Om Berlinmurens fall

Att muren föll ikväll för tio år sedan, det vet vi alla, men när inleddes egentligen denna världshistoriska händelse? En man anser att allt också började en novemberkväll, sexton år innan människomassorna började stocka sig framför gränsövergångarna i Berlin och skandera "öppna, öppna" inför alltmer panikslagna DDR-vakter.

Den mannen heter Günther Ehrensprenger och var den östtyska centralkommitténs finansexpert, och hade som sådan bland annat ansvaret att bevaka DDR:s utlandsskuld. Ehrensprenger var själv troende kommunist, en av systemets tempelriddare, och den där dagen i november 1973 hade han avlämnat en alarmerande rapport, som visade att skulle lånandet fortsätta i nuvarande takt skulle landets rätt blygsamma skuld på 2 miljarder valutamark ha tiodubblats fram till år 1980. Samma kväll blev han uppkallad till stats- och partichefen Erich Honecker. Honecker var kort och bestämd. Ehrenspränger förbjöds med omedelbar verkan att ta fram sådana här rapporter, alla hans databaser i ämnet skulle förstöras och han skulle hädanefter inte ens få tillgång till statistik i frågan.

Murens fall 1989 var i hög grad en politisk händelse, i det att striden utspelade sig på en politisk arena, utkämpades med politiska medel och handlade om politiska frågor. Men som alltid är fallet i revolutioner fanns där även en viktig ekonomisk bakgrund. Att det skedda var en världshistorisk händelse är alla ense om, inte bara för att det innebar slutet på det Kalla kriget, utan också för att det signalerade ett avgörande nederlag för socialismen, den ideologi som präglat hela 1900-talet, som utopi, fiendebild eller reellt existerande system. Murens fall bekräftade dock bara en politisk bankrutt som länge stått i öppen dager - exakt HUR länge beror på vilka illusioner man valt att bita sig fast vid. Den revolutionära hösten 1989 avslöjade också en annat bankrutt, betydligt mindre uppmärksammad, men på sitt sätt betydligt mer omvälvande, nämligen den som drabbat den planekonomiska idén.

Även bland östdiktaturernas politiska motståndare i väst var det inte ovanligt att man erkände systemets ekonomiska bedrifter, och såg planekonomin som ett verkligt alternativ till kapitalismen. På ytan verkade planekonomin fungera. Och prestationerna VAR verkliga. Under hela 1950-talet och långt in i 1960-talet visade öststaterna upp tillväxttal som var jämförbara med och ibland faktiskt överträffade de i väst. Planekonomins inre motsägelser fanns dock där från allra första början, men det tog tid för dem att bli akuta eller ens synliga.

Under 30-talet hade man i Stalins Sovjet byggt upp vad som i verkligheten var en rätt enkel krigsekonomi som åt kol och sket stål. År 1930 klarade därför ett enda statligt organ av att sköta den. Men eftersom ekonomin tog fart, kvantiteterna ökade och specialiseringen växte, försvårades givetvis planeringen, med grav byråkratiska förbistring som följd. År 1948 hade av det första ursprungliga industriministeriet blivit 32, och innan 50-talet slut var de omkring 40. Systemet blev i och med detta trögare och trögare, som jag själv skrivit på annan plats, "offer för sina egna framgångs fetma".

Detta var den grundläggande anomalin.

Dessutom tillkom olika missbruk, som sprang ur planekonomins inre logik. Så t.ex. uppmuntrade inte systemet någon effektiv användning av resurserna, vilka därför i regel hamstrades på olika nivåer, ofta av företagschefer som antingen behövde dem för att möta framtida brister som ofelbart uppstod – till del på grund av just hamstring - , eller som objekt i byteshandeln med andra fabriker. Dessutom befann sig produktiviteten hela tiden under det möjligas nivå, då det låg i fabrikernas intresse att konsekvent underdriva den egna potentialen för att få mer lättuppnåeliga planmål. Till yttermera orsakade redovisningsprinciperna, där man periodiskt stämde av mot planmålen, inte sällan det fenomen som brukade kallas för "stormningar" – planekonomer ÄLSKAR militära analogier. Då avlöstes letargin av ursinnig aktivitet, då alla, även städerskor, chefer och chaufförer, myllrade ned på fabriksgolvet i ett desperat försök att uppnå planmålen. Från en TV-fabrik i Minsk berättas det att den sista veckan i varje månad använde inga skruvmejslar: då hamrades alla skruvar in, och saknades detaljer tog man helt sonika delar från apparater som stod på lagret. Var person som någon gång rest runt i realsocialismens rike av betong och sockervadd känner igen historierna.

Tricksandet var ingen hemlighet. Planläggarna visste att alla företag hamstrade både arbetskraft och råvaror, och jämkade siffrorna efter detta, och fabrikscheferna visste att planläggarna visste, så de jämkade i sin tur sina siffror ännu en bit nedåt, o.s.v. Plantänkandet uppmuntrade över huvud till fusk med statistik och siffror, vilket fick den absurda följden att makthavarna i öst - som var beroende av en så trogen verklighetsbild som någonsin möjligt -, visste mindre om de faktiska ekonomiska flödena i sina länder, än vad de styrande i det kapitalistiska väst visste om sina. (Den överlägset bästa statistiken över östekonomierna fördes troligtvis av den amerikanska underrättelsetjänsten; det finns också forskare som menar att en hel del viktiga beslut fattades med hjälp av siffror hämtade från CIA!)

Systemet visade sig också vara förödande konservativt. Moderniseringar bromsades ofta av de lägre nivåerna, dels för att det hotade arbeten, men framför allt för att det ledde till högre planmål. Framåt 70-talet blev det dessutom allt svårare att skrapa samman det kapital som de stora moderniseringsprogrammen krävde.

Planekonomiernas tillväxt hade nämligen till ej obetydlig del varit kannibalistisk. Allra tydligast syns detta givetvis i 1930-talets Sovjetunionen, då en stor del av resurserna till den halsbrytande industrialiseringen stals av bönderna, och många av stordåden förutsatte rent och skärt slavarbete. Systemet hade också levat högt på ett överflöd av billiga naturresurser, som utnyttjats med en hänsynslöshet som får en genomsnittlig baggbölare att framstå som en trädkramare; framåt 1970-talet började dessa resurser dock ta slut, och i deras ställe infann sig ekologiska katastrofzoner av gigantiska mått. Bygget av allt det nya hade också gjorts till priset av bristande underhåll av allt det gamla. Vid mitten av 80-talet höll fabrikerna i DDR bokstavligen talat på att falla ihop på grund av ålder och förfall. År 1985 orsakade detta nära 2.400 stopp i de tio största företagen, och några år senare visade siffror att bara 30% av byggnadssektorns hela maskinpark fungerade.

Precis som i alla andra öststater hade makthavarna i DDR från 1970-talets början försökt fylla de ökande behoven med hjälp av lån. Den amerikanske historikern Charles S. Maier talar i sin belysande studie över DDR:s nedgång och fall om detta som ett exempel på det Hegel kallade historiens list. Alla trodde att lånen från bankerna i väst var en väg till stabilisering och samexistens, och i det korta loppet skänkte de också östekonomierna en sista, oväntad brittsommar; i långa loppet ledde det dock till en fatal underminering av hela systemet.

Det stora lånebehoven var också kommet ur annat. Under 60-talet och framåt tog polisstaten nya former. Den rena terrorn, med allt vad det innebar av arbetsläger, nackskott och massgravar, började avlösas av ett mer sjaskigt och vardagligt förtryck, där informatören i mycket fick ta bödelns plats. Dessutom utvecklades det i de här staterna ett slags outtalat socialt kontrakt, där politisk stabilitet köptes med hjälp av höjd levnadsstandard.

I DDR hade detta ett namn: "den sociala och ekonomiska politikens enhet", en dogm antagen på partikongressen 1971. Enligt Maier innebar det i praktiken en massiv statssubventionering av olika varor och tjänster, allt för att man skulle stå rycken av en jämförelse med den stadigt ökande levnadsstandarden i Västtyskland. Och kostnaderna för dessa olika subventioner bara växte och växte och växte. År 1970 uppgick de till 8 miljarder mark, år 1989 till 58 miljarder. Subventionerna liksom hushållsinkomsterna ökade betydligt snabbare än bruttonationalprodukten. Politiken blev än mer kostsam på grund av att makthavarna höll fast vid olika prestigeprojekt, som gjorde att DDR SÅG UT att hänga med i den tekniska utvecklingen. T.ex. utvecklade man en egen "Walkman" – titta, vi kan också! Problemet var bara att den blev idiotiskt dyr: konsumenterna fick betala över 3.000 kronor per styck. Samtidigt lyckades man inte producera alla komponenter själva, utan tvingades köpa in vissa delar från Japan, något som kostade DDR mer än om man istället importerat kompletta bandspelare! En klok men i grund och botten desperat satsning på datorer och CAD-CAM-teknik gav liknande dystra resultat.

Framåt november 1989 sprattlande de östtyska makthavarna hjälplösa i sin egen olycka. Honeckers efterträdare Egon Krenz möttes av ekonomiska rapporter som talade om idel mörker och kris. Moderniseringsprogrammen hade gått i baklås. Räntorna på utlandslånen löpte nu på över 60% av exportinkomsterna, och bara att stabilisera statskulden skulle kräva en nedskärning av levnadsstandarden i DDR på mellan 25 och 30%. De ekonomiska alternativen hade smält samman minst lika mycket som de politiska.

Maier ställer sig frågan om inte de staterna i öst kunnat förbli en socialistisk enklav, isolerad från världsmarknaden. Svaret är nej. Att klippa banden skulle bara ha gjort att de här staterna släpat efter än mer, både vad gäller teknologi och levnadsstandard. Det lät sig inte göras, inte i Europa i alla fall, där man byggt sin ideologiska trovärdighet på en jämförelse med väst. Först påstod man att detta var arbetarnas paradis, och när det visade sig falskt, hävdade man, som Chrustjov, att man nog skulle hinna ikapp om några år, och när inte ens det visade sig bli verklighet, ville man bevisa systemets värde genom att i alla fall förse sitt folk med en del av det livets goda som gick att återfinna i väst.

På sätt och vis hade öst och väst drabbats av liknande ekonomiska kriser under 70-talet, kriser som visade att det gamla industrisamhället inte längre fungerade som det gjort i årtionden. Men medan man i väst genomgick en svår, dyrbar och på många vis plågsam omställning, tvekade man i öst, och höll fast vid de kolgruvor och masugnar och valsverk som så länge fått inkarnera planekonomins optimistiska vitalitet, men som nu symboliserade den raka motsatsen. Eller så gjorde man som Honecker, och förbjöd underlydande att prata om saken.

- Peter Englund (Dagens Nyheter November 1999. Boken är: Charles S. Maier: "Dissolution – The Crisis of Communism and the end of East Germany". Princeton University Press.)

 

Personligt | Äldre verk | Textarkiv | Nya boken