Slaget vid Svensksund

I

Just då, den morgonen, verkade folk på båda sidor vara rätt övertygade om att Sverige stod inför ännu en stor militär katastrof. Uppe vid det svenska högkvarteret i Kymmene gård var man redan i full gång att förbereda reträtten. Tälten bröts och hästarna samlades ihop på ängarna. Broarna över Kymmeneälven fylldes med ris, halm och tomma tunnor för att de snabbt skulle kunna brännas. Allt möjligt tingeltangel bars i land från kungens skepp Amphion, bland annat bordsilvret, kläderna, ett helt ekipage och till och med ett par stora väggfasta speglar. Folk frossade i gåshalvor och kringlor och sköljde ned dem med vin, hämtat från kungens taffel. Ju mer man kunde stoppa i sig desto bättre: då blev det mindre över till fienden som byte. Hos vissa av de småfulla kringelätarna gick det att ana en bister belåtenhet över att det egna nederlaget i kriget nu var nära.

 

II

På ytan handlade det här kriget om att ta revansch på ryssen för de plågsamma nederlag som Sverige hade lidit under 1700-talet; förlorade områden i öster skulle återtas. Ytterst var dock kriget en enda mans verk. Den mannen var Gustav III.

Gustav III var en högt begåvad fantasimänniska med smak för politik och våghalsiga företag och fallenhet för önsketänkande; i Erik Lönnroths lysande biografi över kungen träder han fram som en egocentrisk hysteriker, som tid efter annan helt förlorade kontakten med verkligheten men som alltid förr eller senare belåtet dunsade ned på fötterna igen. Han var lidelsefullt intresserad av dramatik och litteratur och formade mer eller mindre medvetet sin gärning efter olika historiska förebilder som Gustav Vasa och Gustav II Adolf.

Mycket av detta verkar ha grundlagts i hans barndom: han formades i korstrycket från, å ena sidan, officiella uppfostrare som ville få honom att spela rollen av låtsaskung i en låtsas­monarki där statschefen tid efter annan var degraderad till en fjantig liten namnstämpel, och, å andra sidan, en begåvad och makthungrig mor fullkomligt uppumpad med idéer om kunglig makt och storhet. Resultatet blev förställning.

För honom var kungagärningen i mycket ett slags heroiskt maskspel, och krig hade han sökt länge då det skulle låta honom spela den mest åtråvärda rollen av dem alla: hjälten. Med vem kriget blev utkämpat var i det sammanhanget mindre viktigt. Det såg ett tag ut som om han skulle söka erövra Norge, och han skisserade strax upp ett företag som skulle vara våghalsigt på gränsen till absurt. Ett tag gick han och grunnade på ett litet blixtkrig mot Danmark men lät sig högst motvilligt övertalas att avblåsa det hela. Hjälten var dock på envis jakt efter en arena att uppträda på och när krig 1787 bröt ut mellan Turkiet och Ryssland såg han sin stora chans. Aha! Han skulle gå i härnad mot den gamle arvfienden ryssen!

Hans bedömning av de utrikespolitiska förutsättningarna var utan tvivel skarpsinnig. Det galna låg istället i hans envisa strävan att blunda för alla hinder och istället förlita sig på en mäktig Försyn. Kungen drev själv igenom sitt beslut med en febrig envetenhet som gränsade till mani. Problemen var legio och förberedelserna inför kriget präglades av fusk, improvisationer och lättsinne. Flottans folk avrådde kategoriskt från krig, och arméns män skruvade oroligt på sig och gjorde svårigheter. Men när rådgivarna - som Gustav III inte drog sig för att villa bort med vilseledande upplysningar och falska dokument - kom med olika näsvisa invändningar blev de avpolletterade och nya, av mer ja-sägande typ, söktes fram i en hast.

Inte ens när krigsplanens grundpelare - alliansen med Storbritannien - föll undan vägrade han låta sig rubbas. Dessutom läckte det snart ut att svenskarna höll på att göra sin flotta färdig för krig, vilket hotade att omintetgöra den enda fördel svenskarna ännu kunde räkna med: överraskningsmomentet. De främmande makterna iakttog mycket riktigt de svenska rustningarna, men här räddades Gustav av sin egen våghalsighet. Den enda enkla tolkningen av dessa flottrustningar, det vill säga att Sverige förberedde ett krig mot Ryssland, verkade så vansinnig, så helt igenom korkad att de styrande i S:t Petersburg inte kunde tro sina ögon - för hur i hela fridens namn skulle Sverige kunna anfalla Ryssland helt på egen hand? Därför gnuggade de ryska makthavarna bara sina ögon, skakade på huvudet och återgick med liv och lust till sina eviga palatsintriger.

Ännu ett litet problem för Gustav var att han måste få det hela att se ut som ett ryskt anfall, dels för att inte Danmark skulle komma störtande till Rysslands undsättning, dels på grund av att regeringsformen ej gav honom rätt att starta anfallskrig utan att först höra riksdagen. Han försökte därför att piska upp en stämning av hat mot Ryssland och aktade icke för rov att förfalska en del aktstycken för att få det att framstå som att ryssarna hotade Sverige, vilket icke var sant. Som stilenlig final följde så de ökända skotten vid Puumala, natten till den 28 juni 1788. För att skapa en förevändning för ett anfall på Ryssland sattes svenskar, klädda i kosackuniformer sydda av operaskräddaren Lindblad i Stockholm, att skjuta på en egen postering.

Äntligt fick så kungen sitt krig. Det gick dock inte riktigt som väntat. Motgångarna hopade sig, krigsfolket dog i tiotusental i tyfus, hästarna föll samman av svält, officerarna gjorde myteri och en brydd Gustav III rådfrågade en madam Arvidson som spådde i kaffesump. Kriget till lands hade strax gått i stå på gränsen mellan Finland och Ryssland. (Kungen gjorde dock det mesta han kunde av sin futtiga lilla seger vid Uttismalm.) Kriget till havs blev desto mer livligt. Den svenska flottan, under befäl av kungens bror Karl, hävdade sig väl och lyckades på olika vis hämma de ryska motattackerna till lands. Gustav III blev dock avundsjuk på sin brors oväntade framgångar till sjöss och ville själv styra flottan. Snabbt omsminkad till amiral satte kungen i gång en djärv operation på försommaren 1790. Den syftade till att utsätta S:t Petersburg för ett direkt hot från havet. Den höll strax på att sluta i en total katastrof. De svenska sjöstridskrafterna blev inneslutna i en vik utanför Viborg. Läget var mycket allvarligt, men man lyckades till slut slå sig ut.

III

Det var för sex dagar sedan. Fredagen den 9 juli 1790 var nu inne. Klockan var sex på morgonen.

Den illa tilltygade örlogsflottan låg för ankar drygt 12 mil västerut vid Sveaborg. Skärgårdsflottan hade samlats i ett sund strax väster om Fredrikshamn på den finska sydkusten, Svensksund. Här hade den fått förstärkning från Pommern och från Stockholm. Vid denna tid bestod alltså den svenska marinen av två helt självständiga grenar: örlogsflottan - som bestod av vanliga linjeskepp och hade det fulla ansvaret för sjökriget ute till havs - och skärgårdsflottan - som hörde till armén och enbart förde krig i kustbandet.

Skärgårdsflottan var försatt i ett svårt läge. Missnöjet med kungen och hans krig var vid det här laget närmast epidemiskt. Vid ett krigsråd hade perukstockarna i högkvarteret med en mun yrkat på att man skulle bränna de skepp man inte kunde ta med sig och sedan segla bort, fort. Det gällde att komma iväg innan ryssarna hann ikapp och stängde inne dem i sundet. Men en reträtt mot väster skulle rädda skärgårdsflottan, javisst, men den kunde också förlora kriget. Fartygen som låg i Svenskund var faktiskt den enda styrka som stod emellan den ryska flottan och deras vidare anstormning mot väst. Kungens skarpsinne fick honom att se klart på den strategiska situationen och inse att skärgårdsflottan måste göra ett sista förtvivlat försök att få stopp på ryssarna; kungens böjelse för önsketänkande gjorde att han trodde att det var möjligt. Gustav III hade mot alla råd beslutat att satsa allt på ett kort och ta upp strid med ryssarna på denna plats. De flesta hade lämnat mötet med bister uppsyn, det fanns till och med de som grät öppet.

Men kungen hade bara visat upp en förtätat martialisk min - alltmedan han skalv av oro inombords.

Det var en diger samling fartyg som nu låg och vaggade bland skären i Svensksund och väntade på sina ryska motståndare. Där fanns runt 190 bestyckade slupar, jollar och barkasser: små enkla båtar, 12-20 meter långa, utrustade med både segel och åror, beväpnade med en eller två tunga kanoner. Där sågs dessutom 16 galärer, en gammal fartygstyp: drygt 40 meter långa och främst avsedda för rodd, beväpnade med ett par tre tunga kanoner och med en bemanning på uppåt 240 man. Till sist låg där också flottans hårda kärna: de 5 stora skärgårdsfregatterna.

Skärgårdsfregatterna var en helt ny typ av fartyg som skulle ersätta de gamla galärerna som bara hade tung beväpning i fören och alltid kom till korta i eldstrid. Skärgårdsfregatten var ett slags korsning mellan en galär och ett vanligt krigsfartyg. Den hade dels ett ovandäck där de många roddarna satt sammanklämda runt sina åror, dels ett lägre batteridäck där kanonernas stela, långhalsade odjur stod uppställda. De allra största skärgårdsfregatterna - som var 43 meter långa och hade en besättning på över 300 man - bar med sig 26 tunga kanoner. Dessa tremastade skepp kunde ta sig fram med antingen segel eller åror. Väl i sjön visade de sig vara snabba men inte helt lätta att hantera: någon har sagt att "själva namnet skärgårdsfregatt angiver ett mellanting och ansågs med skäl betyda ett oting".

Förutom de drygt 210 stridsfartygen fanns där också ammunitionsbåtar, proviantfartyg, jakter, sjukbåtar och transportskepp. Mellan skären kunde man se allt som allt 254 skepp: en skog av master, en sky av flaggor.

Men flottan var inte bara fartyg, den var också människor. Den sammanlagda besättningsstyrkan bestod av 14 180 man. Cirka 1 200 var ej stridande, som hantlangare, drängar och tjänstefolk av båda könen. Runt 8 000 kom direkt från arméns förband. Där fanns folk från alla hörn av riket: livgardister från Stockholm, ryttare från Småland, knektar från Uppland, finska dragoner och tyska kanonjärer. Det var i regel arméns mannar och de indelta båtsmännen som satt vid årorna och som utförde det tunga grovgörat vid kanonerna. Andra hade som uppgift att sitta uppflugna med gevär högt upp i masternas tackling och skjuta prick på de ryska besättningsmännen - om man kom nära nog.

De mer krävande sjömanssysslorna sköttes i huvudsak av värvat folk. Huvuddelen av dessa hade blivit lejda under senvintern och var ofta vanliga enkla mannar från kustbygder och hamnstäder i både Sverige och Finland. (Många var före detta arbetslösa och beskrevs som fattiga, illa klädda och utsvultna.) Andra hade värvats utomlands på så fjärran platser som London och Amsterdam och kom från uppåt tolv olika länder. (Deras lön var måttlig. En duktig överstyrman fick tio riksdaler i månaden, en skicklig matros fyra; detta vid en tid då en liter brännvin kostade mindre än en halv riksdaler, ett får en riksdaler och tunna råg tre.) Det var en högst brokig skara, där bohuslänska fiskare och ostindiefarare stod invid engelska marinofficerare. Där fanns också små pojkar - skeppsgossar, vars främst uppgift under strid var att bära fram ammunition - och åtminstone en kvinna i en stridande befattning: hon hette Brita Hagberg. Hon hade klätt ut sig till man och tagit värvning för att leta reda på sin make, en livgardist som hon inte hört av sedan kriget börjat. (Hon fick senare en pension av tre riksdaler om året som tack för sin insats.)

Det var mycket trångt ombord på fartygen. På de flesta av dem fanns det inte utrymme för sov- och matplatser, varför man i regel både åt och sov i land, och var vädret uselt led folket mycket av köld och väta. Livet ombord var enformigt, trist och noga reglerat. Disciplinen var hård: den som vägrade lyda order eller rymde blev arkebuserad.

På fartygen hade man varit redo för strid sedan kvällen innan. Allt som var i vägen för folket ombord eller som kunde öka den ryska eldens splitterverkan hade stuckits undan. Eldsläckning var förberedd och stora nät uppspända ovanför däcken för att fånga upp delar av riggen om den sköts ned. Ammunition var framburen ur durken och kanonerna var laddade. Manskapet hade intagit sina i förväg utsedda poster; artilleristerna sov invid sina tunga pjäser. På de större skeppen var förbandsrummen klara för att ta emot sårade. Och sand hade spritts ut på däcken för att man inte skulle halka i blodet.

Klockan sju hissades signalen "Klar till aktion" upp i morgonljuset. Natten hade varit vindstilla men nu låg en svag bris på från sydväst. Mumlet av fjärran årslag - stillnat nästan till en viskning av avståndet - fördes av den ljumma sommarvinden fram till de väntande männen i fartygen. Ryssarna fanns någonstans där ute, vid den smala rand där vatten och luft rör vid varandra.

Officerare som spanade mot söder i sina kikare hade kunnat se ryska fartyg på långt håll ända sedan solen spelat upp röd över horisonten. I timme efter timme hade ett otydligt vimmel av segel och master legat stilla i fjärran, alltmedan fartygen makats hit och dit under ständiga omflyttningar. Efter fyra timmars rangering hade den ryska flottan blivit färdig. Vid pass halv nio kom de: 32 större fartyg (22 skärgårdsfregatter, 3 bombfartyg och 7 tungt bestyckade pråmar och flytande batterier), 36 mellanstora fartyg (26 galärer, 6 skonare och 4 kuttrar) samt 206 mindre båtar (198 slupar och bestyckade roddbåtar samt 8 små bombfartyg). Det var en mäktig samling på 274 stridsfartyg, ordnade i fyra långa kolonner. På den ryske chefens flaggskepp, en fregatt vid namn Sankta Catharina, flög stridssignalen i vinden och invid den lyste kejsarinnan Katarinas egen fana gul med en stor svart örn. Brisen från sydväst var en slängkyss från vädergudarna: den gav dem god fart in i sundet. De ryska fartygen stävade alla mot norr.

De höga cheferna ombord på de ryska fartygen var yra av segervisshet. Ilskna över att den svenska flottan tagit sig ur fällan vid Viborg var de nu otåliga att reparera misstaget. Den ryske befälhavaren, den tyske prinsen av Nassau, var något av en internationell äventyrare: en mycket ärelysten man, tapper, beslutsam, hetsig och snabb till strid, men utan något mer överväldigande militärt snille. Han var kittlad till att söka ett raskt avgörande av diverse sura depescher från Katarina. (Det sades också att han valt just denna dag, den 9 juli, för sin attack, då det var 28-årsdagen för kejsarinnans tronbestigning.) Hans plan var enkel. Han skulle sätta in hela sin flotta i ett samlat anfall från sydväst. Den svenska skärgårdsflottan skulle då vara fångad, intryckt med ryggen mot de smala sunden i nordost, och dess reträttväg västerut skulle vara avklippt. Den svenska skärgårdsflottan skulle nu krossas en gång för alla.

De svenska fartygen låg redan på plats, väntande för ankar. För det som timade var en strid mellan två skärgårdsflottor, och sådana skilde sig mycket från örlogsflottornas yviga sammandrabbningar till havs, i det att fartygen i regel låg prydligt förtöjda i raka linjer och att alla manövrer brukade vara högst enkla och utförda under rodd.

Den svenska flottan låg på en bruten linje tvärs över sundet. Denna linje var starkast i mitten. Där fanns alla de tunga skärgårdsfregatterna och galärerna. De små sluparna och jollarna låg utsträckta i långa linjer på sidorna. Den svenska linjen var formad som gapet på ett vilddjur, vitt uppspärrat mot den anryckande ryska flottan; de två långa flyglarna med jollar och slupar svängda nedåt mot syd var käkarna, den tunga centern svalget. Linjen slöt an till skären på båda sidor om sundet och gick inte att gå runt. En fjärde grupp av fartyg var den s.k. tyska brigaden, som bestod av 48 slupar och jollar. Den låg i nordost och vaktade flottans rygg.

Vid niotiden gick de till synes ändlösa kolonnerna av ryska fartyg under full rodd och med bukiga segel förbi Vikarholmens norra udde. Nu var avståndet mellan de två flottorna cirka 3 000 meter. Kursen var rakt mot den svenska linjen. Stormanloppet hade börjat.

IV

Vad männen i den svenska linjen kände i det ögonblicket kan vi bara gissa. Stämningen i flottan hade tidigare varit dålig och rymningar förekom ofta. Men de hade alla skänkts en tid av återhämtning och var utvilade. Nu stod de än en gång inför fiendens vajande skog av riggar. Deras vilja att slåss var uppstöttad av den hårda disciplinen (soldaten visste att om han lämnade sin post under strid så kunde han dräpas av vem som helst som ertappade honom), den rena självbevarelsedriften samt med all sannolikhet också av en hel del sprit. Brännvin var något som pytsades ut i stora mängder i flottan, både i vardagslag och - i synnerhet - före och efter slag. Det är rimligt att anta att de flesta av de män som denna soliga morgon väntade bakom åror och kanoner hade fått sin värsta skräck dövad av ett par stadiga supar.

De gungande kolonnerna kom allt närmre. Med runt 2 000 meter kvar till den svenska linjen började de ryska skeppen och båtarna att sprida sig i solfjädersform över vattnet. De större fartygen lade kurs mot mitten, de mindre skickades ut på kanterna. Men nu stod det klart för ryssarna att utrymmet mellan skären var för trångt. Det fanns inte plats för att samla alla de 274 fartygen på en rak linje, utan flyglarna måste dras tillbaka.

En halvtimme senare rev ljudet från de första skotten upp ett hål i luften. Det var båtar från den vänstra ryska flygeln som kommit inom skotthåll och som nu öppnade eld. Men avståndet var stort och kulorna studsade bara fram över vattenytan.

Några försiktiga stötar och motstötar slogs ut, detta medan den ryska linjen på andra sidan sundet sakta tätnade till en tjock barriär av skrov och höga riggar. Pjäs efter pjäs föll in i kanonaden, och de brummande projektilerna spände sina valv av järn allt tätare över sundets vatten. Runt de båda linjerna växte de ulliga molnen av krutrök: deras svällande former dolde alltmer av fartygen, bara de vassa vimpelklädda riggarna som stack upp ovan den vita tjockan visade var de låg. Kokande uppkast av vatten slog upp runt fartygen. Avståndet mellan de båda linjerna var runt 1 000 meter. Sannolikheten att på detta avstånd träffa ett större fartyg med en 24-pundig kanon var cirka 45 procent.

Klockan tio brakade det och small längs hela linjen. Från de stora svenska skärgårdsfregatterna sköt de dånande bredsidornas vassa kvastar av eld ut över vattnet. De små jollarna låg och kajkade med den kanonbestyckade aktern riktad mot ryssarna; var gång kanonen sköts av gjorde hela båten ett litet skutt bakåt.

Dånet steg

...till ett larm som upphörligt kretsar,
likt sand som släpas runt av virvelvinden.

Det vältrade sig vidare som ett tätt, mörkt moln av ljud fram och tillbaka över skären. Det kunde höras ända bort till det 19 mil avlägsna Petersburg. Och uppe vid Kymmene gård åt man kringlor och drack vin och väntade på den katastrof som skulle sätta punkt både för kungen och för hans förhatliga krig.

Allt fler ryska båtar skiftades från linjens högra del till dess vänstra kant. Den pressade sakta mot den högra svenska flygeln. Det var här Nassau hade bestämt att genombrottet skulle ske. De svenska sluparna och jollarna bet ifrån sig, men trycket på blev gradvis hårdare.

Vinden ökade från sydväst. Tunga moln började spännas upp över himlen och vågorna blev högre. Kolonnen med de stora ryska segelfartygen började klumpa ihop sig. Vädret såg ut att försämras. Men Nassau vädrade seger och tog ingen notis om detta. Det var hans första misstag.

Vid elvatiden kom de ryska fregatterna på plats i mitten, men i det trånga utrymmet och allt högre sjön uppstod det trängsel i deras linje. Den fortplantades ut mot kanterna. Båtar stötte ihop och åror knäcktes. Vid det här laget hade den högra svenska flygeln fått förstärkningar. Flygelns chef, Törning, såg oredan bland motståndarens skepp. Order gick ut om ett omedelbart anfall. Den högra delen av den svenska linjen började dra sig fram över vattenytan under häftig eld. Männen som satt vid årorna i de ryska småbåtarna hade fått ro hela natten och var nu mycket trötta: de vek bakåt i röken och förvirringen.

Törnings jollar och slupar fortsatte sitt anfall. Framför dem vinglade de ryska småbåtarna bakåt: några drev med sönderbrutna åror och stötte ihop med andra fartyg; ett ryskt flytande batteri strök flagg. Med den vänstra ryska flygeln driven bakåt kunde nu Törnings små fartyg börja skjuta mot de stora skeppen i den ryska centern, som nu började få ta emot eld både framifrån och från vänstra sidan.

Nassau och hans chefer gjorde allt vad de kunde för att avhjälpa bakslaget ute på vänstra kanten. Än fler fartyg skiftades ditåt från den högra flygeln. Vid pass klockan ett hade en ny vänsterflank vuxit fram. Linjerna med skepp stod än en gång stilla, frusna i en artilleristisk clinch med kanonernas eldgap vidöppna och rytande - men överkäken på vilddjursgapet hade slutit sig en aning.

För dem som gjorde tjänst vid kanonerna bestod slaget av ett tungt och monotont upprepande av ett litet antal noga indrillade grepp. Kanonen halades in från sin glugg vid relingen med hjälp av speciella rep och taljor som var fästa vid lavetten. Kanonens lopp gjordes rent med en långskaftad viskarborste - man måste få bort all glödande slagg ur pipan innan nytt krut kunde stoppas in. Kanonen laddades: en kardus med krut fördes in, följt av en förladdning av torr halm och så en kula. Kanonen halades ut igen till sin glugg, där den riktades in av kanonkommendören och avlossades. Männen under däck i de stora fregatterna arbetade i ett svettigt dunkel, halvt blinda av den svidande och fräna krutröken. Vad som hände ute i ljuset, hur det gick i slaget, hade de ingen aning om där de rev och slet med de heta eldrören. Så fortsatte det, timme efter timme efter timme.

Vid tretiden gjorde svenskarna en smart manöver. Chefen för fartygen ute på svenskarnas vänstra kant, Hjelmstierna, sände då iväg hälften av sina fartyg in i det smala och grunda sundet mellan öarna Lehmäsaari och Kuutsalo. När de nu gick runt Lehmäsaaris södra udde dök de upp rakt i ryggen på den ryska linjen! En avdelning från den ryska högra flygeln - som redan var försvagad av detacheringarna till den egna vänstra flanken - sändes bakåt för att möta det nya svenska hotet. Det var nu det skedde.

Männen ute på den vänstra ryska flygeln hade fått ta emot en rasande storm av svenska kulor men till liten eller ingen nytta, för deras egen eld hade gett få synliga resultat. Den skarpa sjöhävningen hade nämligen gjort det mycket svårt för dem att sikta. När de utmattade männen nu såg båtar till höger gå mot söder blev det i deras hårt prövade sinnen till en reträtt. En lavin av skräck svepte fram, spräckte upp linjen och förvandlade den till en kaotisk ström av båtar som ivrigt arbetade sig ut mot det öppna havet.

Paniken spred sig till den försvagade högra delen av linjen. Inom kort var båda de ryska flyglarna på väg bakåt i en oordnad flykt, i trots mot officerarnas skrik och rop. Lavinen gick inte att hejda.

Men den ryska centern, alla de stora fartygen, låg ännu kvar. I vad som uppenbarligen var en blandning av mod, ursinne och mycket dålig fantasi vägrade Nassau att ge order om reträtt. Det var hans andra misstag. Glömsk av kulornas singlande kast lät han istället ro sig på en slup fram och tillbaka mellan fartygen och ropade hela tiden de enda ord han kunde på ryska: "Gå på! gå på!" Skeppen låg envist kvar och släppte lös sina mullrande salvor mot de svenska linjerna av fartyg runtom - gapets bägge käkar slöt sig nu sakta om dem.

Kungen hade än så länge flyttat runt mellan olika fartyg, men ungefär vid denna tid gick han i land på den lilla holmen Kuusinen. Orsaken till detta var inte rädsla - Gustav III var allt annat än feg - utan berodde nog helt enkelt på att han fick en bättre överblick av slaget från holmen än från de krutdimmiga fartygen.

Det blev sen eftermiddag och vinden från sydväst ökade i styrka, sjögången blev allt högre. Den vind som från början varit ryssarnas hjälp blev nu deras bane. Det blev hart när omöjligt att hålla de ryska fartygen på plats. Sakta förvandlades centern från en stram linje till en rykande gyttrig klunga. Det blev allt svårare att rikta för de ryska kanonjärerna, fartygen gungade häftigt i de höga vågorna och de tunga lavetterna krängde hit och dit. Ryssarna fortsatte dock envist att skjuta. Ingeborg, en av de svenska skärgårdsfregatterna, tog eld och började sjunka. Längre bort slog plötsligt en liten vulkan med en knall upp ur vattnet. Det var en svensk kanonslup, nr 122, som gick i luften. För ett par korta sekunder piruetterade sotiga kroppar runt uppe på toppen av en hög plym av eld och svart rök, sedan vände de i luften och damp ned i vattnet. Men allt eftersom tiden gick blev den ryska elden alltmer tunn och oregelbunden.

De svenska fartygen led inte alls lika mycket som de ryska av sjögången och vinden. De låg stilla, ordentligt förankrade och delvis i lä bakom skären och med hela den ryska flottan som en enorm vågbrytare framför sig. Den svenska flottan kunde fortsätta att släppa lös ett träffsäkert skydrag av tjutande och väsande projektiler över de alltmer värnlösa flytetyg som skymtade genom röken och de sprutande nedslagen på andra sidan sundet.

Den ena efter den andra av de ryska galärerna sköts i sank. Besättningen stod utan skydd i den ursinniga elden, som nu kom från tre sidor och vars gissel av järn gång på gång svepte över däcken så att flisorna rök. Spretiga högar av döda och döende kastades i sjön för att inte vara i vägen, på en galär återstod bara 14 man av 300; och i de sjunkande fartygen satt galärslavarna - ofta hoprafsade krigsfångar och dömda brottslingar - fastkedjade vid sina åror. Den starka sjön gjorde att fartyg slet sig från sina ankare, och de som inte sjönk drev redlösa med tysta kanoner ned mot den svenska linjen eller gick på land.

Någon gång vid sextiden gick drabbningen in i sitt allra otäckaste skede. Slaget var i praktiken avgjort, men nu började slakten. De ryska galärer som ännu flöt drog sig en efter en, slokande och sneda, ut ur striden. Segelfartygen låg dock kvar. De var stora och kraftigt byggda och kunde ta en enorm massa stryk; så de flöt, med ärrade skrov, avklippta master, riggen i trasor och däcken ett skränande kaos av kullvräkta kanoner, blod och chockade människor. Folk träffades hela tiden, slogs i bitar, klipptes itu. Män från sjunkna skepp gled runt i vattnet, flytande på vrakspillror, men många dödades av svenska kulor. (De som plaskade runt i närheten av de egna skeppen löpte dessutom en stor risk att träffas av de glödande rester från brända karduser och förladdningar som kastades ut av de egna kanonerna när de avfyrades.) Odjurets tänder satt nu djupt i strupen.

Till slut insåg även Nassau att slaget faktiskt var förlorat. Order gavs om reträtt och vid åttatiden började även de stora skeppen att dra sig bakåt. Men det var för sent. Den tjutande vinden och den höga sjön drev det ena fartyget efter det andra upp på skären vid Lehmäsaari.

Man såg ej havet mer, ty det var täckt
av fartygsspillror och döda män,
och liken hopades på skär och stränder.
Och vad av skepp ännu fanns kvar i flottan,
de roddes undan i förvirrad flykt.

I de höga bränningarnas vita skum tumlade fartygsvrak runt och båtar, åror, levande och döda människor och vrakspillror ältades om vartannat. Disciplinens hårda band brast helt på vissa av de ryska fartygen och säcken gick upp: delar av manskapet kastade sig i panik i livbåtarna, andra gav sig på brännvinsförråden.

Det skymde på och ur den molnklädda himlen började ett regn falla. Dånet från kanonerna glesnade sakta ut för att så småningom tystna helt.

På den svenska skärgårdsfregatten Starkodder kunde de trötta, svettiga och svartsotiga männen vid kanonerna låta sina händer falla och räta på de värkande ryggarna. De hade skjutit oavbrutet i nio och en halv timma. Under den tiden hade de avlossat inte mindre än 1 215 24-pundiga skott och 72 12-pundiga. De hade klarat sig bra: bara två av deras kamrater hade dödats och åtta var sårade; skeppets skrov och tackling hade fått många skador, men ingen var vidare allvarlig.

 Här och var i dunklet anades glöden från brinnande ryska fartyg som antänts av sina egna besättningar. Kungen begav sig nu till Amphion för att sova, men fann skeppet helt renrakat. Inför det förmodade nederlaget hade man hade till och med burit i land hans säng och hela kabyssen: nu kunde han inte få vare sig lagad mat eller ens en sovplats, och det gjorde honom mycket vred. Kungen tvingades att söka sin paulun på ett annat fartyg.

Det hade varit en lång, lång dag och det blev en lång natt, åtminstone för ryssarna. I mörkret fullbordade den hårda vinden och den malande sjön det ryska nederlaget. Exakt hur många ryska sjömän som drunknade den natten kommer aldrig att bli klarlagt. Det förekom en del små strider under natten och den tidiga lördagsmorgonen, men vid sjutiden strök alla de ryska fartyg som ännu inte kommit undan flagg. Allt var över.

V

Den ryska flottan hade lidit ett nederlag av enorma mått. Under dagarna som följde höstade svenskarna in bytet. Ryssarna hade förlorat 52 fartyg (de minsta oräknade), av vilka 22 föll i svenska händer: en tredjedel av den ryska flottan hade gått helt förlorad. Nassau själv räddade sig undan - med ansiktet dolt i en kappa - men alla hans personliga bric-ā-brac och hans kansli blev svenskt byte, tillsammans med bland annat över 800 artilleripjäser och 70 fanor och standar. Runt 1 400 ryssar hade mist livet: skjutna, ihjälbrända och drunknade. De cirka
6 000 ryssar som räddat sig upp på holmar och skär togs snart till fånga. De var så talrika att man fick problem med att föda dem alla. Bland dessa fångar - som beskrivs som "usla" och "ynkligt klädda" - fanns både kosacker, kalmucker och basjkirer samt också ett 60-tal turkiska galärslavar som tagits till fånga i Svarta havet två år tidigare. (En av dem var en högbördig ung man vid namn Mehmed. Gustav III som tyckte om allt exotiskt anställde honom prompt som page vid hovet och packade därefter iväg honom till Uppsala för att få utbildning. Den unge mannen trivdes dock inte särskilt väl i sitt nya land och reste snart hem.)

Svenskarnas förluster var små. Sex fartyg - varav en skärgårdsfregatt, Ingeborg - hade gått förlorade. De döda räknades till 171 man, och om man till detta lade både lätt och svårt sårade uppgick den totala svenska förlusten till något mellan 600 och 700 man. (De flesta av de sårade officerarna hade av någon märklig slump träffats i benen eller fötterna.) Hur gick det för de sårade? Det kan räcka med att nämna att läkarvetenskapen var outvecklad och sjukvården nära nog kroniskt misskött under detta krig; det hade förekommit tidigare att skadade fått ligga utan riktig vård i upp till nära två veckor, med såren kryllande av mask. Så mycket bättre gick det nog inte för många av dem som sårades vid Svenskund.

Torsdagen den 22 juli firades segern på plats. Det var en mycket högtidlig tillställning, med Te deum, saluter, tal på operaprosa samt ett frikostigt utportionerande av ordnar, hedersvärjor, praktskärp och annat smått och gott. (Vissa officerare var dock sura över att kungen bara gav dem befordringar men inga löneförhöjningar. En av de missnöjda lät efter festen paradera en get på sitt fartyg, varefter han höll ett vackert tal, där djuret prisades för sin insats som leverantör av grädde till kaffet, varefter den blev upphöjd till rang, titel och värdighet av ko - om än med precis samma utfodring som förr.) Samma dag celebrerades också det skedda i Stockholm, något som enligt en brevskrivare skedde "med gudstjänst, kanonskott, skrik, fylleri, fyrverkeri och slagsmål. Folket i sin oskyldiga glädje kastade en polisbetjänt i sjön och några andra människor blev illa stuckna med knivar".

Detta krig, som börjat med ett pip, fick här sin ände med en smäll. Det är fel att kalla slaget meningslöst, för den helt oväntade svenska segern fick luften att gå ur hela spektaklet och öppnade vägen till fred. Gustav III var stolt, han hade fått sin stora seger, men den krigiska berusningen i hans själ var för tillfället släckt av mötet med den grå verkligheten. (Ett nytt, omöjligt företag hade också fångat hans irrande blick. Aha! I spetsen för en allierad armé skall han marschera in i Frankrike och krossa den otäcka revolutionen!) De skakade ryssarna kunde nu tänka sig att ställa till fred, och kungen var rätt nöjd med detta. Fred slöts i Värälä i augusti, med få påtagliga resultat: inget land togs, inget tappades. Två år, 23 miljoner riksdaler och över 20 000 liv senare var svenskarna tillbaka på samma punkt varifrån man startat. Så kan det gå.

- Peter Englund

I pappersform står denna essä att läsa i min bok "Förflutenhetens landskap", som finns att köpa som pocket.
 
 
Copyright © Peter Englund 2005. Alla rättigheter förbehållna.