Om gemets historia

Det är till del vårt behov av symmetri som får oss att förvänta att stora händelser i historien också skall ha stora orsaker. Det är bara ibland vi kan förmås att tänka tanken att det motsatta också kan vara sant, att den där fjärilen som fladdrar sina berömda vingar på Himmelska Fridens torg verkligen skulle kunna orsaka en storm som välter skyskrapor på Manhattan – eller hur det nu var. Och visst är det också vår känsla för proportioner som bjuder motstånd mot idén att även det omvända kan vara sant: att stora, komplicerade och svåröverblickbara processer kan plana ut i oansenlighet, verklig eller skenbar – det så att säga börjar med en storm och slutar med fjärilsfladder.

Detta gäller inte minst många av de vardagsföremål som omger oss, och som vi nu betraktar med en sådan vana att tingen i fråga blivit nästan osynliga för vår blick. Som detta med gemet. Ställd inför gemet är det lätt att bli lite föraktfull, och tänka att både form och funktion på det där lilla stycket ståltråd är en självklarhet. Inget kunde vara längre från sanningen.

Vad gäller funktionen, finns det knappast något annat ting som i så liten grad brukas till sådant som det egentligen är avsett för: försäkringsbolaget Lloyds i London har räknat ut att knappt var tionde gem någonsin kommer i kontakt med papper. Samtidigt finns det få ting som är så användbara: de kan brukas till att rensa öron eller naglar, laga BH-band eller CD-Romläsare, göra pedagogiska modeller av polymerer eller helt enkelt beskjuta kollegor. Spillet är också ofantligt. En annan undersökning, suspekt i sin precision, påstår att av 100.000 gem förstörs runt 14.000 under telefonsamtal medan 15.000 bara tappas bort.

Vad gäller formen, är gemets morfologi nästan lika komplicerad som den som uppvisas av vissa pre-kambriska livsformer. Där kan vi se de första ”T-nålarna”, följda av rektangulära, trekantiga och runda pappersklämmor, vi har de med raka innertungar och de med vågformade, vi har kryss, pilar, dubbelringar – så kallade uggleögon – och alla andra underliga former som vi främst känner genom deras varunamn, som t.ex. ”Nosting”, ”Ringclip”, ”Fay Clip” och ”Niagara”. Och så har vi den form som blivit bestående, gemet med sin dubbla oval. (Namnet är ännu ett exempel på ett varumärke som blivit synonymt med ett ting; det bolag som producerade de första var engelskt och hette Gem Limited.)

Gemet fick sin nuvarande form för över hundra år sedan. Som dess skapare utpekas för det mesta en 33-årig norsk elektrotekniker från Akershus, Johan Vaaler, som år 1899 uppfann en egen pappersklämma – patentsökt i Tyskland två år senare. Påståendet är dock problematiskt. Vaalers gem är visserligen mycket likt våra nutida, men det misstämmer på en viktig punkt: den är inte uppbyggd med den bekanta dubbla ovalen. (Det 7 meter höga jättegem som rests till Vaalers ära i Norge, visar ironiskt nog inte den pappersklämma som återfinns i hans patentansökan.) Dessutom existerar det ett amerikanskt patent från 1898 som föregriper Vaalers ofullbordade form, givet till en viss Matthew Schooley. Sedan är frågan om det avgörande här verkligen är uppfinnaren av själva formen.

I själva verket krävs förening av ett antal processer och uppfinningar innan gemet alls kan komma i fråga. För det första förutsätter detta ting givetvis papper, samt ett samhälle såpass avancerat att där finns en statlig och privat byråkrati, som lever och andas order, kvitton, verifikat, protokoll, fakturor, inventarier, blanketter och annat; det är en självklarhet. Den äldsta metoden att fästa samman lösa blad känner vi från 1200-talet, och består helt enkelt av man knyter samman dem med tråd eller tygband, fästa med eller utan lack. Under mina egna arkivbesök har jag sett två andra klassiska metoder: det ena är en smått genial trippelvikning av ena hörnet, det andra en enkel ihopfästning med knappnål. Alla dessa tre metoder har dock nackdelen att de sliter på pappret, och vid mitten av 1800-talet började man fråga efter alternativ. (Sådana dök också upp, i form av fjäderförsedda klämmor, som dock var tämligen dyra att tillverka och besvärliga att bruka.) Men det krävdes mer än så.

För det andra förutsätter detta ting också ett material som skulle vara billigt nog att bruka i stora mängder, starkt nog att ha fjädrande egenskaper och mjukt nog att böja. (Järntråd, t.ex., skulle visserligen gå lätt att forma men skulle lika lätt förlora denna form när det sedan sätts runt några papper.) Detta material fanns inte till handa förrän framåt 1800-talets andra hälft, och det var ståltråden. Intressant nog var det ett material som till en början bokstavligen talat sökte sin tillämpning. En av dem återfanns i hängbroar. En annan i gem. Men det krävdes mer än så.

För det tredje förutsätter detta ting även maskiner som gör det möjligt att göra det snabbt, billigt och i kolossala mängder - handgjorda gem skulle bli idiotiskt dyra. Så om det finns något sådant som gemets fader, borde den titeln istället gå till William Middlebrook från Connecticut. År 1899 fick han nämligen patent på en sådan maskin som massproducerade gem av ståltråd – och den gjorde gem just av den nu vanligaste typen, med dubbel oval.

Gemet sammanfattar i sin enkla anatomi också mer. Teknikhistorikern Henry Petroski - som skrivit den bästa skildringen av gemets framväxt – menar att detta ting ”ger oss motexempel på motexempel till påståendet att form följer funktion”. Som nämnts ovan har formerna varierat på de mest fantasifulla vis, och fortsätter att göra det. Det finns nu plastgem som prövar tidigare osedda och omöjliga konfigurationer, som visserligen är nästan värdelösa rent funktionellt men som är mycket tilltalande rent estetiskt. För precis som livet och samhället finner detta ting inte sin kropp i en enda vidunderlig skaparakt, sprakande av genialitet, buller eller blod. Istället sker det i små, gradvisa steg, i ett långsamt sökande efter en vagt anad fulländning som, Gudskelov, aldrig kommer att uppnås.

- Peter Englund

 

Personligt | Äldre verk | Textarkiv | Nya boken