Herman snubblar

Herman Lindqvists senaste historiebok handlar om Sverige under den första hälften av 1600-talet och han går ut hårt. Tror han. "Sveriges stormaktstid talar man tyst om i vår tid. Obegripligt varför", skriver han, "Det var en fantastisk, dynamisk och intressant period av historien." Första kapitlet heter också "Stormaktstiden - att minnas med stolthet". Han vänder sig där mot det han kallar för den nutida "historiemasochistiska" historieskrivningen, "vars syfte är att vi skall plåga oss med vår egen historia, påminna varandra om att vi minsann inte var bättre än någon annan och att de svenska trupperna brände och plundrade värre än alla andra."

Lindqvist har i uttalat sin förkastelsedom över en historia som bara rymmer död och elände; istället har han sagt sig vilja lyfta fram det storslagna och ärorika. Hans skäl varför vi inte skall "skämmas" för stormaktstiden är dock inte i första hand gammeldags nationalromantiska - även om en del storsvenskt slagg förekommer i hans text. Istället talar han om detta som en viktig tid då "grunden till det moderna Sverige lades inom kultur, undervisning, förvaltning, ekonomi".

Detta anslag är lika grandiost som det är besynnerligt. Att säga att vi idag talar tyst om denna epok stämmer alls inte. De senaste åren har den här epoken blivit väl uppmärksammad i böcker, TV-program och utställningar. Ingen historiker har heller gjort de skruvade påståenden som författaren målar upp - "vi var värst, fattigast, vi skall skämmas", etc. Och det som han sedan lägger upp som motargument mot denna av honom framdrömda "historiemasochism" - moderniseringen, etc - är sådant som historiker av facket har lyft fram sedan decennier. Så brakar Lindqvist rakt genom en rad vidöppna dörrar, och kommer nöjt ut på andra sidan, iförd den för honom inte alltför klädsamma rollen som sanningsägare.

Som vi alla vet gillar Lindqvist att sprätta skit på de akademiska historikerna. Även om det ibland ser lite illa ut (detta att han med klent dold tillfredsställelse hånar de personer vilka förutan hans böcker aldrig skulle ha kunnat bli till) så skulle man väl kunna bjuda på det. Grundtesen är ju trots allt riktig. Problemet är bara att Lindqvist bara förstrött intresserad av den. Den återfinns i ett rätt påklistrat inledningskapitel, uppenbarligen skrivet i hast. Sedan glömmer Lindqvist i stort sett bort det hela, varpå han raskt förlorar sig i det som han verkligen är intresserad av: stora män och kvinnors liv i helg och söcken. Självklart måste de viktiga aktörerna ha sin plats i historien. Lindqvist sätt att göra det på är dock påfallande traditionellt. Den som älskar krångliga släktträd och segdragna redogörelser för olika konungsliga familjeförhållanden kommer här att få sitt lystmäte. Och medan år av trettioåriga kriget försvinner utan ett spår, ägnar han sidor åt att grubbla över den minst sagt aparta teorin att Kristina skulle ha varit "pseudohermafrodit". Den här fokuseringen vid individerna slår också igenom i det framställningssättet. Krigen framstår inte sällan som ett slags personliga envig mellan de stora männen. Tilly river broar, men Gustav Adolf korsar raskt floder, erövrar städer och möter till sist Wallenstein vid Lützen. Det hela luktar folkskolans läsebok.

Den här upptagenheten med individerna visar sig också i Lindqvists förtjusning i goda historier. Jag har inget emot historier, förutsatt att de är sanna och att de kan lägga något till helheten. Om Lindqvists historier kan man tyvärr varken säga det ena eller det andra. Han är svag för frihjulsfilosoferande om vad någon "måste" "ha hört" eller "förstått". Dessutom kan han nästan aldrig stå emot frestelsen från en riktigt saftig skröna. I texten finns det därför en hel del apokryfiska händelser, bevingade ord av högst tveksamt ursprung, krigare med övermänsklig styrka, o.s.v. Det hjälper inte att författaren då och då märker upp dessa historier med ett plikskyldigt "lär" eller "sägs". Genom att han på detta vis plockar upp gamla skrönor som historiker sedan 1800-talet har hållit på och rensat bort, så framträder i hans verk en förflutenhet som faktiskt börjat att återmytologiseras, där sanning och dikt på ett tyvärr alltför postmodernt vis kokas upp i varandra.

Det här tycker jag är allvarligt. I en tid då historien har blivit alltmer politiserad och då mörkermän av olika schatteringar gör vad de kan för att shanghaja vårt förflutna duger det inte att behandla sanningsfrågan med en sådan utstuderad nonchalans som författaren gör i detta och föregående verk. Och det räcker inte att som Lindqvist försvara sig med att han skriver för vanligt folk och inte för historiker på universiteten. Frånsett att den attityden rymmer ett inte så litet mått förakt för de egna läsarna, så är den också ologisk. Akademiskt skolade historiker har i regel inget problem att se felen. För en lekman är det knepigare. Han måste kunna lita på att författaren. Tänk om t.ex. en som sätter ihop handböcker i schnauzeruppfödning skulle vara lika lättsinnig som Lindqvist. Det skulle aldrig tolereras. För att inte tala om sammanställare av kartböcker: "Äsch, visserligen kom Madagaskar att hamna invid Island, men min atlas är faktiskt skriven för vanligt folk och inte för universitetetsgeografer".

Detta för oss osökt över till felen. Felen, ja. Visa av erfarenheten från de två föregående banden har Norstedts nu folk som sitter och kammar igenom texten och bland annat kontrollerar vart årtal, för, som en person på förlaget har sagt om hans manus, "inte en siffra är rätt". De flesta av dessa lätt kontrollerbara uppgifter har därför blivit rätt. Jag hara bara hittat något enstaka felaktigt årtal, som exv att S:t Petersburg skulle ha grundlagts 1702 - det var 1703; texten ger dessutom det felaktiga intrycket att staden byggdes på den plats Nöteborg låg. Men Norstedts heroiska tvättningsarbete till trots: texten är fullspäckad av sakfel och missförstånd. Vad har hänt? Den bitvis bristande korrekturläsningen och det usla kartmaterialet antyder att det blev bråttom på slutet.

Det är omöjligt att lista alla fel. Några exempel får duga.

Det kan verka trivialt att Lindqvist inte förstår skillnaden mellan rådbråkning och stegling, kyller och jackor, lansar och pikar, kartescher och granater, folkbokföring och kyrkbokföring, daler och riksdaler, residenter och ambassadörer, rådsaristokratier och adelsrepubliker, o.s.v. Och visst kan det synas mindre viktigt, detta att han lägger barocken för tidigt i tid och göticismens höjdpunkt för sent, etc; många av våra statsvetare som trodde att parlamentarismen infördes i början av 1900-talet blir säkert paffa när de får läsa att Sverige redan under 1600-talet var en "parlamentarisk stat"; brittiska historiker blir säkert på samma vis en smula perplexa när de får lära sig att av alla parlament i Europa var det vårt som hade den största betydelsen - ställd invid det revolutionära engelska parlamentet framstår nämligen vår riksdag som nästan kraftlöst. Missar som dessa avslöjar dock hur grunda och osäkra hans kunskaper om epoken egentligen är.

Bokens disposition är inte lyckad. Texten lider av onödiga omtag och förvirrande hopp i kronologin. Detta kan dock inte helt förklara varför Lindqvist så lätt trasslar till det för sig när han skall redogöra för olika storpolitiska och militärstrategiska skeenden. Så till exempel rör han ihop de kejserligas plundring av Magdeburg med svenskarnas stormning av Frankfurt an Oder. (Det är kanske inte så lätt, de inträffade ju samma år.) Skildringen av slaget vid Lützen rymmer underliga omkastningar, beskrivningen av stormningen av Prag är direkt felaktig och oron i Sverige 1650 blandas ihop med det s.k. morgonstjärneupproret 1653. Läsaren kommer dock att bli än mer brydd när hon först läser att en av orsakerna till Karl Gustav 1658 lät attackera Danmark, var att danskarna tagit den svenska kolonin Cabo Corso i Afrika, för att något senare läsa att en av orsakerna till Kristinas förmyndare 1643 lät attackera Danmark var att danskarna tagit den svenska kolonin Cabo Corso i Afrika -1643 fanns inte kolonin. O.s.v.

En del av detta kan väl betraktas som rent slarv. Och det ger onekligen ett slarvigt intryck när han upprepade gånger säger emot sig själv. Apropå göticismen så påstår han på sida 34 att "under stormaktstiden var de flesta svenskar övertygade om att inget annat folk i Europa hade en lika lysande forntid som vi". Men redan på nästa uppslag intygar Lindkvist lika bestämt att "den svenske bonden ... nog aldrig hört talas om dessa sina påstådda heroiska förfäder". (Ja, det står så. Lindqvist skriver förbluffande illa i den här boken. Han kan bättre.) Riksdagen framställs på ett ställe i boken som det kraftfullaste i Europa, för att på en annan plats i boken uppmålas som mycket svagt; Kristinas stora godsavsöndringar skylls först på hennes lättsinniga och dyra hovliv, men bara för att två sidor bort förklaras som en rationell metod att betala statens krigsskulder. O.s.v.

Något som också sticker i ögonen är att Lindqvist så ofta är fast i ett hopplöst föråldrat forskningläge. (En av de flitigast citerade historikerna är också... just det, Grimberg!) Den gamla föreställningen om att böndernas frihet var satt i fara framåt mitten av seklet har varit grundligt ihjälforskad i över trettio år. Lindqvist för dock fram den som vore den dagsens sanning. O.s.v.

Några enstaka fel vore väl inget att bråka om. Alla snubblar vi någon gång på badrumsmattan. Men det finns ju gränser. Jag har funnit runt 140 sakfel och missförstånd i den här texten. Etthundrafyrtio. Och det är lågt räknat.Inte ens författare av böcker i Schnauzeruppfödning skulle tillåta sig något sådant.

Lindqvists bok är alltså opålitlig och bitvis direkt okunnig. Detta har nog en genomsnittlig läsare svårt att se. Hon kan, liksom bibliotekstjänsts anmälare Sven Borgström, fås att tro att detta är, som denne skriver, en "kunnig skildring av den svenska stormaktstidens tillkomst". Det är det alls inte. Kanske har Borgström lockats till denna slutsats av den "omfattande" litteraturlistan. Där nämns runt 170 volymer som, enligt Lindqvist egen utsago, "är några (min. kurs.) av de böcker jag självt läst och haft stor glädje av". Försiktigt räknat handlar det om en textmassa på runt 60.000 sidor som författaren plöjt igenom under de månader som gick åt när han skrev denna bok. Till denna mängd borde rimligtvis också läggas alla de andra böcker som han också läst, både de verk som han också haft glädje, men ej gitter nämna, samt alla de som han läst och INTE haft glädje av - och med tanke på Herman Lindqvists väldokumenterade avsky för historiker torde det vara en icke obetydlig samling. Lindqvist avslöjar sig här som en veritabel lärdomsgigant. Synd bara att han visar så lite av det i sin text. Men visst är det imponerande, detta att han t.ex. läst hela Olof Rudbecks Atlantica i fem bukiga volymer (titeln på verket är dock av någon anledning fel) samt Generalstabens massiva "Sveriges krig 1611-1632", alla åtta banden, inklusive supplementet (även där har det råkat slumpa sig så att titeln i litteraturförteckningen ej blivit den rätta). Allra mest imponerad är jag dock av att Lindqvist tagit sig igenom Pufendorfs "Von Schwedish- und Deutsche Kriegsgeschichte. In 26 Büchern abgefasst" från 1688. Jag har inte kunnat drömma om det fanns någon av kvinna född som kunde läsa Samuel von Pufendorf "med glädje", men nu vet jag bättre.

- Boken är: Herman Lindqvist: "Historien om Sverige - När Sverige blev stormakt". Norstedts.

(Expressen, september 1994)

 
 
Copyright © Peter Englund 2005. Alla rättigheter förbehållna.