Om Kuba-krisen 1962

Bara en enda människa dödades i det tredje världskriget. Det var en amerikan vid namn Rudolf Anderson Jr, som miste sitt liv när den U-2:a han flög sköts ned ovan Cuba vid tiotiden den 27 oktober 1962. Det som hände den där lördagen måste i efterhand betraktas som det kalla krigets absoluta klimax. Under några timmar rådde i praktiken krigstillstånd, och varken förr eller senare har världen varit så nära atomvintern.

Denna, den så kallade Cubakrisen, utspelades till del för öppen ridå, och har länge varit bekant i sina stora drag. En del har dock förblivit grumligt. Detta gäller inte minst vad som egentligen utspelade sig i de atomsäkra bunkrarna under Kreml. Efter murens fall har arkiven öppnats både i USA och det forna Sovjetunionen - om än inte i det nuvarande Sverige - och mycken ny information har fiskats fram. En rysk och en amerikansk historiker, Aleksandr Fursenko och Timothy Naftali, har tillsammans skrivit en bok om händelsen, och till sin hjälp har de haft tidigare hemligstämplat material. Och fram tonar en bild av Cubakrisen som är betydligt mer detaljskarp än den gamla och i sina stycken betydligt mer skrämmande.

Det hela tog sin början med den kubanska revolutionens seger, en seger som överrumplade alla: revolutionärerna själva, USA och, inte minst, de styrande i Moskva. Ryssarna saknade nämligen vettiga underrättelser, och hade i januari 1959 inte en enda agent på ön. (En månad efter segern försökte det yrvakna KGB skicka dit en man, men han vägrades inresevisa.) De var också misstänksamma på den breda koalition som vräkt kull Batista, och där det ingick det mesta från vänster till liberaler. Det som gjorde dem mest brydda var den karismatiske, lynnige och gåtfulle Fidel Castro: vad var det för en besynnerlig revolutionär som pyntade väggarna i sitt kontor med bilder av Jungfru Maria?

Ryssarna hade dock allierade på ön i form av de kubanska kommunisterna; de öppnade mycket snart hemliga kanaler till Moskva, allt medan Fidel själv velade, vacklade och avlossade vackra tal. Den sovjetiske politbyråbossen Mikojan flögs över. (Under hela den långa resan sträckläste Mikojan Hemingway: hans hemliga dröm var nämligen att träffa den världsberömde författaren, som då bodde på ön.) Mötet med Fidel blev mycket lyckat. Kubanen fick löften om ekonomisk hjälp, och ryssen lämnade Havana helt betagen av den unge revolutionären.

Sakta gled Cuba in i öststatslägret. USA blockerade kubanernas försök att köpa vapen från väst, och när ett fartyg lastat med belgisk ammunition i mars 1960 gick i luften i Havanas hamn, utgick Fidel från att det handlade om ett amerikanskt sabotage - vilket det troligtvis var - och tog händelsen som skäl eller förevändning för att nationalisera all amerikansk egendom på ön. Vilket i sin tur ledde till nya amerikanska motåtgärder etc.

Det kalla krigets stora konfrontation mellan öst och väst formade alla konflikter runtom jorden i sitt beläte, och även den kubanska revolutionen fångades i kraftfältet. På känt manér kom de icke-kommunistiska delarna av revolutionsrörelsen att knuffas bort från makt och inflytande. Och på ön ympades inte bara en sovjetiskinspirerad planekonomi, utan även en sovjetiskinspirerad förtrycksapparat.

In på scenen klev så en ny amerikansk president, John Fitzgerald Kennedy, hängiven tanken att trappa ned den skarpa motsättningen mellan öst och väst. Problemet var att han redan under sin valrörelse tagit poäng på att hota Fidel. Det fanns givetvis en betydande spänning mellan de här två utrikespolitiska målen, något som enligt Fursenko och Naftali spelade stor roll i formandet av krisen. Motsägelserna kom nämligen ömsom att provocera, ömsom locka de sovjetiska makthavarna till allt mer våghalsiga beslut i fråga om Cuba.

Tidsandan är av vikt här. Östblocket visade vid denna tid upp en styrka som i efterhand visat sig vara marängartad, men som då syntes solid. Många kommunister menade på fullaste allvar att öst var på väg att gå om väst vetenskapligt och ekonomiskt. Titta bara: Sputnik, Lunik, Gagarin! Och vågen av koloniala befrielserörelser i den tredje världen sågs som ännu ett tecken på att västkapitalismen var på dekis. Kennedys plötsliga tal om nedrustning och kompromisser togs därför som tecken på svaghet. Chrustjov själv var den siste troende marxisten i Kreml, en spelare och revolutionär romatiker tillika, som i motsats till den kalle realpolitikern Stalin var villig att stödja snart sagt var rörelse på klotet som genom sin varelse bekräftade tesen om Socialismens Stadiga Framsteg.

Den sovjetiska utfästelsen 1960 att värja Cuba med kärnvapen var sprungen ur en speciell situation. Castro fruktade att en amerikansk invasion av hans land var nära, och Chrustjov ville visa sig handlingskraftig. När sedan ingen invasionsflotta uppenbarade sig på Havannas redd - av det enkla skälet att något sådant företag ej var påtänkt -, blev det för kubanerna ett bevis på kärnvapenhotets underbara effektivitet och sovjetsystemets underbara styrka, och för ryssarna ännu ett belägg för att USA ej vågade, ej kunde gå i krig över Cuba.

Idén att också stationera kärnvapen på ön kom från ingen annan än Che Guevara, som skall ha föreslagit detta under ett besök i Moskva. Att detta hugskott tog kropp två år senare berodde på flera skäl. För det första erbjöd det ryssarna en chans att uppväga den egna underlägsenheten i långdistansrobotar. (Det var enkel aritmetik. Medeldistansvapen av typ R-12 och R-14 hade de mer än gott om, och från Cuba är det blott en 20 mil till Florida.) För det andra var det ett sätt för Chrustjev att hävda ledarskapet i den världskommunistiska rörelsen genom att göra imponerande åthävor med sin stora nukleära käpp. För det tredje ville Moskva verkligen försäkra sig om Castroregimens överlevnad.

Grisbuktsinvasionen i april 1961 hade visserligen varit dömd till fiasko av hafsig planering - bl.a. hade man använt kartor från slutet av 1800-talet - och av Kennedys ovilja att ge direkt amerikanskt flyg- och flottunderstöd. (Denna ovilja till öppen inblandning var sprungen ur hans försök att kittla ryssarna till nedrustningssamtal.) Det viktigaste resultatet av hela företaget var emellertid att det gav de allra mest dogmatiska delarna av den revolutionära rörelsen en illa behövd ursäkt att fullborda bygget av den kubanska polisstaten. Ändå hade spektaklet gett makthavarna i Havana och Moskva skrämselhicka. Och varken Chrustjovs prestige eller hans världsbild kunde tåla förlusten av en enda socialistisk landvinning.

Idén var att ställa amerikanarna inför fullbordat faktum. Hela operationen höljdes i därför i ett övermått med hemlighetsmakeri och pojkboksfiffiga finter. Så gavs företaget t.ex. det avsiktligt missvisande kodnamnet "Anadyr", efter en flod i Sibirien, och soldaterna fick packa med sig pälsmössor och filtstövlar. När en militär expert på ett sammanträde gjorde det stillsamma påpekandet att de nya amerikanska U-2:orna nog skulle upptäcka vad som var å färde, tystades han med en ilsken spark under bordet av försvarsminister Malinovskij.

Nu var det just detta som hände. CIA nåddes först av rapporter från en agent i San Cristobál på södra Cuba, som berättade om nattliga transporter av fordon så stora att de lämnade efter sig ett lättföljt spår av knäckta telefonstolpar och kullvälta brevlådor. Efter fyra dagars väntan på molnfritt väder sändes en U-2:a mot San Cristobál. Redan vid första överflygningen fotograferades två medeldistansrobotar. Ytterligare spaning avslöjade fler baser under uppbyggnad. Någon sade: "De verkar ploppa upp överallt, som mässling"

Kennedys första reaktion var att släppa löst flygvapnet mot Cuba. Robert Kennedy, alltid mer terrierartad än sin bror, förespråkade invasion - för det internationella anseendets skull utförd efter en riggad provokation. Andra i den hastigt sammankallade krisstaben, bl.a. vissa militärer, höll tillbaka de två. Insikten att kanske inte ens ett mycket stort luftangrepp kunde slå ut alla kärnvapnen fick Kennedy att först pröva andra vägar: en flottblockad av Cuba, parad med ett ultimatum att avbryta arbetet på utskjutningsramperna.

USA:s krigsmakt gick för första och enda gången under det kalla kriget upp i allra högsta beredskap. Trupper och örlogsfartyg drogs samman, folk hamstrade livsmedel, kärnvapenlastade B-52:or låg i luftburet väntläge, på Cuba mobiliserade armén och viktiga vägar minerades, i Västtyskland gjorde sig amerikanska styrkor klara för att slå sig in i Västberlin, och i Moskva var stämningen så pressad att Chrustjov inte fann tid att gå hem, utan övernattade påklädd på en soffa.

Chrustjov var skakad. Han insåg att hela operationen byggt på en felbedömning. Ända framhärdade han. Arbetena på utskjutningsramperna drevs på i ett halsbrytande tempo. Runt ramperna grävdes skyttegravar av sovjetiska militärer, iförda t-shirts för turister. Krisen hade kommit så överrumplande att viss personal saknades: bak luftvärnskanonerna satt outbildade soldater som bladade frenetiskt i bruksanvisningar. I syfte att minska risken för en omedelbar sammanstötning gav Chrustjov dock order om att alla militära transportfartyg på väg till Cuba skulle vända om.

Efter ytterligare någon dag insåg Chrustjov till sin fasa att Kennedy faktiskt menade allvar. Den amerikanske presidenten kunde, vågade gå i krig över Cuba. Detta stämde i och för sig. Problemet var bara att denna insikt hade sin rot i hemliga rapporter som - helt felaktigt - visade att ett amerikanskt angrepp var överhängande, ja kanske bara några timmar avlägset. Detta höjde givetvis temperaturen än mer, och hade mycket väl kunnat leda till förhastade motåtgärder och fatala missgrepp. Särskilt som Fidel Castro drabbats av fullständig panik, och i ett telegram manat de sovjetiska ledarna att slå ut ett massivt kärnvapenanfall mot USA. (Det var alltså i det här läget som Rudolf Andersons plan sköts ned. Det var ett tilltag av en uppjagad löjtnant, som ej lyckats nå sin överordnade på telefon.)

Det är rätt chockerande att se hur klent underlag den sovjetiska underrättelsetjänsten hade. Här befinner vi oss långt från agentromanernas stålblanka spioner. Istället läggs det ett alltmer skevt pussel med hjälp av prat uppsnappat på en spritimmig bar och gissningar från en pratglad men oinformerad journalist. Däremot så låg GRU:s folk i Washington i över ett dygn på ett avgörande förhandlingsbud från Vita Huset, där Kennedy erbjöd sig att dra tillbaka amerikanska robotar från Turkiet i utbyte mot en sovjetisk reträtt från Cuba.

Det som också snurrade till det, var att i dessa de ballistiska missilernas tidsålder, då förvarningstiden räknades i timmar och beslutstiden i minuter, saknades det vettiga kanaler för snabbt diplomatiskt utbyte. Viktiga amerikanska utspel ägde rum på bakgatsrestauranger i Washington, medan ledarna i Kreml greppade första bästa amerikan av rang, ibland rena turister, för att få dem att meddela Kennedy sitt hjärtas mening. Och i brist på bättre kommunikationsmedel lästes flera avgörande förhandlingssvar upp direkt i Radio Moskvas utlandssändningar.

Det blev inget tredje världskrig i oktober 1962. Huvudskälet var enkelt. Både Chrustjov och Kennedy fruktade kärnvapnen. Ingen av dem var villiga att gå hela vägen. Med sitt verk begraver Fursenko och Naftali alla konstfulla teorier om att det under dessa dagar i oktober pågick en farlig maktkamp i Kreml. Orsaken till att det kom motsägelsefulla bud från Moskva var inte att hårdnästa militarister och kompromissvilliga duvor lekte herreman på täppan vid telexapparaten. Det berodde helt enkelt på att… Chrustjov inte kunde bestämma sig.

Cubakrisen är sannerligen ett nattstycke. Det är en historia bräddfull av cynism och hart när kriminella risktaganden, gjord särskilt skrämmande just för att motorn inte är mästarplaner och allt genomlysande konspirationer, utan istället människor insnärjda i en egenskapad väv av fixa idéer och usla kalkyler, missgrepp och oavsiktligheter. Men vi bjuds också åsynen av makthavare som visar upp en förvånansvärt hög grad av besinning och förnuft. Och det tredje världskriget tar slut innan det ens har börjat.

- Peter Englund

(Dagens Nyheter november 1998, Boken är Aleksandr Fursenko & Timothy Naftali: "One Hell of a Gamble" - Khrushchev, Castro and Kennedy 1958-1964. W.W. Norton & Company.)

 
 
Copyright © Peter Englund 2005. Alla rättigheter förbehållna.