Det är korrekt att, som Aftonbladet i fredags, påpeka att de röda khmererna aldrig skulle ha kunnat bli till en verklig politisk makt i Kambodja om det inte hade varit för USA:s militära, politiska och ekonomiska destabilisering av landet under tidigt 70-tal. Det mest förödande var givetvis bombningarna. När B-52:ornas räder till slut avbröts 1973 hade runt 150.000 civila kambodjaner dödats av de demokratiska bomberna. (Inte hade det hela blivit bättre av att den korrupta Lon Nol-regimen inte tvekade att kalla in amerikanskt flyg mot vad de uppgav var träningsläger, men som i verkligheten ofta var fredliga politiska möten.)

Masslakten på den kambodjanska landsbygden var så hårresande att även amerikanska flygare protesterade och så kontraproduktiv att även amerikanskt underrättelsefolk satte den i fråga. Den drev människor både bild- och bokstavligen talat rakt i armarna på de röda khmererna, en fraktion i det kambodjanska kommunistpartiet, som fram till den tidpunkten varit tämligen liten och isolerad. I ljusskenet från en bombmatta kunde tillochmed deras vildögda radikalism och programmatiska oförsonlighet framstå som rimlig.

Men att, som samma Aftonblad i fredags, tala om de röda khmerernas maktövertagande som en "bonderevolution" eller som ett "bondekrig" är bara att mytologisera det skedda. Varför sätta sig i samma båt som vissa svenska beundrare av Pol Pot? De har länge ursäktat det skedda med mummel om just "bondekrig", vilket visar att man inte vet vidare mycket om vare sig bönder eller krig.

Mellan åren 1975 till 1979 miste alltså runt 1.6 miljoner kambodjaner sina liv, och enligt pålitliga beräkningar blev en dryg tredjedel avrättade - alltså betydligt fler än den siffra som nämndes i Aktuellt häromkvällen. Märk väl att alla dessa offer skördades när Lon Nol-regimen redan var störtad och striderna sedan länge var över. Något "krig" var det alltså inte tal om. Det var rent, rakt och rått massmord på försvarslösa civila: män och kvinnor, vuxna, barn och åldringar.

Inte heller går det att skylla på den okunniga och blodtörstiga lantbefolkningen. Teorin om de röda khmerernas maktövertagande som en "bonderevolution" byggdes upp i början av 80-talet, när de fasta kunskaperna var få. (En av de som formulerade den var historikern Michael Vickery,) Nu, när vi vet så mycket mer, är den teorin skjuten i sank.

Helt visst hade de röda khmererna folkligt stöd, åtminstone i samband med sitt maktövertagande 1975; om vi något lärt av 1900-talets historia så är det att vägen till undergången alltid anträtts med hurrarop och blåsmusik: inga verkligt stora förbrytelser kan äga rum utan verkligt folkligt stöd - och detta stöd kan ta form antingen av en bortvänd blick eller en kastad sten.

Låt oss dock hålla isär orsak och verkan. Vad forskare som Ben Kiernan har kunnat visa är att utrensningarna och massmorden inte var några spontana händelser. De var noga övervägda och väl orkestrerade av Angkar , "Organisationen", med Pol Pot i spetsen. Och Pol Pot och de andra som arrangerade katastrofen var inga okunniga bönder, stigna ur mörker och fattigdom, utan medelklassintellektuella, många med bakgrund i universitetsstudier i väst. Och de levde och verkade i enlighet med sin utopiska ideologi, som nog måste betecknas som ett av de mest fatala tankesystem som någonsin sett dagens ljus.

Ut ur djungeln 1975 stapplade nämligen ett ideologiskt Frankensteinskt monster, bestående av ihoptråcklade delar som annars sällan brukar samsas i en och samma kropp, nämligen socialism, nationalism OCH rasism. Under 1900-talets stora massmord har fienden antingen definierats klassmässigt eller etniskt. Båda angreppsätten är förfärliga, om än på olika vis. Som jag själv påpekat, kunde en renrasig, lydig och anpasslig tysk leva tämligen trygg i 30-talets nazistiska system, allt medan dennes judiska grannar var dömda till undergång. Under samma tid i Sovjetunionen var ingen dömd till undergång, men ingen var heller riktigt trygg: vem som helst, även de mest trogna, kunde försvinna i säkerhetsorganens natt och dimma. Det som gjorde Pol Pots regim så sällsynt vidrig var att under hans tid var ingen säker, samtidigt som andra förvisso var dömda till undergång. Vissa etniska minoriteter, genomgick en Förintelse, som är helt jämförbar med den som Europas judar råkade ut för; så bland annat dödades 40% av den thailändska minoriteten, 50% av alla kineser och 100% av alla vietnameser.

Den stora styrkan hos totalitarär regimer som Pol Pots är en ideologi byggd på ren och rå makt; dess stora svaghet är att ideologin i sig är felaktig. Det som hittills vält alla vänsterextrema diktaturer - men vi får verkligen se vad som håller på att ske med och i Kina - är framför allt att de aldrig lyckats att få det ekonomiska att fungera. Detta var också Pol Pots stora problem. Hela deras ekonomiska politik byggde nämligen på ett missförstånd, kommet ur ytliga studier av historien. De trodde sig nämligen veta att det medeltida Khmerriket lyckats att få till stånd en intensiv åretruntbevattning, och detta ville de återupprätta. Så därför sändes folket ut att gräva idiotiska dammar och omöjliga kanalsystem, utan att någon ansvarig begrep att en sådan bevattning var fullständigt omöjlig i Kambodjas klimat. Och det skulle ske för hand, ity den maoistiska retoriken om att förlita sig på "egen kraft", tolkades bokstavligen. Maskiner ville de inte veta av, den kraften var ju, ja, utländsk. Så de traktorer som kineserna sände dem som bistånd lämnades åt elementen.

Pol Pot är ytterligare ett bevis på att bara den verkliga världen kan föda de verkligt stora fantasierna.

(Expressen, juni 1997)