Om djur, människor och undermänniskor

Det var många forskare som fick problem med nazisterna efter deras maktövertagande 1933, men det som den berömde zoologen Axel von Frisch råkade ut för tillhör nog det mer originella. Frisch - som många år senare skulle få Nobelpriset för sin upptäckt av bins sätt att orientera och kommunicera - utförde en dag ett rutinmässigt experiment på daggmaskar. Maskarna bedövades innan de skars upp, men något måste ha gått fel, för en av dem rörde sig något under operationen. En student såg detta, upprördes, och anmälde det skedda till myndigheterna. Resultatet? En tydlig reprimand av Frisch från det tyska inrikesministeriet.

Hitler-Tyskland rymmer många obehagliga paradoxer, men få tävlar med den, att samma stat som var först med att ordna industrialiserat massmord på människor, också var banbrytande vad gäller djurens rättigheter. Redan under sitt första år vid makten införde nazisterna sex nya lagar och bestämmelser, som alla syftade till att stärka djurskyddet. Och åtminstone på ytan var de både framsynta och humana. (De gällde också ända fram till 1972, då de ersattes av lagar som i flera stycken var en försämring.) Bland annat så förbjöds i princip all vivisektion, alltså operationer på obedövade, levande djur: straffet för sådan omänsklighet blev… koncentrationsläger. Ursprungligen hade Hitler velat stoppa samtliga typer av djurförsök, men han övertalades att släppa tanken, då en sådan reform hotade att ställa till det för många tyska vetenskapare. Resultatet blev ändå en uppsättning lagar som utan tvekan var världens mest radikala, och som innehöll allt från förbud att rycka benen av grodor, släppa ut tama djur i naturen och sätta skygglappar på hästar, till en noggrann reglering av transporter, jakt och slakt - i Tredje riket måste även fiskar bedövas före avlivningen. (I allt detta hade de styrande god hjälp av Tysklands veterinärer: det fanns ingen yrkesgrupp som hade så stor andel medlemmar i nazistpartiet som de.)

Även naturskyddet byggdes ut. En rad nya reservat inrättades och antalet grönområdena i städerna fördubblades. Vilda planer närdes också på att rekonstruera de enorma skogar som gått att se i det forna Europa. Göring drömde om att skogsplantera hela Litauen, Hitler talade om att göra samma sak med Ukraina. Försök bedrevs även med att återskapa utrotade djurarter, framför allt då den halvt mytiska uroxen: nazistiska vetenskapare korsade under stort besvär fram en besynnerlig pastisch på detta kreatur - bland annat med hjälp av amerikansk buffel - som sedan släpptes löst, men inte ett enda av dessa genetiska förträffligheter överlevde mötet med det fria. (Allt var dock inte stolligheter. Den forskning som bedrevs i djurpsykologi har visat sig ha ett bestående värde, även om några av dess utövare - som t.ex. en annan Nobelpristagare, Konrad Lorenz - i efterhand avslöjats som nazistiska medlöpare.)

Hur skall vi förstå detta? Nazisterna själva talade gärna om kärleken till djur och natur som något särskilt "tyskt". Som Göring sade i ett radiotal 1933: "För tyskarna är djur inte bara varelser i en organisk mening, utan varelser som lever sina egna liv och som är begåvade med uppfattningsförmåga, som känner smärta och upplever glädje och kan vara trogna och fästa sig". (Och att djur hittills saknat ordentligt skydd skyllde han på utländskt inflytande.) Många av naziledarna var också uttalade djurvänner och vegetarianer. Hitler hade planer på att förbjuda allt ätande av kött och var mycket kärleksfull mot sina hundar. Och SS-chefen Himmler - också han vegetarian - visade upp en närmast "hysterisk" avsky för all typ av jakt. Se där: att älska djur gör en inte automatiskt till en god människa.

Visst. Vi kan söka förklara detta i individualpsykologiska termer, att många av de nazistiska ledarna var personer med känslomässiga störningar som - likt Hitler - hade lättare att knyta an till djur än till människor. Eller kanske finns här en parallell till deras passion för barn, som för vissa verkar ha fungerat som ett skydd och en ursäkt: "Jag kan inte vara en ond människa, för, se, jag älskar ju ungar!" Eller att det har att göra med att flertalet av dem var komna ur stadsmiljöer, vilket gjorde det lätt för dem att odla en gravt romantiserad bild av naturen. Etc.

Men tyvärr. Så lätt kommer vi inte undan. Den här typen av idéer går även att finna efter 1945, t.ex. hos den nynazistiska ideologen Savitri Devi, vars besynnerliga syntes av rasism, fascism och hinduism, även rymde samma hyllande av djuren, parad med en ekologiskt grundad avsky för människosläktet.

En som försökt utreda denna fråga är den amerikanske idéhistorikern Boria Sax. Hans bok "Animals in the Third Reich" är både ojämn i argumentationen och spretig i bevisningen, men han lyckas ändå sätta den nazistiska natursynen i ett begripligt sammanhang.

Sax visar att nazisternas vurm för djuren hade historiska rötter. Den tyska djurskyddsrörelsen var från början en del av den konservativa strömning som tog avstånd från industrialismen, och istället närde romantiska griller om en drömd, idealisk förflutenheten och en drömd, ideal natur. När denna idériktning under 1800-talets lopp blandades upp med grumlig nationalism och på skruvar satta tolkningar av Darwins utvecklingslära, blev resultatet en märklig ras-biologisk soppa. Det blev sedan nazisterna som gjöt samman dessa tankar till en ideologisk helhet.

Utgångspunkten var alltså rastänkandet, som gjorde det möjligt för dem att bryta ned alla gamla arthierarkier. Den avgörande skillnaden stod inte längre att finna mellan människa och djur, utan istället mellan högre och lägre stående varelser. (I detta hade de stöd hos många vetenskapsmän, som till exempel zoologen Ernst Heinrich Haeckel, som skapade begreppet "ekologi", och som var övertygad om att samhället i sin utveckling drevs framåt av exakt samma lagar som naturen.)

Och vilka var då högre och vilka var lägre? Ja, för nazisterna var "Mänskligheten" bara en tom abstraktion. Långt viktigare var "Nationen". Och medan begreppet Mänskligheten per definition lade en orubblig gräns mellan människa och djur, var det nazistiska nationsbegreppet på samma gång rasmässigt fast och artmässigt böjligt. Detta gjorde det möjligt att sluta vissa avvikande människor ut ur denna gemenskap, samtidigt som vissa djur faktiskt drogs in i den - detta på grund av att de räknades som del av en dunkel ur-tysk skapelse.

Det kan vara viktigt att påpeka att nazisternas perspektiv inte var antropocentriskt. Djuren skulle skyddas för sin egen skull, och inte på grund av de värden de eventuellt hade att skänka människorna. (I linje med detta var de också kritiska mot att folk höll sällskapsdjur, som åtminstone i teorin förknippades med onaturlig vekhet och dekadens. Att många av dem själva var entusiastiska hundägare var uppenbarligen inte en motsägelse som plågade dem i någon större grad.)

Alla människor hade inte samma värde, och inte heller alla djur. Precis som nazisterna delade in människorna i herrar och slavar, byggde de upp liknande hierarkier för naturens varelser, där rovdjuren på självklart vis sattes ovan gräsätarna. Så medan grisen fick stå som symbol för smuts, degeneration och judendom, fick ett djur som vargen nära nog kultstatus. (I Tredje riket var man också först i världen med att fridlysa den sistnämnda arten. Både denna åtgärd och den åtföljande mytologiseringen gick så mycket lättare, då vargen sedan länge var utrotad i Tyskland.) Sax menar att detta flockdjur stod för löftet om en natur utan anarki, om en disciplin ej kopplad till förvekligande civilisation. Och vargens sätt att fungera blev en ursäkt för mänskligt våld. Ja mer än så: brutalitet och dödande blev något man kunde ta till i naturens namn.

Resultatet blev ett utsuddande av gränsen mellan människa och naturens övriga varelser. Förvisso gjorde det att vissa djur kom att behandlas med något vi närmast skulle kunna kalla medmänsklighet. Samtidigt gjorde samma utsuddande det möjligt att behandla vissa människor som vore de djur, ja värre än djur.

Och vi ställs inför en grotesk dubbelexponering av tyska boskapsvagnar, en vecka lastade med djur, transporterade i enlighet med noggranna och humana bestämmelser, nästa vecka lastade med människor på väg till Auschwitz, inpackade på ett sätt som aldrig skulle kommit i fråga om det handlat om höns eller får eller kalvar. Eller så ser vi ett vetenskapssamhälle, som visserligen avstår från en viss typ av försök på djur, men bara för att utföra samma försök på människor.

Men det finns motsägelser och det finns motsägelser. Även vårt samhälles syn på djuren framstår som paradoxal. Vi lever nämligen mitt i den olösta spänningen mellan, å ena sidan, den naturkärlek som skapats av den modernt-urbana utvecklingen, och, å den andra, det hårda utnyttjande av samma natur som är själva grunden för denna utveckling. Sida vid sida med djurfabrikernas grymma masselände står alla våra bortskämda sällskapsdjur. (Det har beräknats att varje år lägger amerikaner ned runt 85 MILJARDER kronor på mat till sina små gryn, samtidigt som bara veterinärvården för hundar, kattar och fåglar går på ytterligare 70 miljarder.) I jämförelse med detta är det nazistiska djurskyddet kanske ingen verklig paradox, utan bara en logisk konsekvens av deras ideologiska världsbild: på alla politiska extremisters vis var de beredda att föra en tanke till sin obönhörliga fullbordan. Och resultatet blev detta mörka Utopia där daggmaskar kunde ha större rättigheter än människor.

- Peter Englund

(Boria Sax: "Animals in the Third Reich - Pets, Scapegoats, and the Holocaust". Continuum. ISBN 0-8264-1289-0.)

 

Personligt | Äldre verk | Textarkiv | Nya boken | Till start 

Allt skrivet material här är © Peter Englund