geografiskt mer näraliggande konflikter fångat intresset. Förrådda av sina grälsjuka, egenkära, intriganta och opportunistiska ledare, som efter den gemensamma segern över den sovjetiskstödda kommunist-regimen varken ville eller kunde överbrygga de motsättningar som fanns mellan de olika gerillagrupperna, grupper som styrkemässigt var alltför svaga för att kunna monopolisera makten men alltför starka för att vara villiga att kompromissa om den. Kanske också förrådda av sig själva, för på samma vis som Hannibal inte korsade alperna allena, kan inte krigsherrarna personligen skjuta Kabul i bitar; för det arbetet är de beroende av fotfolk, påhejare och sympatisörer. För fem år sedan var Mujaheddin med rätta en hederstitel: en kämpe i det heliga kriget. Nu är vanligt folk utleda vid dem och Mujaheddin har blivit ett skällsord, en synonym till rövare.

Kriget självt är både långt borta och nära. Talibanerna står vid stadens sydvästra utkanter, och där går fronten. Eller står, för den har inte rört sig på flera månader nu. Och där pågår det sjätte eller sjunde slaget. Sägs det. För inne i centrum, runt ministerierna och de typiska tredjevärldenbasarerna där på typiskt tredjevärdenvis allt finns att köpa men ingentig liksom verkar vara värt att ha, där har kriget en närmast Orwellsk prägel: raketer dimper ned då och då, kanske varannan dag, ofta i par, avfyrade av Talibanerna ur ett avlägset fjärran slår de ihjäl ännu en handfull stadsbor, som för att säga, hallå där, det pågår faktiskt ett krig här, inbilla er inget.

Men det finns liksom inga strängar att se mellan det som pågår DÄR UTE och myllret av människor HÄR INNE - den trasgranna kavalkaden av uniformer skulle ju faktiskt kunna vara en modefluga. Samtidigt ligger inte kriget längre bort än en taxiresa, en rätt billig taxiresa dessutom. Och när man väl lämnat centrum går de underjordiska strängarna i dagen: där några grönmålade pansarfordon nonchalant parkerade, ständigt bemannade, lite längre bort något som skulle bli en vägspärr, i form av en klunga unga mujaheddins som sitter på huk med sina skavda raketgevär. Och snart blir krigets oväsen mer nyansrikt. Till artilleribatteriernas glesa VLOMP, VLOMP och granatkrevadernas lika glesa KVOOM, KVOOM - ett… brunt ljud; det går inte att beskriva på annat vis -, läggs en Kalasjnikovs karaktäristiska BUP-BUP-BUP - ibland BRRRRRRUP, när någon fått för sig att dra av ett helt mag.

Men även här är strägarna inte särskilt hårda spända. Den asfalterade stadsgatan har visserligen blivit något som mest liknar en gyttjespårig byväg, men där finns samma små bagerier som säljer subventionerat bröd, samma apelsinförsäljare, samma beslöjade kvinnor, samma spring av barn. För dem är kriget en vardag. Ja, mer än vardag kanske, för vardagen tänker man på och kring, medan kriget syns bara vara något man förträngt i all dess tjatighet. Så upp på en skarp kulle, in i en graffitifylld ruin, och där, på en fjärran, trädlös ås hänger vita krevadmoln. De hinner aldrig att skingras i vinden förrän ett nytt nedslag spär på med ny rök: synen av explosionen och ljudet av den draget en liten aning ur synk av avståndet. Så det här är kriget. Jaha. Det är precis som på CNN. Så och så många VLOMP, KVOOM och BRRRRUP senare gungar bilen tillbaka och den där strängen domnar av.

Åtminstone tills du kliver in i den där salen igen. Där under det låga taket och de kalla lysrören ligger det fullpackat med män, tätt, tätt, i vitlackerade sjukhusängar. Här ligger de som Monstret varit framme och nafsat på, svalt händer, fötter, ansikten. En skötare lossar ett fläckat bandage och en ung man med asiatiska drag går utan ett ljud upp i en svag brygga. Kulhålet i hans buk är lite kantigt, alltså inte som ett kulhål är tänkt att vara. Och ur hålet tränger en enda jättelik bloddroppe, som växer, tänjs ut till en mörkröd orm som ringlar nedför hans buk, når linningen på den turkosblå pyjamasbyxan och blir till ännu en rosafärgad blomma i det nötta tyget.

Ögonen finns mindre än en meter bort, de möter din blick, låser in i den, men mellan dem och dig finns ändå ett gap omöjligt att korsa. Men den där strängen spänns i alla fall, spänns så hårt att den börjar vibrera. Och vibbarna gör allt detta så abstrakta alltför påtagligt. Och ljuden låter inte riktigt detsamma som för en kvart sedan. För nu vet du nämligen att alla dessa KVOOM och BUP-BUP är gnisslet från Monstrets oxeltänder, när det trött och inte ens vidare intresserat gnager i sig sin dagliga ranson av liv, lemmar och förhoppningar.

- Peter Englund

(Texten först publicerad i Expressen på senvären 1996.)

 

Personligt | Äldre verk | Textarkiv | Nya boken | Till start 

Allt skrivet material här är © Peter Englund