Vad vi sällan vet men ofta anar, är att de flesta verktyg - precis som många vardagsföremål - är uråldriga, och att de har en form som går tusentals år tillbaka i tiden. Egyptierna uppfann vinkelhaken och sågen, romarna uppfann hyveln och det var också under deras tid som hammaren med spikdragare blev till, medan borrsvängen blev till redan under tidig medeltid. Och så vidare. Det är slående hur litet dessa föremål utvecklats under seklerna. (En nutida snickare skulle troligtvis klara sig utmärkt med de verktyg hans romerska kollega använde under tiden kring Kristi födelse.) Som bland annat verktygshistorikern Henry Mercer har visat är förfiningarna för det mesta små och gäller detaljer. Till exempel så genomfördes den största förändringarna av sågen redan under 1600-talet, då den fick sitt gripvänliga handtag, en design uppenbart påverkad av formen på dåtidens handeldvapen - så närhelst vi lyfter en såg, sluter sig våra fingrar runt kolven på en ryttarpistol från det Trettioåriga kriget.

Undantaget är dock skruvmejseln, som i det här sammanhanget är verktygslådans verklige nykomlig: en fjunig spoling bland idel långskägg. Dess ursprung går att spåra till 1400-talets slut; i vårt eget land finner vi det första belägget i ett skeppsinvantarium daterat 1544. För de flesta verktyg är dessutom uppfinnandet lika med genombrottet: de svarar mot ett väl känt behov, och får därför omedelbart en stor och bred spridning. Inte så skruvmejseln, som länge var ett exklusivt specialverktyg för folk som vapensmeder. (En fåkunnig hade annars gissat på urmakare, men skruvar började inte användas inte i klockor förrän framåt slutet av 1500-talet. Om man tycker att detta låter underligt, bör man påminna sig att klockorna för det mesta var ordentligt stora, och att de framställdes i en kombination av olika material: så exempelvis förekom det klockor gjorda helt och hållet i trä. Länge fanns heller inget större behov av vare sig skruvar eller skruvmejslar, av samma enkla skäl: den mekanik som förekom exempelvis under Romarriket, kunde visserligen vara nog så avancerad, men både maskinerna och dess komponenter var stora och därför rätt lättmanipulerade.)

Skruvar återfinns i rustningar från denna tid, men de var för det mesta fästa med muttrar, med eller utan vingar. Små skruvar som måste fästas eller lossas med ett särskilt verktyg användes främst i skjutvapens avfyringsmekanismer: först i de enkla luntlåsen, och sedan i de mer komplicerade hjul- och flintlåsen. Detta var en nödvändighet, för i motsats till spikar har även mycket korta skruvar en stor sammanhållningsförmåga, något som behövdes för att hålla de små mekanismerna i metall väl fästade vid muskötstockens trä. Dessutom innehöll flera av de här låsen detaljer som måste bytas ut med jämna mellanrum - i hjullåsets fall en bit svavelkis, som skapade de gnistor som behövdes för avfyringen av vapnet. Och för det behövde man ett särskilt verktyg: skruvmejseln. (Ordet som sådant härör från mitten av 1700-talet. Länge användes dessutom en äldre form, skruvsir, som är en försvenskning av tyskans scharubenzier.)

Riktigt spridd blev inte skruvmejseln förrän framåt slutet av 1700-talet. Skälet var en märkligt samspel mellan ekonomi och teknologi - jag höll på att skriva dialektisk skruv.

För det första var skruvar ytterligt dyra. I motsats till spikar, som man tidigt lärde sig att massproducera, framställdes skruvar länge för hand, lååångsamt med fil, vart exemplar en individ, både i diameter och spårvridning, och vart exemplar också såld som en individ, en och en. Precis som ofta är fallet i vardagstingens historia, vilar avgörande inte hos den som kläcker idén, inte istället hos den som kläcker en metod för att förvandla denna idé till en massvara för en massmarknad. Redan på 1710-talet började man i vårt land framställa järnskruvar med hjälp av svarvning. Femtio år senare skedde dock det stora genombrottet, då två bröder Wyatt från Staffordshire i England fick patent på en fiffig metod, där man bland annat med hjälp av automatstyrd svarvning kunde gå från ämne till färdig skruv på mellan sex och sju sekunder - tidigare hade processen tagit nästan lika många minuter. Det hela fullbordades på 1840-talet av en amerikansk mekaniker, som dels gjorde processen helt automatisk, dels fann ut en metod att göra spetsiga skruvar med raka, släta skaft - något som ger den bästa fästkraften. Och de nya skruvarna var inte bara 75% billigare i pris än de gamla, de var också märkbart bättre i kvalitet.

För det andra kunde dessa skruvar användas till att göra dels maskiner som var mindre än de gamla, dels maskiner som var annorlunda än de gamla. (Som kulturhistorikern Witold Rybczynski påpekat så gjorde skruven och skruvens princip det möjligt att göra maskiner med en dittills osedd grad av precision. Det handlar om allt från ångmaskiner över sextanter till mikroskop, som tack vare den nya precisionen kunde bli oändligt mycket effektivare. Och utan denna precision är det tveksamt om industrialismen som vi känner den alls kunnat bli till.) Efterfrågan på skruvar ökade. Brant. År 1800 tillverkades det i England mindre än 1.4 miljoner skruvar; 60 år senare var årsproduktionen uppe i över en miljard.

Under hela denna omtumlande utveckling har skruvmejseln förblivit sig märkligt lik. Även om min enda skruvmejsel skulle vara 250 år gammal, skulle den ändå kunna användas i 95% av de fall som kräver ett sådant redskap.

Nya typer av skruvmejslar har förvisso uppfunnits. Den mest kända är givetvis stjärnskruvmejseln med motsvarande skruv - ibland kallad Phillipsmejsel och Phillipsskruv, efter den man som uppfann den på 30-talet. Det lär finnas en klart bättre modell, kallad Robertsonskruv, men den används i stort sett bara i Canada. Orsaken till att den tekniskt sämre stjärnskruven vann över sin överlägsna konkurrent, har troligen att göra med att Phillips inte gjorde som Robertson, och försökte behålla strikt kontroll över sin uppfinning genom att bara framställa den i egenägda fabriker, utan att han istället sålde licenser för både användning och tillverkning. Det verkliga genombrottet för stjärnskruven kom dock iochmed det Andra världskriget: flygplan och stridsvagnar från alla sidor sattes nu ihop med stjärnskruvmejslar med tillhörande skruvar.