Om tandborstens historia

En tröttsam kliché som gärna popsar upp när det förflutna skall skildras på teater eller i film är detta med tändernas tillstånd. Mycket gluggar är det - och sneda och smutsiga och trasiga tänder. Snask och snusk! Sanningen är att inte heller på detta fält har vi stigit från mörker till ljus: så kallade naturfolk har i regel utmärkta tänder, medan övergången till jordbruk alltid åtföljs av bortfall och tandröta. Ändå verkar även medeltidens människor ha haft betydligt bättre tänder än vad som var vanligt  under, säg, större delen av 1900-talet.

Fram mot den tidigmoderna epoken hände dock något. Skelettmaterial, brev och porträttmåleri pekar alla på ett radikalt stegrat tandförfall. Orsaken? Sockret: vitt och livsfarligt. Vid 1600-talets början är denna vara inte längre en exotisk lyx för överklassen. (Socker krävde vid denna tid ett varmt klimat och rikligt med arbetskraft. Den nya världen stod för det förra, Afrikas slavhandlare för det senare.) Sockret blev först ett måste vid festligheter, senare ett födoämne för vanligt folk.  Sockerpriset föll - och tandhälsan med den.

Förfallet hade dock även att göra med européernas vaga och svaga hygienbegrepp. Andra kulturkretsar - den indiska, den arabiska, den kinesiska - hade länge känt tandborstens princip. I Indien rengjorde man tänderna med en gren, gärna från mangoträdet, vars ena ände ruggats upp så att  fibrerna blev till en sorts borste. I den arabiska kulturen användes helst grenar från arraksträdet. (Mohammed själv betonade vikten av god  munhygien, och skall ha använt sin så kallade siwet även på dödsbädden.) Regelrätta tandborstar verkar ha tillverkats först i Kina, och det var också där man på 1400-talet började tillverka något som i allt väsentligt ser ut som våra moderna munverktyg: med borst som sitter vinkelrätt mot ett rakt skaft.

I Europa handlade det dock mer om brist på kunskaper än avsaknad av verktyg. Så länge man trodde att karies främst orsakades av en särskild sorts maskar - alla har väl hört uttrycket "maskstungna tänder" - stavades hjälp underkurer - inte förbättrad munhygien. (En favoritmetod var sköljningar i bland annat alun, salt, hjorthorn,  honung, mynta, äggskal, fiskben … krossad korall … urin.) Det var först sedan bakterierna upptäckts, och den spännande och seglivade myten om tandmaskarna en gång för alla avförts - vilket inte skedde förrän 1757 - som det blev riktigt intressant med mekaniska metoder för att hålla tänderna rena.

Där kommer alltså tandborsten in. De första exemplaren dök upp på 1600-talet, men det var först på 1700-talet som den blev någorlunda utbredd. Tandborsten är alltså ett av dessa vardagsföremål som poserar som nyhet, men som blott är en förfining av en urgammal idé.

Men den är ändå intressant, då den i sin utveckling på sätt och vis sammanfattar industrialismen. Under tidigt 1700-tal var tandborstarna rätt grova: de snidade handtagen skiftade i form, i längd - för att inte tala de handborrade hålen för borsten, som verkar vara slumpmässigt utplacerade. Detta är hantverkets tid. Framåt sent 1700-tal blev borstarna alltmer enhetliga, vilket - som alltid - hade mer att göra med produktionens behov än med estetikens krav: de maskinsvarvade handtagen var ungefär lika långa och borsten sattes allt mer regelbundet, i allt tätare mönster. Detta är manufakturens tid. Under hela 1800-talet drevs den här standardiseringen till nya höjder … tre rader med borst skulle det vara … satta i en vetenskapligt utprovad vinkel … massproduktion! Samtidigt  började man att exprimentera med nya material och metoder: celluloidskaft dök upp 1884, eltandborstar 1908. Detta är industrialismens tid. Denna utveckling kan sägas ha nått sin kulmen vid mitten av 1900-talet. År 1938 kom de första tandborstarna med borst gjorda av nylon - ett material långt mer lämpat för sin uppgift än det hästtagel, grisborst eller grävlingshår som dittills använts. Drygt tio år senare kom så skaften av plast. Ännu under sent 1800-tal fanns en aura av lyx runt tandborsten: många framställdes ännu i elfenben eller silver. Fint-fint-fint. Denna aura löstes i luft med plasttandborsten: den var inte bara mycket billigare, den var dessutom mycket bättre.

Idag utvecklas inte tandborsten längre. Rent funktionellt har den nått en platå. Samtidigt har den intressant nog aldrig varit utsatt för så många vilda formexperiment som nu - och det gäller både färg och form. (Man anar ett myller av överbetalda designers som klöser sina naglar blodiga på platåbrantens glatta vägg.) De trista förnuftsskälen - pris och användbarhet, gäsp - har kommit i andra hand. Nu handlar det om att tala till våra sinnen, om paketering. Även tandborsten har blivit postindustriell.

- Peter Englund

 

Personligt | Äldre verk | Textarkiv | Nya boken