Varför ryssarna aldrig nådde månen

Vad fort vi glömmer. Nu kan det vara svårt att begripa de starka känslor av skräck eller förhoppning som de socialistiska systemen i öst tidigare kunde framkalla. Sovjetunionens sammanbrott lade nämligen systemets alla lyten och absurditeter i öppen dager: både drömlandet och den oövervinnerliga supermakten gick då upp i blå rök. Fram tonade istället "ett Kongo med kärnvapen".

Vad vi förbiser, är att det faktiskt fanns en period då planekonomin verkade fungera, och då Sovjetunionen faktiskt verkade vara på väg att gå om västvärlden. Två faktorer var viktiga, för att inte säga avgörande för det här intrycket: Sputnik och Gagarin. Det faktum att Sovjetunionen i början av 60-talet faktiskt ledde den s.k. rymdkapplöpningen bevisade i mångas ögon systemets vitalitet och hotfulla styrka. USA:s eftersläpning - och ständigt exploderande raketer - blev för många ett bevis på att kapitalismen hamnat på efterkälken, tekniskt, ekonomiskt, historiskt.

När så Kennedy i maj 1961 förkunnade att USA avsåg att landa en man på månen, bar det därför doft av dödsföraktande retorik - och rökridå: han vacklade fortfarande politiskt efter det pinsamma spektaklet i Grisbukten, som ägt rum strax före, och behövde visa sig kaxig. Men trots att utgången i början verkade närmast given, så blev det ändå USA som vann kapplöpningen till månen. Varför? Ett övertygande svar står att finna i James Harfords "Korolev". Harford har själv bakgrund i USA:s rymdindustri, men talar ryska, och efter murens fall har han kunnat intervjua många av de ledande i det sovjetiska rymdprogrammet.

Både USA och Sovjet byggde från början sina rymdprogram på lånad teknologi, närmare bestämt på den tyska V-2:an, ett terrorvapen från krigets slutskede. (Den första rymdraketen var också tysk: den 3 oktober 1942 lämnade en V-2:a jordens atmosfär ovanför Östersjön. Och hade Hitler vunnit kriget, hade den första människan i rymden med all sannolikhet varit en nazist: tyskarna hade nämligen planer på att bygga bemannade raketer, ja tillochmed science-fictionartade jättetingestar drivna av atomreaktorer.) När det Tredje Riket föll samman så inledde de båda stormakterna brådstörtade och närmast slapstick-artade försök att kratta åt sig så mycket som möjligt av både tekniken och teknikerna. Amerikanarna lyckades sno åt sig många av de ledande raketforskarna - med Werner von Braun i spetsen - och en stor del av dokumentationen. Ryssarna snappade upp fabrikerna och huvuddelen av personalen. På hösten 1946 lyftes de sistnämnda mot sin vilja upp på tåg med destination Sovjetunionen, där sattes de att forska i hårt bevakade läger. Det är dock synd att kalla dem slavarbetare. Behandlingen var välvilligt mild och de materiella villkoren mycket goda, och när deras ryska värdar framåt 1952-53 plockat dem rena på all vettig kunskap, packades de hem till Tyskland.

Vid det laget hade de stora sovjetiska raketsatsningarna börjat betala sig. Det var militären som var drivande. USA hade ingen anledning till att storsatsa på raketer. Från de baser som låg likt ett pärlband runt östblocket, kunde deras kärnvapenlastade flyg enkelt nå sina mål. Ryssarna däremot, hade inte alls samma geografiska fördel, utan var mer eller mindre piskade att ta fram stora, interkontinentala raketer om de ville atombomba, säg, New York. Och då den sovjetiska vätebomben var tre gånger så tung som den amerikanska, var de ryska raketingenjörerna tvungna att bygga en ordentligt stor sak som klarade att lyfta massiva laster. Resultatet blev den pålitliga och stora R7:an. Detta blev grunden till det ryska försprånget.

Till detta skall läggas planekonomins paradoxer. En planekonomi är i grund och botten en krigsekonomi, och ett föredömligt system om man bara vill ha fram ett litet antal strategiska basvaror i kolossala mängder. Eller om man vill förverkliga kolossala prestigeprojekt; som jättedammar, jättejärnvägar, jättekanaler… och rymdprogram. Sovjets framgångar i rymden är också nära förknippade med dess chef, Sergej Korolev. Länge var hans identitet, ja hans existens, en noga vaktad statshemlighet. Amerikanarna talade om honom som "chefskonstruktören", och i takt med att de såg ryssarna utföra sådant de bara själva drömde om, blev hans gestalt blev alltmer mytiskt imponerande. Sanningen att säga var Korolev inte så mycket uppfinnare som teknokrat och en synnerligen skicklig administratör.

Korolev kände nämligen systemets alla sidor, inte minst de mörka. Han tillhörde de som fängslats under den Stora Terrorn 1937-38, och bland annat tillbringat fem månader i det kanske gräsligaste av GULAG-arkipelagens alla gräsliga platser: Kolyma. Där dog varje år runt 30% av fångarna, men Korolev överlevde, om än efter att mist alla sina tänder och fått sin käke knäckt. Så kom kriget, och Korolev och en rad andra fängslade ingenjörer och vetenskapsmän slussades över till det s.k. sharaga-systemet, där de gavs en möjlighet att rehabilitera sig genom konstruera flygplan och andra militära nyttigheter. Vilket Korolev gjorde med glans. Hösten 1944 blev han frisläppt.

Korolev förstod att nyckeln låg i politiken. Han gick med i kommunistpartiet, och vann först Stalins och senare Chrustjovs personliga stöd för ett ambitiöst raketprogram. (Det berättas hur han en gång först såg till att festa ordentligt med den sistnämnde, för att sedan lägga fram ett ovanligt känsligt äskande för att undertecknas av en nu tämligen spritblank diktator.) Kopiösa mängder med pengar och folk pumpades också in i projektet - som mest var runt 800.000 människor, 26 ministerier samt 500 forskningsanstalter och fabriker inblandade.

I den stora och extremt komplicerade organisation som skapades uppstod ofelbart sprickor, som den listige och hänsynslöse Korolev faktiskt kunde utnyttja till att kringå den annars löjligt hårda toppstyrningen. Han samlade på sig en enorm personlig makt, vilket han bl.a. använde till att bygga upp ett bonussystem som väl kunnat tävla med svenska bankfallskärmar i sin generositet. Folk kunde få lägenheter i belöning, eller extrautbetalningar - han hade högar med rubelsedlar i sitt kassaskåp - som motsvarade årslöner. Dessutom lyckades han bygga upp en kultur inom projektet som motverkade något som annars ofta ställde till det i systemet, nämligen tendensen att dölja misslyckanden. Korolev insisterade alltid på sanningen, oavsett hur smärtsam den kunde vara.

Militären var med, så länge som det handlade om att bygga kärnvapenraketer. Men när Korolev ville gå vidare och använda deras dyrbara R7:or till att skjuta upp satelliter och, och … människor, då blev de tvära och motvalls. Sputnik kom till i den här atmosfären. Satelliten - vars design var till del styrd av rent estetiska hänsyn: den skulle göra sig bra på museum - hystades utan problem upp i en omloppsbana av en sådan där kraftfull R7:a. Ryssarna såg uppskjutningen som ett experiment, och hade inte alls förutsett den enorma uppmärksamhet händelsen skulle framkalla i väst. Den PR-sinnade Chrustjov insåg dock genast att detta var guld, och började hetsa på hela rymdprogrammet av propagandistiska skäl.

Chrustjovs nya intresse innebar visserligen att mer pengar vinkade. Samtidigt drogs projektet in i en härva av orealistiska deadlines och chanstagningar. Utifrån såg allt mycket imponerande ut, men en hel del var bländverk. Först nu vet vi hur ytterligt nära det var att Gagarins rymdfärd slutade i fullständig katastrof. Och när ryssarna i oktober 1964 sände upp Voskhod, den första tremanna-farkosten, hurrade världen - USA än en gång på efterkälken! -, men utan att veta att det i princip handlade om exakt samma kapseltyp som Gagarin brukat, där man packat in kosmonauterna som burkskinka: de satt så trångt att de knappt kunde röra sig. Ett trick alltså. Och när den allra första rymdpromenaden begicks i mars följande år, höll kosmonauten i fråga, Leonov, på att bli kvar där uppe, på grund av fel på den i hast framtagna rymddräkten.

Men även om det ofta hängde på håret, gick det för det mesta väl. (Antalet ryska dödsfall har alltid överdrivits i väst.) Ändå var det här någonstans som amerikanerna började att gå förbi. Ryssarna höll nämligen fast vid sin gamla R7:a, som hittills varit så lyckosam för dem, och hängde bara på fler och fler och fler bärraketer, så de till slut såg ut som bananklasar. Under tiden satte NASA samman sin nya, gigantiska raketmotor, F-1, som visserligen var en mer vågad design - Korolev och hans folk trodde inte alls på idén -, men som gav amerikanerna ett stort övertag vad gällde ren, rå lyftkraft. Och medan man i USA utvecklade modern elektronik och datateknik, var ryssarna fast i sina gamla system, som inte bara var opålitliga utan också mycket skrymmande. Med mera.

Kapplöpningen till månen var från början till slut ett storpolitiskt spektakel, som aldrig kunnat bli till det Kalla kriget förutan. Chrustjovs efterträdare tappade långsamt intresset, särskilt sedan man begripit att USA var på väg att gå om. Korolev ville fortsätta, och drömde om resor till Mars. Man började också ta fram en helt ny raket, N1, som skulle tävla med NASA:s Apollo, men misslyckandena var legio. I ett sista desperat försök att hävda sig, skickade man i juli 1969 en obemannad sond, Luna 15, till månen. Tanken var att den skulle fiska hem några skopor mångrus, och därmed stjäla föreställningen för Apollo 11. Luna 15 gjorde också sina vackra 52 varv runt månen men kraschade sedan rakt mot ytan, för att aldrig mer återhöras.

N1-programmet rullade på några år till, liksom av egen kraft. I en ironisk vändning slutade det ungefär som det amerikanska började: med idel explosioner och illa gnisslande teknik. Till slut ledsnade Brezjnev och skrotade hela rasket. Vid det laget var Korolev själv död. I januari 1966 genomgick han en rutinoperation för att ta bort några polyper. Men något gick fel. Tillståndet förvärrades, då man inte kunde intubera honom, och då narkosmasken läckte. Orsaken var hans sneda käke, den som han fått knäckt borta i Kolyma, och som aldrig läkt rätt igen.

- Peter Englund

DN Augusti 2001

(James Harford: "Korolev - How One Man Masterminded the Soviet Drive to Beat America to the Moon". John Wiley & Sons, Inc.)


Allt skrivet material här är © Peter Englund
Personligt | Äldre verk | Textarkiv | Nya boken