Tusen år av kärlekar

I en undersökning för några år sedan jämfördes ungdomars inställning till livet och samhället idag och tjugo tillbaka. Skillnaderna visade sig vara anmärkningsvärt små. Förhållningen till familjen, arbetet, vännerna och politiken var i stort sett de samma nu och då. Bara på en punkt gick det att se en tydlig förändring. Kärleken. En tydligt växande andel ungdomar anser idag att kärleken är det viktigaste i deras liv.

Inget konstigt i det. Vi lever i ett samhälle och en kultur fullkomligt besatt av den romantiska kärleken. Överallt, på TV, i film och i böcker, möter vi förälskelsens uttryck, ikoner, bländverk och sinnebilder. I populärmusiken handlar säkert 90% av alla texter om hur kära de varit eller hur kära de är eller hur kära de skall bli. Och 45-åriga rockersvrak med sexliv som mest liknar ostrons, låter sina bedyranden om evig trohet slicka långt in i lyssnarens öra. Samtidigt finns här en besynnerlig paradox, som jag tror att man kommer att väcka mycket intresse och en hel del småleenden om säg, trehundra år, när det blivit dags för historiker att sila igenom resterna av det slutande 1900-talet, för att bringa en smula ordning i alla våra obegripligheter, ideosynkrasier och fixa idéer. Och paradoxen är att samtidigt som vi hyllar den romantiska kärleken som aldrig förr, har den romantiska kärleken det allt svårare att överleva. Andelen ensamhushåll bara växer och växer, och vi vet också att huvuddelen av alla äktenskap kommer att sluta i skilsmässa. Hur kan vi egentligen förstå det här glappet, det det här romantiska underskottet? Och kan den här konflikten mellan kärlekens materiella bas och dess ideologiska överbyggnad bestå, eller väntar en revolution, som antingen tvingar oss att leva som vi lär eller lära som vi lever?

Svaret på den andra frågan kan vi inte veta, möjligen gissa. Svaret på den första tror jag möjligen står att finna, dock ej i biologismens geggamoja av hormoner och babianrövar, utan snarare i historien.

Det finns, grovt räknat, två skolor bland de som diskuterat kärlekens historia. Dels har vi sådana som menar att den romantiska kärleken som vi känner den är ett strängt tidsbundet fenomen, en konstruktion vars framträdande går att binda till speciella historiska och kulturella omständigheter – gärna då 1700-talets bildade medelklass. Dels de som velat framställa den som ett mer tidslöst fenomen.

Båda skolorna har sina goda skäl och svaga punkter. En väg genom forskarnas intrikta skyttegravslinjer ligger i att ställa frågor kring kärlekARNAS historia, istället för bara kring kärlekENS. På så vis kan man frigöra sig från den där framstegens aritmetik, där så mycket handlar om att addera föregångare, brytpunkter och utvecklingssteg, för att till slut nå fram till vårt eget fulländade nu. Och då kan vi också ana, att kärlek visst går att finna i alla tidsåldrar, men att dess objekt, uttryck och syfte har skiftat storligen.

Om vi går så långt tillbaka som till antiken, så finner vi att där var familjen en ekonomisk och social enhet, samlad runt uppgiften att driva, säg, ett jordbruk. De intima och känslomässiga funktioner som vi förknippar med äktenskapet var därför av underordnad betydelse, och resonemangspartier var regel både bland hög och låg. Och detta är ett mönster som skall vara allenarådande ända intill den tidigmoderna epoken, och som på ett uppenbart vis kringskär den romantiska kärlekens möjligheter.

Om den äktenskapliga föreningen kunde bli harmonisk - som mellan Odyssevs och Penelope - eller ibland tillochmed kärleksfull, så mycket bättre. Men då var det alltså något som man fick på köpet. En oväntad bonus, men alls inte normen. Bråk och kiv i äktenskapet var något man fick räkna med, och livslånga äktenskap var så pass ovanligt att romerska historiker faktiskt upprättade listor över dem.

Som så ofta i historien var det kvinnorna som i regel drog det kortaste strået. I äldre romerska moralkoder sattes hustrun i samma klass som tjänarna, och det togs inte för givet att man ens skulle behandla henne väl. Kärleken till en vuxen kvinna var inte heller vidare högt värderad bland antikens män. Den ansågs vara besvärlig, då den kunde leda till farliga och allt uppslukande passioner - och något sådant ville man inte veta av. Var det bara sex man var ute efter kunde man lika gärna gå till någon av sitt eget kön. Man kan också tänka sig att den homosexuella världen länge var ett reservat för den romantiska kärlek som sällan fick plats i den heterosexuella dito.

Under antiken var det främst andra kärlekar än den romantiska som uppskattades. Där var kärleken till uppgiften, till de sociala plikterna. Där var kärleken mellan föräldrar och barn. Och där var framför allt den speciella kärlek som utvecklas mellan vänner. De varma känslor som växer fram mellan vänner stod nämligen för frihet och jämlikhet, och var därför att föredra. (Och här kan man igen undra hur mycket av den hyllade vän-kärleken egentligen var kod för väl dold eller illa uttryckt homosexualitet.)

Även under medeltiden verkar de flesta makar ha varit glada om de uppnådde ett tillstånd av ömsesidig respekt, något som säkert var möjligt då äktenskapet under den här epoken var något mer jämlikt än under antiken. Det går också att se att man börjat göra sig fria från antikens tydliga nedvärdering av den romantiska kärleken. Vi känner alla till trubadurernas prisande av denna typ av denna kärlek, men intressant nog handlar det nästan alltid om dess utomäktenskapliga form; trubaduren klättar över muren för att begå otukt med riddarens fru. För romantisk kärlek har liten plats inom äktenskapet och ingen chans utom det. Det slutar därför nästan alltid illa, med tragedi och död.

Om vänkretsen var kärlekens viktigaste fält under antiken, så var det familjen under medeltiden. Familjen förresten. Det handlar om kärleken mellan föräldrar och barn, men också om de varma känslor som odlades mellan släktens olika medlemmar. (Kärnfamiljen, mamma, pappa, barn i upphöjd isolering, existerade inte.) Sedan fanns där givetvis en annan typ av kärlek som trängde igenom allt och färgade människornas hela liv. Det var kärleken till Gud. För alla var tron en självklarhet. Om Guds skepnad grälade man ALLTID, om hans existens ALDRIG.

Mycket av den gamla synen på kärleken i dess olika skepnader fanns kvar framåt 1600-talet. Något nytt kom dock till. Själva föreställningen om det goda och prisvärda i förälskelsen hade då nått rätt bred spridning, främst tack vare tryckkonsten och den ökande läskunnigheten.

Den bild som poeter och författare gav av den romantiska kärleken kom också att ändras på några små men viktiga punkter. Framför allt så uppfanns Det Lyckliga Slutet. Fram till denna punkt hade berättelser om kärlek regelmässigt ändat i nattsvart tragedi. Den passion som två delade var en omöjlighet i ett samhälle där resonemangspartierna var regel. Men att de förälskade började få varandra i 1600-talslitteraturen, kan dels ses som ett uttryck för den allmänna längtan bort från ovisshet, kaos och sönderfall, mot ett tillstånd av stabilitet, ordning och harmoni, som uppstått i svallet efter epokens tidens alla krig och revolutioner. Dessutom är det nog en spegling av att riktiga kärleksäktenskap faktiskt blev allt vanligare.

I "Jämmerdal och fröjdesal", en antologi om kvinnor i 1600-talets Sverige som kom ut härom året, diskuterar Malin Lennartsson ett intressant rättsfall som ägde rum i 1650-talets Jönköping. En prästdotter, Annicka Rebäcka, hade blivit gravid med en ung guldsmed, men fått missfall, efter vilket hennes far lyckades trumfa igenom att hon istället trolovade sig med en präststudent. Annicka var dock fortfarande kär i guldsmeden, varför hon gick till rådstugurätten och faktiskt lyckades få trolovningen upphävd, trots föräldrarnas våldsamma motstånd. Avgörande var ett utlåtande från domkapitlet, där de bland annat stadgade att "de som älskar varandra måtte komma tillsammans".

Inställningen till den romantiska kärleken var dock märkligt kluven.

För även om den romantiska kärleken vann mark, så var den också nära förknippad med plågor och svaghet. I litteraturen kan man ständigt se hur nyförälskade börjar gråta eller tala obegripligt nonsens, medan andra kan få sin inre jämnvikt rubbad till den grad att de blir fysiskt sjuka. Och just förälskelsens smått sjukliga drag var för vissa ett viktigt argument MOT kärleksäktenskap: hur skulle man kunna bygga något så viktigt som en familj på något så bräckligt som förälskelse?

Den omvärderingen av den romantiska kärleken som inleds under 1600-talet fullbordas dock först under 1700-talet. Den gamla idén om att den moderna romantiska kärleken blev till i det sena 1700-talets bildade medelklass har kritiserats mycket genom åren, men läser man Eva Lis Bjurmans högintressanta "Catrines intressanta blekhet", så är det uppenbart att något viktigt faktiskt skedde just DÅ och just DÄR. Det visar hennes känsliga närläsning av dagböcker, memoarer och brevsamlingar som författats av ett antal unga kvinnor som levde under denna epok. Hon håller med den tyska kultursociologen Ulrike Prokop att kärleksäktenskapen gjorde livet besvärligare för seklets unga kvinnor, som vid sidan av de gamla husliga kraven nu också måste skaffa sig den bildning som krävdes för att vara attraktiv på den nya, öppna giftermålssmarknaden. Samtidigt betonar Bjurman att den här bildningen i legering med de nya kärleksidealen hjälpte till att höja de unga kvinnornas egenvärde och omforma dem från objekt till subjekt. "I bildningen liksom i den nya kärlekskoden låg en potential till verklig emancipation".

Utvecklingen under 1800-talet finns bara antydd hos Bjurman. Då vänds handen slutgiltigt. Kärleksäktenskapet går från möjlighet till norm. Något annat motiv vid valet av partner tillåts inte längre.

En av de viktigaste förändringarna var en radikal omvärdering av passionen. Under 1600-talet var passionerna något omstörtande, farligt och vilt, inte sällan rentav ont. Inte så längre. Passionen blev istället under 1800-talet till ett slags energichock som smälter samman de älskande två och med sin kraft lyfter upp dem till den mogna kärlekens högre plan. Passionen blev ett ideal. Och många av de vanligaste kärleksklichéerna har vid det här laget blivit allmänt spridda - kanske kan vi säga demokratiserats. Vi talar då om "det första mötet", "den andres uppenbarelse", "avståndet som eggar", "jag skall älska dig i all evighet" etc. Vi vet av brevmaterial att även så kallat vanligt folk börjat prata och tänka i dessa termer.

Vad som sker är något mycket intressant och rätt komplicerat faktiskt. För den kraftiga uppvärderingen av den romantiska kärleken gjordes till del med hjälp av begrepp och bilder lånade från det religiösa fältet. Det var mycket tal om "sammansmältning", "förvandling", "upphöjdhet" och "evighet". Ett exempel på detta kan vi att finna hos Hedvig Charlotta Nordenflycht, som kan beskriva en profan kärlek med ord som under tidigare epoker varit reserverade för Gud.

En av orsakerna till den romantiska kärlekens ofantliga genomslag i modern tid har säkerligen att göra med den här länkningen till den religiösa sfären. Den romantiska kärleken har på ett omärkligt och glidande vis blivit till en ersättning för den Gudstro som vi nu förlorat. För visst bär den drag av religion, dyrkad av alla, förkastad av ingen; dess månghövdade prästerskap översvämmar konst och media och deras blickar och åtbörder följer oss överallt; och bilden av gudomens beläte möter oss stundligen och fyller oss med samma värme, och samma stilla trygghet som en gång bilderna av den heliga modern; för däruti blir alla frågor besvarade, alla tvivel upplösta, all oro stillad.

Troligtvis är det här som en del av förklaringen till den moderna kärlekens paradoxer står att finna. Den håller helt enkelt på att bli offer för sin egen framgång.

Bilden av kärleken har nämligen förenklats i samma takt som vår idé om livet banaliserats och vår föreställning om lyckan förbarnsligats. Det som jag tycker var rätt intressant om än inte helt sanningsenligt med, säg, 1600-talets bild av den romantiska kärleken, var att man helt öppet erkände dessa problem och motsägelser. Men än värre är nog att den romantiska kärleken idag svällt ut till den grad att den hotar vår känslomässiga mångspråkighet.

Som vi sett har människan alltid levat i och genom FLERA olika kärlekar. Där har funnits den romantiska kärleken - givetvis - men samtidigt också kärleken till släkten, kärleken till barnen, kärleken till föräldrarna, kärleken till uppgiften, kärleken till Gud. Nu tenderar dock den romantiska kärleken att bli den enda som verkligen räknas.

Detta sker dock inte ostraffat. För en av de saker som gör kärleken unik är att den är unik; på samma vis som varje förälskelse är olik den andra, och var älskad outbytbar, är också olika typer av kärlekar särskilda, både i uttryck och syfte. Den kärlek vi får och ger till en partner är annorlunda än den vi får och ger till ett barn än den vi får och ger till en uppgift än den vi får och ger till Gud. Men när den romantiska kärleken nu blivit så mäktigt stor, många gånger större än livet självt, har den som sagt kommit att ersätta andra typer av kärlek i vårt medvetande. Och någonstans där uppstår den nutida paradoxen, att samtidigt som vi hyllar den romantiska kärleken som aldrig förr, får den romantiska kärleken det allt svårare att överleva.

Mycket talar för att det stora problemet är förändrade förväntningar. Så länge som äktenskapet mest bara var en ekonomisk institution väntade man sig inte så mycket mer än en inte alltför konfliktfylld samvaro. Nu vill vi ha mer. Mycket mer. Och det med rätta. Problemet är bara att i takt med att vår uppmärksamhet mer och mer har kommit att gravitera runt den romantiska kärleken - alltså en av flera möjliga kärlekar - så har det har lett till att önskningar som förr i historien fann sitt naturliga utlopp inom, säg, religionen eller familjen, i en sådan där förväntningarnas hydraulik istället förts över till just den romantiska kärlekens fält. Och vi går till varje ny förälskelse fulla av önskningar. Och sedan blir vi besvikna när den romantiska kärleken än en gång sviktar under en börda av förhoppningar som den egentligen inte gjord att bära.

Personligt | Äldre verk | Textarkiv | Nya boken