|
Storspionen Stig
Wennerström
För den med kort minne eller låg ålder,
kan det vara svårt att förstå den oerhörda chock som fallet Stig
Wennerström gav upphov till. Mycket handlade om VEM han var, snarare än
VAD han gjorde. För det var djupt symboliskt, att när han arresterades
den där dagen före midsommarafton 1963, så skedde det på riksbron,
mitt i den svenska maktens geografiska och administrativa hjärta: han
hade just passerat riksdagshuset, bakom sig hade han kanslihuset, framför
sig Rosenbad. Wennerström var nämligen överste i Flygvapnet, hade tjänstgjort
under försvarsminister Sven Andersson och var nu placerad på UD, där
han bl.a. fungerade som biträde åt Alva Myrdal.
Hittills hade spioner varit undantagsmänniskor,
folk på marginalen existensiellt eller ekonomiskt, som de ryska sågfilarna
i början av seklet eller som Enbom och hans mer eller mindre villiga
medhjälpare. Underklassare alltså. Det var alltså fråga om personer
som skulle gå att snappa upp med hjälp av de grova och lite tramsiga
handgrepp som sedan länge blivit sömnig rutin i den svenska övervakningsstaten:
kontroll av folk som prenumererade på fel tidningar eller gick på fel
möten eller kände fel personer. Folk som stack ut.
Wennerström var väl så långt man
kunde komma från den här bilden av den farlige bolsjevikbusen. Förutom
sin höga position, hade han också ÖVERKLASS som skrivet på sig. Han
var välklädd och arrogant, född i en gammal officerssläkt, uppvuxen
på Östermalm, bosatt i Djursholm – en tiorummare med trädgårdsmästare
och städhjälp – och känd som något av ett salongslejon, som ständigt
vimlade på diplomatpartyn.
Idag har hans typ blivit till en trött
kliché. Säg den nutida thriller där storskurken INTE är en (gäsp) hög
man i staten? Men då var det något oerhört.
I över tio år hade han arbetat som
spion för GRU, den sovjetiska militära underrättelsetjänsten. Och
han hade sålt allt till dem. ALLT. Inte som föregångarna i Enbomligan
obetydliga småsmulor eller som efterträdaren Bergling i princip ett
enda hyperhemligt aktstycke. Bara under de sex åren före avslöjandet
beräknas han ha överlämnat runt 20.000 sidor hemliga dokument. En
stor del av det svenska försvaret var lagt i blotta: organisation,
mobiliseringsordningar, krigsplaner, stridsledningssystem, hemliga
baser, flygplantyper, vapenprestanda. Han hade avslöjat Sveriges långtgående
samarbete med NATO, exempelvis den topphemliga ombyggnaden av svenska
flygfält så att de skulle kunna ta emot amerikanskt flyg; han hade
tipsat ryssarna om den signalspanande DC-3:a som strax efteråt blev
nedskjuten ute över Östersjön, varvid hela besättningen på åtta
man dödades. På ett aggressivt och förslaget vis hade han dammsugit
sin omgivning på allt som kunde tänkas intressera hans uppdragsgivare,
och slängt med hött och mött: prestanda på ett amerikanskt bombplan,
en holländsk försvarsplan, en beskrivning av en fransk radarstation,
en rapport om kinesisk kärnkraft. ALLT. Och ryssarna hade svarat med
pengar, tre höga ordnar och generalmajors grad.
Även med internationella mått mätt
var Stig Wennerström en storspion. Hade Sverige blivit angripet,
besegrat och ockuperat av Sovjetunionen, hade denne man haft en
betydande del av ansvaret för detta. "Stig Wennnerström har förblivit
en gåta", skriver Anders Sundelin i förordet till sin bok om
fallet. Varför blev han landsförrädare?
Sundelins grepp är brett, hans
skarpsinne stort. Till stora stycken är boken, som man säger på
utrikiska, "unputdownable". Ett par nätter har jag legat där
och bara matat mig fram, några sidor till, bara några till och för
sent upptäckt vad klockan tyvärr blivit. Till bokens stora förtjänster
hör också att Sundelin aldrig förlorar det större sammanhanget,
varken politiskt eller ens kulturellt. Wennnerström blir stundtals till
en monad vari Sveriges hela 1900-talshistoria speglas. (T.ex. begår författaren
på fyra korta sidor en liten tablå av det sena 50-talets Sverige som
är mästerlig i sin konkretion och överblick.)
Sundelin skalar lager efter lager av löken.
Och fram tonar bilden av en karriärist: fåfäng, inbilsk och medelmåttigt
begåvad, ordningssam, stel, snorkig och aningen vek person, som, när
karriären väl gått i stå i slutet av 40-talet, var mogen för att
snappas upp av sovjetiska agenter, som förstod att smeka hans ego och
fylla hans plånbok. Det står klart att han gjorde det för pengarna
– familjen levde på stor fot där ute i Djursholmsvillan -, samtidigt
som det var hans besvikelse och fåfänga som gjorde honom sårbar.
Särskilt berättelsen om hur det
egentligen gick till när SÄPO långsamt, alltför långsamt, ringade
in Wennerström är både klargörande och
livfull. Ändå kan jag inte undgå att känna mig lite, lite besviken.
Inte så att här saknas skrällar. Sundelin ställer frågan om
Wennerström var ensam, eller om han var med i en spionring? Svaret är
allt annat tvärsäkert. Kanske. Eventuellt. I boken namnges en välkänd
karriärdiplomat samt en f.d. general som möjliga kollegor till
Wennerström. Det blir rätt många Kanske och Eventuellt.
Bilden av Wennerström är förvisso
mer detaljskarp och i många stycken mycket mer avslöjande än den vi
kunnat möta, t.ex. hos H-K Rönblom i hans ännu fullt läsvärda bok
om fallet från 1964. (Även om det kan verka förvånande att Sundelin,
i all sin noggrannhet, valt att i stort sett förbigå vissa saker, som
kunde ha lagt ytterligare djup till bilden, jag tänker då närmast på
Wennerströms självmordsförsök samt på hans mimande av ideologiska
drivkrafter.) Konturen är dock i mångt och mycket den samma. Det går
också att ana en viss bevikelse hos författaren. Kanske är det orättvist
att jämföra detta verk med Peter Kadhammars briljanta "De
sammansvurna", som kom ut i somras, och som skildrar den svenska
militära underrättelsetjänstens hemliga krig i Baltikum under tidigt
50-tal. För där Kadhammar har intervjuat samtliga nyckelpersoner, och
även lyckats fiska upp helt ovärderliga uppgifter ur KGB-arkiven, har
Sundelin hejdats både av kalla gravstenar och låsta dörrar – Flera
inblandade är döda nu, och Wennerströms uppdragsgivare, GRU, släpper
i motsats till KGB:s efterträdare inte ifrån sig ett endaste litet
pip. Sanningen finns fortfarande där ute någonstans.
"Fallet Wennerström" är
trots detta ett värdefullt bidrag till historien om vårt lands roll i
det Kalla Kriget, och slår ännu några sprickor i det heliga hyckleri
som länge var vår utrikespolitik. Wennerström avslöjade, som sagt, i
stor detalj det hemliga samarbete som pågick mellan Sverige och NATO.
Och vem vet, snart kanske tillochmed det svenska folket är moget för
den sanning som makthavarna i Moskva känt i snart 40 år?
- Boken är: Anders Sundelin:
"Fallet Wennerström". Norstedts |