Om ledans historia

Att känslor och sinnestämningar har historisk karaktär, att de går att länka till olika epoker eller perioder, betyder inte att de ej förekommit eller ens att de ej iakttagits tidigare. Det betyder snarare att de ej benämnts, ej blivit pekade på, ej upphöjts till fenomen eller - som vanligtvis sker i modern tid - framlyfts som problem. När en känsla blir historisk handlar det alltså inte så mycket om ett uppfinnande som ett upptäckande - samtidigt som det är ett upptäckande som nästan ofelbart lockar till konstruktioner, tvingar till abstraktioner.

Som detta med ledan.

Det är nämligen en tämligen modern sinnestämning, stigen ut ur 1800-talet. Inte med det sagt att 600-talets eller 1600-talets människor inte hade tråkigt; det går bl.a. att finna genremålningar som rymmer personer som uppvisar alla tecken på att vara gripna av en magnifik leda. Den viktiga skillnaden mellan då och nu är dock att de sannolikt inte led av denna sinnestämning. Den hade inte ens ett namn.

Begreppet som sådant är nytt. När den franske filosofen Rabelais på 1500-talet använde ordet "ennui" betydde det helt enkelt ensamhet, och inte som senare tråkighet. Det engelska ordet "boredom" kommer från 1800-talet, uppenbarligen som en avledning av verbet "to bore", som i sin tur härör från mitten av 1700-talet. I den äldre svenskan var en syssla tråkig om den var tung och släpsam, och leda betecknade motvilja eller avsky; och när fenomenet senare kommer att benämnas i vårt land är det i första hand med hjälp av utländska låneord som spleen och tristess.

Det är alltså 1800-talet som är ledans århundrade. För att vara enkel: fenomenet upptäcktes någon gång under 1700-talets andra hälft, fick sitt verkliga genombrott i 1800-talets början, för att eleveras till status av Problem framåt dess mitt. Någon - jag tror det var Byron - talade om att man hädanefter måste dela in samhället i två grupper: de uttråkade och de som tråkar ut; en menade att det är leda mer än något annat som driver folk att spela, supa och ta livet av sig; en annan talte om den "trötthet och sorgsenhet" som "avgör nästan allt i människornas liv". Kring mitten av 1800-talet verkar det som om ledan börjat ta närmast epidemiska proportioner. Den rädsla många ända sedan 1600-talet hyst för de farliga passionerna verkar istället ha blivit ersätt av en skräck för leda. Poeten och politikern Lamartine påstod svepande men med stort eftertryck att "Frankrike håller på att bli uttråkat". Senare skrev Baudelaire sin dikt "Spleen", som hjälpte många att benämna detta sitt nya onda; själv skrev han nedstämt om hur han upplevde "en fullständig brist på självförtroende, en total frånvaro av önskningar, en oförmåga att finna ett nöje av något slag". Ledan växte också horisontellt, på så vis att den fann nya former, nya objekt. Den engelske historikern Theodore Zeldin har, med en klädsam överdrift, talat om detta med "söndagstristessen" som en av seklets mest plågsamma upptäckter; vilodagen, den som av hävd ansetts vara den bästa, blev i vissa människors ögon den mest stillastående och på så sätt den kanske värsta.

Just det sistnämnda, söndagsledan, ger vissa konturer åt detta annars så formlösa fenomen. Det säger sig självt att söndagens långsamhet var en något exklusiv plåga. De drabbade var inte spinnerskor eller gruvarbetare som arbetade 12 timmar om dagen, sex dagar i veckan; för dem och deras sentida ättlingar var och är söndagen något fullständigt oumbärligt. Nej, den här Ledan med stort L, den omskrivna Ledan, den Stora Ledan, var i första hand en lyxsjuka för betydligt mer lyckligt lottade. Samtidigt fanns det också en Liten Leda, lika spridd som klent uppmärksammad just därför att den var knuten till arbetet och då uppenbarligen ansedd som ofrånkomlig.

För det som gör just 1800-talet till ledans decennium framför andra är att samtidigt som överklassen fann sin fritid allt tristare gjorde de lägre klasserna samma upptäckt om sitt arbete. Den noggrannt Tayloriserade fabriken, där var individ förväntas att göra ett mindre och mindre moment oftare och oftare är givetvis sinnebilden för all modern monotoni - i vår tid välter inte Sisyfos ett klippblock uppför en bergvägg, han sitter istället och plopsar ned sillfiléer i en oändlig rad glasburkar. Just fabriken, med dess stramt kontrollerade former och eviga återkomster, ökade givetvis ledans summa i samhället på ett fenomenalt vis. Vanligt folks arbete i det äldre bondesamhället var sannolikt tyngre och mer mödosamt än det klassiska fabriksarbetet, men det var dock alls inte lika monotont: både skördeårets och dygnets rytmer påbjuder där en omväxling som fabriken helt saknar - och skall sakna, om den alls fungerar som det är tänkt.

Men en av orsakerna till att det var just den Stora och inte den Lilla Ledan som blev så uppmärksammad kring mitten av 1800-talet har delvis att göra med att de intellektuella själva fann sig vara ovanligt drabbade av denna nya sjuka. Och romanförfattare och poeter fann snart att detta var en sinnestämning som de älskade att hata. För det första fanns det ibland en vilja att ge ledan en viss roll i skapandet. Den gav impulser till att lämna det gamla och invanda och istället söka något nytt som verkligen eggade. För det andra var ledan, åtminstone deras egen leda, egentligen något gott, ett tecken på hur ädla de var, detta i motsats till kreti och pleti som lät sig roas närsomhelst och hursomhelst av vadsomhelst. Att ha tråkigt syns för vissa intellektuella nästan ha varit en motståndshandling, ett slags självpåtaget martyrskap som demonstrerade ens stolta förakt för samhällets materialism och ytlighet. Den som ler är lurad, den som gäspar genomskådar.

Det vore dock fel att tala om allt detta som en god leda. För även om tristess kan vara ett uttryck för eller ge upphov till något berömvärt hos en person som upplever den, är den aldrig god i sig. Ett visst stigma häftar vid ledan. Den Lilla Ledan då den i sig är ett klassmärke. Den Stora Ledan om den inte utövas med den demonstrativa konstfullhet som var fallet med 1800-talets uttråkade skönandar. Särskilt i början av fenomenets karriär var det också ofta Någon Annan som var uttråkad. Och då - som nu - lyckades utanförstående betraktare ibland göra det troligt att detta att VARA tråkig och att HA tråkigt bara var två sidor av samma sak. Så under 1700-talet var det rätt vanligt att folk talade om hur uttråkade de nyrika var, medan man under 1800-talet även började säga samma sak om aristokratin. Det är givetvis en maktgärning detta att tala om hur tråkigt någon annan har det eller tråkig någon är - idag mer än någonsin. Ibland är det ett vapen för den svage, vilket skulle förklara varför det går att finna så många 1700-talskvinnor som talar om hur trist män har det, eller varför den allt mäktigare borgerligheten senare börjar att karaktäriseras som en särskilt tråkig klass, som med pinade miner hänger i salongerna.

Sedan har denna utveckling givetvis också att göra med olika påtagligheter i samhället. Att 1800-talsborgaren har tråkigt och är tråkig beror också på att han i motsats till sin föregångare den feodale aristokraten inte var skolad i sysslolösht. I en god aristokratisk uppfostran ingick noggrann drill i en rad olika tidsfördriv: man fick inte bara lära sig att kasta sten och rida till rings, utan även att dansa gavott, spela luta och konversera om livet och vädret. För i det feodala samhället var sysslolösheten ett privilegium att njuta, att visa upp. Och dess olikartade former var fullt erkända samhälleligt. Som Walter Benjamin skriver, "Den religiösa kontemplationen och hovlivet bildar så att säga de formar i vilka grandsigneurens, prelatens och krigarens sysslolöshet kunde gjutas". Aristokraten var i första hand intresserad av värdiga sysslor; på vilken arena de utövades var mindre viktigt.(För att förstå varför det här fordomtida icke-arbetet var så lätt att täcka med ideologiskt bladguld måste man minnas att gränsen mellan arbete och fritid, offentligt och privat var annorlunda för 300 år sedan.) Borgaren däremot söker i första hand det nyttiga. Och när de fann sig sysslolösa var de, i motsats till aristokraterna, både oförberedda på och generade av detta. (Borgarens statuskamp tar sig också därför oftare uttryck i närvaron av ting än i avsaknaden av gärningar.)Trots att borgaren nog måste sägas vara fritidens uppfinnare hade han från första början en rätt kluven inställning till denna sin skapelse. Inte minst gällde det vad vanligt folk kunde väntas ställa till med och på den. Inte minst detta vad arbetarna gjorde på, med och under sin ledighet oroade: dagdriveriet, det skamliga, blev till.

Detta att 1800-talet var ledans århundrade betyder ingalunda att vårt sekel inte är ansatt av denna speciella sinnestämning. Tvärtom. Det är snarare så att vi, i motsats till många av det 19:e seklets tristessteoretiker, inte längre skådar på fenomenet med samma nyvakna och smått upprörda blick. För dem fanns det något oväntat och främmande över ledan: en ny kontinent som reser sig ur sinnesstämningarnas hav. För oss är ledan något givet och självklart: och, än värre, det är vi som bebor denna kontinent.

För det mesta pekar på att ledan bara ökat under 1900-talet och att den fortsätter att öka med en närmast Malthusiansk progression. Litteraturhistorikern Patricia Meyer Spacks har i sin nyutkomna bok om leda ett flertal belägg för detta. Så till exempel har användningen av själva ordet "leda" ökat enormt mellan åren 1931 och 1961, samtidigt som en tysk undersökning ger vid handen att andelen människor som anser att tristess på fritiden är ett "stort problem" har gått upp med nästan 50% sedan början av 1950-talet. Etcetera. Det finns idag en stadigt växande jätteindustri av fullständigt ofattbara mått som intet annat gör än slår mynt av vår skräck för att ha tråkigt, en skräck som uppenbarligen är bottenlös. Det deprimerande är dock att det verkar finnas en direkt koppling mellan förströelsefabrikernas eviga högkonjunkturer och den växande ledan. För paradoxalt nog minskar inte ledan bara för att det hela tiden uppfinns nya grepp för att fördriva den. Snarare gäller det motsatta. Förströelse är nämligen inte så mycket ett botemedel, som en del av sjukan. Våra krav på att ständigt bli underhållna, ständigt bli kittlade under våra virtuella fotsulor, innebär att på samma gång som vi kräver mer och mer av vår omgivning så blir vi också mer och mer hjälplösa i förhållande till den. För tristess handlar ytterst om makt.

- Peter Englund

(Expressen, sommaren 1995)

 

Personligt | Äldre verk | Textarkiv | Nya boken