Om den 30 november

Så var det dags igen. Karl XII:s död skall högtidlighållas, eller firas, eller bara uppmärksammas, allt beroende på hur man ser det. Lindrigt nyktra skinheads skall kasta ölburkar på motdemonstranter som i sin tur krossar rutor mot rasismen. Åttahundra poliser skall fylla i övertidsrapporter. Skurar av TV-team skall ränna runt och trassla ihop sina sladdar med varandra, bara för att någon skall stå där med överrock och röd näsa med mikrofon och säga: "ja, här är det alldeles lugnt, men...". Ack, ja.

Här skulle egentligen följa en text om hur tramsigt det är att att använda den mumifierade resen i Riddarholmskyrkan som en symbol för något slags renrasig svenskhet. För det är det givetvis. Carolus, med sin utländska mor, med sitt mångkulturella, mångspråkiga rike, med sin etniskt brokiga armé, med sitt vapenbrödraskap med turkarna och sin stora respekt för islam, han går självfallet inte att använda på det viset och i det syftet. Men det har andra, inklusive jag själv, påpekat ett antal gånger, ett antal år. Ställd inför ännu en kväll av mediahypade kravaller, känns det dock trögt att säga de där orden, än en gång utföra regndansen.

Men ändå: det gäller att hålla emot, att inte ge extremisterna walk-over, att inte låta dem sno åt sig viktiga nationella symboler - och det må då vara flaggan eller Karl XII. Orden måste sägas igen och igen. Det intressanta är att de olika försöken att möta extremhögern försök till shanghajning av hjältekonungen trots allt har haft vissa framgångar. En smula regn har fallit efter regndanserna. För hur skall vi annars tolka det faktumet att vissa av dessa extrema grupper börjat att se sig om efter nya symbolgestalter?

När dagens extremhöger beslöt sig för att trycka Karl XII till sim barm gjordes det av något slags traditionalistisk reflex. När nazisterna först började vifta med kungen på 30-talet, gjorde de redan då bruk av en mytisk gestalt, framdrömd någon gång i slutet på det förra seklet av en nationalistisk grosshandlar-höger, som använt den som tillhygge mot arbetarrörelse, liberaler, krav på lika rösträtt, etc; den enväldige Karl XII stod ju för ett autokratiskt statsskick där folket förväntades vara troget, pliktmedvetet, offervilligt och inte minst tyst. Så småningom vandrade denna mytbild från dessa fina sällskap vidare till mer udda fattigkusiner, och blev under resan än mer förvanskad, likt en gammal pokal som en gång börjat putsad och beundrad på en hylla i finrummet men som nu ändat sina dar som en skev och rostig dörrstopp i tamburen. För 30-talets nazister passade det väl att använda kungen i sin propaganda: överst på deras dagordning stod då kampen mot demokratin, tron på starka män, o.s.v., och Carolus var ju, onekligen, både stark och anti-demokrat; och hans mot öster riktade pekfinger gick alldeles utmärkt ihop med deras aktivistiska anti-bolsjevism.

Så kom 80-talet och nazister och fascister och alla deras kloner hoppades att folk nu äntligt glömt hur chockerande illa det gick när de sist satt vid makten. Och de klev iväg och plockade fram de gamla symbolerna, tramp, tramp, tramp: "Se, Karl XII". Detta trots att deras dagordning förändrats, och att det överst på den inte längre står envåldsmakt och kamp mot kommunistisk fara i öster, etc, utan istället etnisk renhet, blodets renhet, etc. Därav bristen i logik. Som jag sade: en traditionalistisk reflex.

Så det är inte underligt att de börjat leta efter nya gestalter i vår gemensamma förflutenhet som bättre skall passa dessa nya syften. Förra året firade VAM Gustav II Adolf i Göteborg. Och Sverigedemokraterna har varit framme och nosat på gamle Engelbrekt, och man förstår genast tanken: Sverige åt svenskarna, nordpolen åt nordpolackerna, ausländer raus! Tecknen är tydliga. Framför oss ligger fler fäktningar om historiska gestalter.

Det är väl därför jag fylls av vemod en dag som denna. Att förflutenhetens landskap blivit ett samtida slagfält gör mig inte vidare upprymd. För när hettan och den politiska laddningen kommer flödande in rusande strax nyanserna och analyserna ut. En svart lögn möts med vit, myter med motmyter. Redan nu har Karl XII bestyckats med tofflor och värja av gummi - "han, som älskade invandrare" - jag har själv deltagit i detta. Tidigare försvann de historiska gestalterna under monumenten. Nu hotar de istället att komma bort bland plakaten.

(Expressen, 30/11 1994)

 
 
Copyright © Peter Englund 2005. Alla rättigheter förbehållna.