Om glasögonens historia

Det sena 1200-talet var en orolig tid. I öster erövrade mamlukerna Akkon, det sista kristna fästet i Palestina. I Italien utkämpades först Chioggiakriget, strax efteråt besegrades Pisa av sin gamla bundsförvant Genua, och i samband med den s.k. Sicilianska vespern fördrevs alla fransmän från Sicilien. I öster erövrade Tyska orden Preussen, samtidigt som Przemyslav II mördades i Polen under sina försök att återupprätta rikets enhet. Konflikten mellan påvemakten och den franske kungen Filip IV började ta fart, och skulle snart nå sin kulmen i det chockerande fängslandet i Anagni av Bonifatius VIII. I vårt land lät Magnus Ladulås vid upprepade tillfällen avrätta stormän, för att kväsa deras opposition, och Torgils Knutsson for med en här över Östersjön och erövrade Karelen.

Samtidigt uppfanns glasögonen, okänt var och av vem.

Att ljuset bryts i slipat glas var känt redan i det antika Grekland, likaså att ett vattenfyllt glaskärl kan ha förstorande effekt. De första som gjorde ett mer systematiskt bruk av dessa insikter verkar ha varit araberna, som använde så kallade lässtenar, förstorande linser som lades direkt på en text. Via arabiska lärda som astronomen och läkaren Ibn al Haitam, vilken levde runt år 1000 och var en banbrytare inom optiken, spred sig viktiga insikter till Europa. Emellertid var det inte de kammarlärdas snilleblixtar som öppnade vägen. Avgörandet föll istället i de verkstäder där glaset blev till. Både i Venedig och Murano hade man vid den här tiden lyckats tillverka glas så rent och bubbelfritt att det gick att slipa till linser tunna nog att bruka som synverktyg. Detta högklassiga glas var dock extremt dyrt, varför man på många platser i Europa istället slipade beryller - därav ordet "brillor" -, ett slags halvädelsten, som även hade fördelen att vara grönfärgad, något som ansågs välgörande för ögat.

In till mitten av 1300-talet är det dock fel att tala glasögon i pluralis, då verktyget mest liknade en stor monokel med handtag, som alltså hölls upp då det skulle brukas. Nästa steg var originellt men ändå logiskt: handtagen nitades ihop, varpå det gick att vända på de sammanlänkande linserna och klämma fast dem över näsan. Dessa s.k. nitglasögon hade dock ingen vidare passform och dessutom verkar de ofta ha gått sönder. I början av 1400-talet spreds istället en ny modell, det var bygelglasen, som klämdes fast över näsroten som en sentida pincené. Ett riktigt stort steg i glasögonens historia togs sedan i början av 1600-talet. I  Nürnberg började man då att göra innefattningen i tunn metalltråd - det handlade försilvrad koppar, mässing eller bara enkelt järn. Tråden bearbetades i handdrivna valsverk, som dels plattade till den, dels skapade den fals där glaset skulle sättas. Detta innebar att glasögontillverkning gjort språnget från hantverk till industri.

Resultatet blev ett kraftigt prisfall på glasögon. Framåt 1700-talet såldes de lådvis till grossister över hela Europa, och en återförsäljare som köpte 8000 par - bara det en siffra som visar att en massmarknad blivit till -, fick dem för ungefär fem öre paret. För första gången kunde även s.k. vanligt folk skaffa sig dessa synverktyg. Visserligen var glaset av klen kvalitét, oavsiktligt färgtonat och slarvigt slipat, men glasögon var trots allt inte längre en exklusivitet för munkar, lärda och en och annan närsynt kunglighet.

Glasögonens framväxt är nära länkad till de framsteg inom glastillverkning och optik som gav oss både mikroskopet och teleskopet, instrument som gjorde det möjligt att utforska de världar som finns i vårt inre, och de som omger vår planet, instrument vilka förutan den vetenskapliga revolutionen och den moderna världsbilden aldrig blivit till. Jämfört med dessa instrument är glasögonen en banalitet rent tekniskt, samtidigt som de blivit en välsignelse för tallösa miljoner med svag syn, som därmed befriats från ett handikapp som i en annan tid lämnat dem skumögda, famlande och vanmäktiga, ja blinda.

Ändå var detta ingen okontroversiell uppfinning. Det fanns länge en utbredd skepsis mot dessa synverktyg. Så till exempel avskydde Goethe glasögon till den grad att han ibland vägrade att tala med människor som bar sådana. Fördomarna handlade dels om att glasögon förknippades med godtro, förvirring och kortsynthet. (Vi har en rest av detta i vårt ord "förbryllad", som alltså är en avledning av ordet brillor. I 1600-talets bildkonst var två av lättrogenhetens främsta symboler åsneöronen och… glasögon.) Dels var effekten av glasögon så genomgripande för vissa individer, att det hela kunde uppfattas som ren magi. Märkliga rykten uppstod, t.ex. sades den lärde Oxfordmunken Roger Bacon ha brillor med vars hjälp han kunde skåda framtiden. (Andra trodde att det var glasögonen som gjorde det möjligt att förstå skrift.)

Idag är Akkons fall sedan länge glömt, tillsammans med Chioggiakriget och den Sicilianska vespern. Borta är också mamlukerna och den Tyska ordens pansrade riddare, och vem minns idag Przemyslav II och Bonifatius VIII, andra än experterna? Av den stora historiens buller och skri återstår föga mer än minnet av ett minne, men den lilla historien rör sig i en helt annan takt och med helt andra syften: glasögonen finns kvar.

- Peter Englund

 

Personligt | Äldre verk | Textarkiv | Nya boken