Minorna i Afghanistan

1.

Den uniformsklädde mannen ligger platt på mage, ovanpå ett grått liggunderlag, och i sin hand har han en Kalsjnikovbajonett. Med den petar han i marken. Stålbladet gör små, små, små rörelser i sandiga jorden. Hans hjälmvisir är uppfällt, så att han skall se bättre. Hans haka faller ner. Han är koncentrerad. Hans fötter rör sig då och då. Tar spjärn liksom. Oklart varför. Efter ett tag förstår man att det är anspänningen.

Mannen är afghansk minröjare, och tillhör MCPA:s grupp 7, för tillfället sysselsatta med att rensa bort minfälten kring det vrakkantade flygfältet i Jalalabad i östra Afghanistan. I hela provinsen finns det tre likadana femmannagrupper, samt dessutom ett hundteam. Tillsammans har de oskadliggjort 33 stridsvagnsminor, 7400 trampminor och 1600 blindgångare, berättar gruppens chef, en lågmäld före detta mujahedin vid namn Mohammadullah.

När han får frågan om hur farligt arbetet är, svarar han bara med statistik: hans organisation, den FN-stödda "Mine Clearance Planning Agency", har förlorat "3 döda och 33 skadade. I min grupp har en förlorat benet - han gör en huggande gest över höger smalben - och en har förlorat synen". Lönen är hyfsad, åtminstone för att vara Afghanistan: en nybörjare tjänar 4000 rupees i månaden, en veteran något mer.

Det ett besvärligt och omständligt arbete, där framstegen ofta mäts i decimeter.

Först går schäferhundarna i långa koppel, ivrigt, med hängande tungor, som vore det en rolig lek. Deras känsliga nosar kan känna doften av sprängämne även om det ligger begravt under en halvmeter jord. Sedan följer män med metalldetektorer. De rör sig med skruvade, lite balettaktiga steg genom det avbrända gräset. När det tjuter i deras hörlurar markerar de platsen med rödmålade stenar: och där börjar sedan mannen med bajonetten sakta krafsa.

Inga minröjare är så mångsidiga som de afghanska. I deras land stod nämligen det kalla krigets sista slag, och vapen strömmade till från alla håll och kanter. Förutom sovjetiska och tjeckiska minor, möter röjarna även kinesiska, indiska, pakistanska, jugoslaviska, italienska och brittiska minor. Minfälten runt landningsbanan tyckte Mohammadullah dock var rätt lättarbetade: minorna var lagda i ordentliga zick-zack-mönster, och de var nästan uteslutande enkla sovjetiska trampvarianter av typ PMN-1 och PMN-2.

De var dessa som mannen med bajonetten försökte gräva fram: små katastrofer portionsförpackade i blekgrön plast.

2.

Det finns inga humana vapen. Det finns inga trevliga sätt att döda människor på. Men det finns vapen som faktiskt är mer perversa än andra. Dit hör landminorna. Någon kanske skulle kunna argumentera att de är humanare än brutaliteter som napalm och höghastighetskulor. Syftet med minor är nämligen inte att döda. Syftet är att lemlästa. Javisst, men en napalmbomb eller en höghastighetskula kan faktiskt riktas. En mina däremot är blind, opartisk, hyser inga fördomar, känner inga aggressioner. Den spränger ALLT i luften. Vissa minor utlöses av ett så litet tryck som 0.23kg. Så där skadas soldater, men också plöjande bönder, betande får och lekande barn.

Minan är alltså ett synnerligen gräsligt vapen, då det som få andra verkar urskiljningslöst.

Minan är ändå omtyckt av vissa krigförande. Den är nämligen en billig och trofast soldat, som aldrig sover, som varken behöver mat eller vatten och som aldrig rymmer hem. Och de blir bara än mer trofasta. För att försvåra möjligheterna att upptäcka dem med metalldetektorer framställs moderna minor nästan helt och hållet i plast. Gamla minor bestod i regel av metall, vilket gjorde att de rostade sönder efter ett antal år i marken. Plastminor tål tyvärr vätan mycket bättre. Tio-tjugo år i jorden gör dem ingalunda obrukbara, bara oförutsägbara. Minorna fortsätter sin vakttjänst nere i myllan: allt mer lynniga väntar de på just den fot de var byggda för. Så kriget fortsätter, om än i slow motion. Stora landområden förblir obrukbara, vilket i sig är en ekonomisk katastrof. Att röja bort landminor är till råga på allt ytterligt dyrt. Så medan en ny mina ibland går att köpa för så lite som 20 kronor, uppgår kostnaden för att ta upp den ibland till 6000 kronor per styck. I finansiella termer blir detta snart till en omöjlig tävling mellan haren och sköldpaddan.

Minan är alltså ett synnerligen idiotiskt vapen, då det som inget annat förlänger lidandet och försvårar för ett krigsdrabbat samhälle att återhämta sig.

Kriget i Afghanistan började med den sovjetiska invasionen 1979. Det är nu inne på sitt 17:e år, och runt 10 miljoner landminor har spritts ut över landet. Huvuddelen av dem ströddes ut av sovjetiska förband eller av deras afghanska allierade, men de olika gerillafraktionerna har också gjort bruk av minvapnet, och då särskilt under de senaste årens inbördeskrig. Under de här åren har runt en halv miljon afghaner lemlästats av minor. Och den siffran kommer att ökas på i en tio, tjugo, trettio år till. Grova uppskattningar av FN säger att minor dödar och skadar runt 1.000 afghaner varje månad.

Afghanistans huvudstad heter Kabul, och bara på ett enda av dess sjukhus, det rödakorsdrivna Karte Se, får de var dag in en till två minskadade. Och det slutar nästan ofelbart på samma vis. Med amputation.

3.

Det värsta är inte åsynen av de manglade lemmarna. Det värsta är ljuden.

En amputation är ett förhållandevis enkelt ingrepp. För läkaren vill säga. En genomsnittlig operation går på runt 30 minuter. Först måste den skadade vävnaden avlägsnas. Problemet är inte bara de direkta sprängskadorna; när en mina detonerar slungas jord, småstenar och ofta också benstycken samt delar av skor och klädesplagg djupt in i såren och detta gör dem ytterligt smutsiga.

Först måste alltså allt detta bort, för att en läkning alls skall vara möjlig.

Sedan börjar kirurgen skära fram något som liknar en fiskmun. Huden lämnas längst, sedan, något kortare, det gulaktiga fettlagret, medan de ljusröda musklerna snittas kortare ändå. Mitt i fiskmunnens köttiga svalg sitter benet. Det sågas av. Inte, som en lekman kanske förväntar sig, med en såg, utan istället med hjälp av en vass kedja. Kedjan äter sig gnisslande rakt genom det vita benet. Därefter börjar den grönklädde kirurgen fila på benstycket. Då uppstår ett obehagligt raspande ljud, som påminner om hur det låter när man slipar av en bit hårt trä.

Därefter viks "munnen" ihop över såret och sys samman. Det handlar inte om något delikat brodyr, utan handgreppen är fasta och tagen bestämda. De tjocka, segelduksliknande flikarna pressas samman av stygnen till något som faktiskt mest ser ut som kanten på en Calzone.

Det är, som sagt, en rätt enkel operation, rent tekniskt. Ingen kirurg tycker att det är något vidare roligt ingrepp: för att patienten skall överleva tvingas man stympa honom eller henne. En läkare med mer än 100 amputationer bakom sig sade att det svåraste ögonblicket för honom alltid var strax innan kniven lades till köttet: det fanns alltid något sorgset över de nysövda patienternas ansikten. Ofta brukade de böna in i det sista, att han snälla, snälla skulle rädda benet. Men han tvingades ändå fullborda minans verk.

Och ut ur operationssalens tunga doft av blod och desinfektionsmedel rullas ännu en blek krympling. Den här gången var det en tioårig pojke.

4.

Offrens historier är sorgligt likalydande. Få är militärer. Då och då kommer det in minsprängda soldater från frontlinjen, som bara ligger en tre-fyra kilometer bort från Karte Se-sjukhuset - man behöver inte spetsa öronen för att höra ljudet av fjärran artillerield. De tillhör dock undantagen, för de känner i regel till var minfälten finns. Det gör inte vanligt folk. Så nittio procent av de skadade är civila, femton procent är under fjorton år.

När en besökare stiger in i någon av de överfyllda sjuksalarna möts man först bara av ögon, ögon som smärta och chock sugit tomma och svarta. Få ger ljud ifrån sig. En gammal gubbe gungar runt i sin kantskavda säng, håller hårt runt sin lårstump och gurglar av smärta; en utmärglad ung man utan fötter ligger fullkomligt still, men över hans stela läppar pressas ett svagt kvidande i plågsamt regelbundna pulser. Luften är skämd och luktar jod. I en säng sitter en annan yngling märkligt nog upp. Märkligt nog för att hans ansikte är borta, försvunnet under ett flätverk av fläckade gasbindor. Det som skymtar är bränt, blodigt och groteskt svullet. Hans namn är Wahid och han börjar tala, men med yttersta ansträngning, för munnen är krossad och orörlig, och ljuden är dova och brutna, som den dödes röst i en novell av Edgar Allan Poe. Han berättar att han bara gått för att besöka en trädgård, men dörren ditin råkade vara försåtsminerad, och den exploderade i hans ansikte. Sedan tystnar han, utmattad av plågan eller ansträngningen eller blott av minnet, böjer tungt sitt inlindade huvud nedåt, och ur den trasiga munnen dinglar en rödfärgad salivsträng.

Barnen låter mer, men de är rör sig mindre. De förefaller nämligen vara liksom tillplattade av tjugo, trettio atmosfärers tryck, som pressar deras tunna lemmar och alltför stora skallar ned i sängarna. I en sal skriker en 11-årig flicka hysteriskt av rädsla när en vårdare klipper loss de spindelliknande stygnen från hennes benstump. I andra ändan av samma sal ligger Babai, en pojke i tidiga tonåren, iklädd en blågrågrönrandig sticketröja. De två fingrar som återstår på hans högra hand rör sig kloliknande i luften. Den vänstra handen fingrar försiktigt på det bandage han bär över sina ögon - eller snarare över den plats där ögonen en gång satt. Sedan far den ned mot bröstet, söker en tom ballong som ligger där.

Babai var ute och arbetade, när hans spade stötte in i en mina. Det är en rätt vanlig historia. Barnen är nämligen särskilt utsatta, fångade som de är i en sax mellan fattigdom och okunskap. I detta utfattiga och förödda land måste även barnen bidra till familjens överlevnad, och ofta sänds de iväg antingen för att dra ihop ved eller samla krigsskrot till försäljning. Barn bryr sig föga om varningsskyltarna, utan ser blott de åtråvärda ting som de vuxna försmått - ofta just på grund av riskerna.

Den tioårige gossen som nyss fick sitt ben amputerat rullades nedsövd in på intensivvårdsavdelningen. Hans namn var Shakar. Bredvid Shakars säng satt pappan, en mager karl med rädda ögon och smala axlar. Pappan berättade. Shakar och flera andra barn var ute och letade ved. De fann en stor trädstam, som de började böja och vrida i för att få loss. Då exploderade minan. Shakars pappa fick inte reda på vad som hänt förrän han på kvällen kom hem från arbetet. "Den där jävla veden", tillade han efter en paus, och en slöja drog fram över hans insjunkna ansikte. Som om det vore vedens fel.

5.

En människa är ingen polyp, som knoppar ut nya delar när gamla trillat av. En förlorad lem kommer aldrig igen. Men den kan ersättas. Ja, nästan i alla fall.

I Kabul finns en märklig institution benämnd Röda Korsets ortopediska center. Namnet är inte helt rättvisande. Visst är det en klinik, men en besökare får snarare känslan av att just trätt in i något slags halvutopisk koloni, av det där slaget som förekom under 1800-talet. Sandsäckarna till trots: här råder freden - alla besökare kroppsvisiteras och måste lämna sina vapen utanför. Och allt omgivande kaos till trots: här råder en förbluffande ordning - inte bara så att var syssla har sin tid och var sak har sin plats, utan här finns till exempel också den elektricitet och det rinnande vatten som saknas i det krigsmörka Kabul.

Detta är den enda fabrik i hela Afghanistan som fortfarande fungerar, och deras produkter möter en enorm efterfrågan, tyvärr: de bygger nämligen proteser, kryckor och rullstolar för hela landet. Den stora verkstaden ser ut som en filmkliché: det gnistrar och bangar och surrar och arbetsklädda människor ilar hit och dit med saker i händerna. Efter ett tag märker man att de flesta går en smula underligt: liksom knyckigt och svängande. Detta beror på att de själva är krigsskadade. Den man som varit chef för centret i sex år nu, en gänglig italienare vid namn Alberto Cairo, berättar att han helst bara vill anställa amputerade. För närvarande utgör de 60% av arbetsstyrkan.

Cairo är en lycklig människa, i det att han funnit sin uppgift i livet. Även under de allra värsta gatustriderna stannade han i staden, trots att hans första klinik blivit skjuten i bitar, och på en direkt fråga sade han sig vara villig att stanna 20 år till. Vilken märklig människa han är förstår man när man hör historierna om hur han plockat upp invalidiserade tiggare från gatorna och förvandlat dem till arbetare, eller hur han mitt i en belägrad och sönderskjuten stad funnit tid och energi till att ordna produktionen efter mer miljövänliga principer. Men viktigast av allt är att denna lilla klinik klarar av att hjälpa över 100 krigsskadade varje dag. Väntetiden för nya proteser är kortare än i Sverige: cirka en vecka.

Men Cairo är inte styckets hjälte. De som är förtjänta den titeln är alla hans patienter, de som kommer hit med sina stympade kroppar och lär sig gå på nytt. Det är svårt. Det är också smärtsamt. En elvaårig pojke sitter i ett hörn, helt utmattad efter sitt allra första pass med sin nya protes. Hans panna och överläpp är täckta av ett mönster med fina svettdroppar. Cairo berättar att just barn i den där åldern har lättast att lära sig gå igen: han har tillochmed haft unga patienter som inom veckor börjat klättra i träd.

På den cementerade övningsplanen utanför tränar ett tiotal karlar i den svaga vårsolen. En av dem, en skäggig, kostymklädd man i trettioårsåldern, trampar lite prövande runt med sina två hellängdsproteser. Någon frågar honom om det gör ont. Han svarar ja, men vill ändå inte avbryta. Så finner han rytmen och börjar gå, snabbt och spänstigt framåt. Som betraktare får man anstränga sig för att märka den där knyckigheten som är typisk för dubbelamputerade. Hans ansikte spricker upp i ett leende där förvåning och stolthet möts. Och han går, går, går, går.

- Peter Englund

(Texten först publicerad i Expressen på senvären 1996.)

 

Personligt | Äldre verk | Textarkiv | Nya boken | Till start 

Allt skrivet material här är © Peter Englund